I höstas intervjuade jag Mikael Ekvall, som är Sveriges snabbaste långdistanslöpare just nu, för min podcast Maratonpodden.
Bland annat gjorde han 2.12 på Frankfurt Marathon i höstas och han spås vara den som möjligen skulle kunna rå på Kjell Erik Ståhls över 30 år gamla svenska maratonrekord 2:10,38. Under intervjun, som släpps senare idag, kommer vi in på det enligt mig mycket intressanta ämnet hur prestationen hänger samman med ens relationsstatus.
LÄS OCKSÅ: ”En riktig kvinna ska vara mjuk och kurvig”
Han berättade att hans tränare hade sagt att ”Det finns de som springer bra när de är i en relation och så finns det de som springer skit när de är i en relation.” Mikael sa att han själv sprang bäst när han var i en relation, att han behövde vara lycklig för att prestera bra. Sveriges näst snabbaste maratonlöpare genom tiderna, Åke ”Biten” Eriksson, som jag intervjuade för Maratonpodden 2014, menade däremot att han sprang bäst när han var singel.
Intressant. För egen del känner jag att jag tyvärr (får man väl säga) springer som allra bäst när jag är förbannad och olycklig. Då får jag en härlig underdogkänsla som framför allt är ovärderlig att plocka fram under jobbiga intervallpass. Under det lopp som jag är allra mest nöjd med hittills, Amsterdam Halvmarathon 2012, mådde jag skit på det privata planet – men tydligen gav det mycket tryck i benen känslan under loppet var oslagbar. Jag kände att jag flög fram.
LÄS OCKSÅ: Att vara på smällen bland Baywatchmänniskor
Nu, i tillvaron som sambo med ett nyfött barn, har jag noll motivation att springa hårt. Lugna och sköna pass funkar, men jag har inte alls det där härliga suget i magen som jag kunde ha förr om åren. Nu vill jag mest få passet avklarat så att jag kan komma hem till familjen igen, förr hade jag ju inget att komma hem till. Ja, förutom en diger samling löparskor då.
Så frågan är hur man gör för att få fram samma motivation även när man är lycklig? Går det ens? Eller är det så att somliga helt enkelt behöver vara förbannade för att kunna prestera bra i sin idrott, medan motsatsen gäller för andra? Jag klurar fortfarande på det här. Får ofta frågan om hur man hittar motivation, men jag kan tyvärr inte besvara den särskilt bra just nu. Möjligen skulle en riktigt bra låtlista kunna hjälpa lite, men just nu hinner jag knappt leta nya springlåtar eftersom tillvaro är fullspäckad med sonen som måste tas om hand.
LÄS OCKSÅ: Tidernas svacka…
Därför vänder jag mig nu till er, kära läsare, och vädjar: har ni några tips på hur man peppar sig själv när man inte är förbannad? Tror vi är många därute som letar med ljus och lykta efter samma typ av tips…