Jag har alltid varit livrädd för att få ett nej och att andra ska vara besvikna på mig. Det där hänger kvar sedan skoltiden, att vara den där duktiga tjejen som jobbar hårt för att göra andra nöjda.
Därför har det varit väldigt utvecklande att skriva på min senaste bok. För när jag hade möte om första manusutkastet med min redaktör ger hon rak och ärlig feedback: ”Du skriver väldigt bra, men din skrivstil har en viss distans. Försök att komma lite närmare, var inte så duktig hela tiden!”
Hon sa det såklart med glimten i ögat, men jag förstår hur hon menar. Har jag valt mellan olika ord för att formulera en mening har det av någon anledning alltid blivit det ”krångligare” ordet. Och jag är ofta rädd för att låta för ”talspråkig” när jag skriver. Men självklart förstår jag att det kan skapa distans, en del kanske har svårt att ta till sig vad jag menar.
Så feedbacken nu handlade alltså om att försöka vara mindre duktig, att välja det ”enklare” ordet hellre än det svåra och att helt enkelt komma närmare läsaren. Snacka om utmaning för tjejen som drar sig för att åka Uber eftersom man ju då blir betygsatt. Någon som känner igen sig? Visst är det lite knäppt att jag kan sitta och fundera på hur jag ska få fem stjärnor i snittbetyg hos Uber?
Puh. Och så har vi löpningen, som ju är så mätbar som det bara går. Det är kanske därför jag fastnade för den en gång i tiden, för att det var enkelt att få ett kvitto på hur bra jag var. Men när det blev svårare och svårare att ständigt överträffa sig själv med nya personbästa var jag tvungen att fundera på hur jag skulle göra. Lägga ner löpningen eller försöka hitta ett sätt att springa utan att ha snittfarter och tider som blytyngder runt benen?
Är glad att jag har hittat ett sätt. Mitt sätt, som kanske också kan fungera för dig? Senare i år kan du ta reda på det, för då släpps min andra bok!
Foto bilden ovan: Jonas Hansen
Måste läsa din bok tror jag?. Ja hur I hela h…. e blir man nöjd med sig själv, sina prestationer, sitt liv, sin kropp sig själv…. Har självinsikt I mängder men får inte mig själv till att gilla mig själv majoriteten av tiden. Tar kritik som en potta skit ????. Åh. Jobbar verkligen stenhårt med mig själv och min självbild men till och med det blir ett prosjekt och ett måste som jag vill uppnå ett mätbart resultat med.
Har en underbar prattant dock. Min självinsikt har lärt mig att det är essensielt för mitt varande.
Och kan njuta av träning då jag faktiskt, förutom mätbara resultat, känner ett stort välbehag efter avklarat fyspass ❤️❤️❤️
Ja. Jag måste läsa din bok. Eller vill du flytta hem till mig och vara min livssilscoach och bo i min handväska ??
🙂 Vet precis! Kram
❤️
Lisa, din text kunde vara skriven av mig… Tvekar inte att anta utmaningar o försöka övervinna rädslor men när jag gjort det kan jag inte växa el låta mig glädjas åt det….väldigt destruktivt vilket gör att jag tex Ang träningen inte riktigt kan hitta motivationen att komma igång igen. Jämför m min tidigare form innan graviditet o då var jag inte nöjd, varför kämpa för att komma till den formen igen?
Väntar med spänning på boken…. Här dock efter många om och men lärt mig att inte alltid tänka tid vid löpning. Men det är svårt att motstå tanken att persa.
Jag lider av ”duktiga flickasyndrromet” och det är en kamp varje dag att sätta mig själv först, att säga nej, att lita på andra…
Det stora som skett de senaste åren är att jag förstår varför jag gör som jag gör, jag kan sätta ner foten när det går överstyr..
Åh vad jag känner igen mig att ”vara den duktiga”. Tidigare var det alltid så, sen gick jag hos en mental coach drygt ett år och har nu kunnat släppa på det där att alltid vara den duktiga och bara vara som jag är, utan att tänka hela tiden vad andra ska tycka.
Vad intressant att kika in här, har inte gjort det på några dagar och så har du skrivit ett inlägg på samma tema som jag tänkt skriva i flera dagar. Mitt inlägg publicerades igår men tror ditt inlägg är snäppet vassare. 😀