Hej då, sista ungdomsnojan!!

av Petra Månström | jul 3, 2016 | Livet | 5 Kommentarer

tights
Igår var det kvavt och fuktigt som attan här i Stockholm.
Skulle ut på en löptur och stod och tvekade in i det sista över vad jag skulle ha på mig: capritights eller ”minitights”. Det sistnämnda plagget har historiskt varit väldigt knepigt för mig eftersom jag har haft problem med att de har glidit uppför låren och sedan har låren skavt emot varandra. Obehagligt! Sedan har jag känt mig väldigt avklädd i så där små tights, har inte velat visa så mycket av benen.
Men igår när det som sagt var väldigt varmt och fuktigt här i stan så kände jag att jag kan fasen inte ha på mig capritights. Jag vill ha så lite kläder på mig som möjligt! Insåg att det var dags att skrota min sista ungdomsnoja, nämligen den om att skyla delar av kroppen som jag inte riktigt vågar visa. Nu kände jag bara: vad fasen! De här benen har tagit mig genom livet, över bergstoppar, genom maror och ultramaror och allt möjligt. De är värda att visas upp!
Så: punkt! Hej då, sista ungdomsnojan – kommer inte att sakna dig! Det är en stor fördel med att bli äldre, att nojorna blir färre. Fler här med efterhängsna nojor?

Facebook Tweet Pin LinkedIn Print

Taggar

5 Kommentarer

Frida på juli 3, 2016 på 1:33 e m

Jag undrar ofta vems ben såna där faktiskt stannar kvar på plats på, har samma problem själv iaf. Att inte klädtillverkarna löser det? Använder trots problemet plagget friskt utan större noja nu mera, men det tog en tid av invänjning!

Svara
- Petra Månström på juli 3, 2016 på 4:43 e m
  
  Undrar jag också! Hopplösa tights oftast!
  
  Svara
Annika på juli 3, 2016 på 9:02 e m

Jag kan inte riktigt med ”lilla byxan” på mig så jag köper shorts med inbyggda ben.
Tydligen helt fel enligt Rock’n’roll running, men se, det skiner jag i! 🙂

Svara
Elin på juli 4, 2016 på 2:02 e m

Jag har just köpt ett par korta shorts med inbyxda korta tights. Trodde de skulle vara tillräckligt långa för att inte glida upp men det gör de ändå. Hopplöst. Men hellre det än att svettas ihjäl på vissa rundor. Apropå att tänka att dedär benen faktiskt tagit en igenomi en massa saker så att de kan vara värda att faktiskt också visas upp. Igår när jag, för tredje gången på denhär sidan två barn, klippte till med att springa en mil så tänkte jag när jag ville lägga av ngn kilometer hemifrån att ”har du fött ut ett barn under flera timmar så kan du allt ta å springa den sista kilometern som återstår också…” haha, å ja, i i jämförelse med det så är ju dendär sista kilometern inte så farlig ändå… man klarar ju så väldigt mkt mer än man egentligen tror. Å fast jag har några kilon kvar ner till där jag var ”innan barnen” så försöker jag vara snäll mot min kropp få även om det kanske fladdrar lite mer kring dedär korta tightsen nu än för fem år sedan så jädrar vad den har klarat av och vad den kommer klara av. Grymt!

Svara
Birgit på juli 5, 2016 på 10:34 e m

Jag jobbar också på det! Men jag använder faktiskt mina korta tights. Jag försöker tänka som du – min kropp har gjort allt för mig, så jag borde bara vara stolt över den! Oavsett hur den ser ut. Inte alltid lätt..
Jag gömmer gärna mina överarmar, iaf bland folk… nojigt, ja och det är bara jag som ser nåt som andra inte ser…

Svara

Skicka en kommentar Avbryt svar

Kategorier

Arkiv

Sök

Om Petra

Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!