Tilly hade just övervunnit sina största rädslor och lyckats fånga och döda en kalkon. Yes! Maten för dagen var räddad och när hon kom tillbaka till lägret möttes hon av ryggdunkningar och hejarop.
Och det bästa av allt: den positiva responsen hon fick var 100 procent ärlig eftersom ingen blir utröstad. Istället handlar det om att tillsammans överleva en månad på en öde ö. När programmet var slut blev jag nästan förbannad. En hel vecka till nästa avsnitt..?! Oh well, det verkade finnas flera säsonger som man kunde kolla in på nätet – perfekt! Jag blev helt hypnotiserad av det här programmet. Kunde helt enkelt inte sluta titta och massvis med saker väcktes inom mig: äventyrslust, nyfikenhet och ett sug efter att lära mig mer om överlevnad.
”The Island” går ut på att programledaren Bear Grylls överger åtta män och åtta kvinnor på varsin del av en avlägsen ö i Stilla havet. Det är krigsveteraner, före detta fängelsekunder, Där ska de klara sig själva i en månad. Den moderna människan på prov och deltagarna får se om de har kraften, sinnelaget och kunskaperna som krävs för att överleva. Det som berörde mig var att här handlar det om att hjälpas åt och peppa varandra för att överleva. Inga meningslösa elimineringstävlingar, inga löjliga pakter eller skitsnack bakom ryggen.
Det här är på riktigt, det här är ingen ointressant, tv-regisserad låtsasvärld. Det finns inget filmteam på plats, utan deltagarna filmar varandra. Det finns läkare i gruppen för att säkerställa att kompetens finns om något skulle hända och inför det här äventyret har samtliga fått träning i överlevnad. Kan inte låta bli att dra en parallell till långlopp som maraton och ultramaraton. Alla som startar och tar sig i mål är hjältar värda att hyllas – ingen behöver förnedras eller röstas ut.

Biggest Loser-konceptet extremt korkat

En tid senare hamnar jag av en slump framför en Biggest Loser-trailer. Deltagarna ska vägas in och den som har gått ner minst i vikt procentuellt sett åker ut. Ja, du läste rätt: ÅKER UT. Visst är det sjukt? Här har ett gäng kraftigt överviktiga människor fattat ett livsavgörande beslut om att gå ner i vikt. Och så riskerar de att få sin dröm om bättre hälsa kraschad i förtid på grund av att de inte går ner tillräckligt mycket. Förlåt mig, men det här är så korkat att jag blir förbannad på riktigt. Låt för fasen alla deltagarna får kämpa in i kaklet och den som lyckats bäst vinner. Elimineringsmomentet är enligt mig både meningslöst och korkat. Och inte blir det bättre tv heller, det blir bara dummare tv.
Alla dessa utröstnings- och elimineringsprogram som finns i kraftigt överskott just nu står mig upp i halsen. Det är deprimerande att se hur deltagare baktalar varandra och hur kvällspressen skapar rubriker utefter det. Det är inte på riktigt, det är bara fånigt och framför allt tar det fram det allra sämsta hos oss människor. Istället för att lyfta och inspirera varandra hetsas vi (och värst av allt: våra barn) till att snacka skit och vara oärliga.
Ursäkta att jag kanske överreagerar lite nu, men som småbarnsmamma är det en ledsam tanke att min son förmodligen kommer att ha mycket skräp att välja att kolla på i tv-rutan i framtiden. Jag skriver framtiden därför att vi har valt bort att ha egen tv, av den enkla anledningen att de flesta program är så dåliga och inte tillför oss ett smack.
Men ”The Island” inger visst hopp för tv-mediets framtid. Kan de ara städa bort alla meningslösa utröstnings- och elimineringsprogram så kanske jag rentav köper en tv. Jag ser fram emot den dagen. Men tills vidare nöjer jag mig med överlevnads-tv på nätet.
(Foto bilden ovan: Jonas Hansen)