Under söndagens lopp hann jag gå igenom en hel del i skallen. Två och en halv timme i påfrestande klimat gör ju lite med tankarna.
Jag insåg att kroppen kommer aldrig bli som 2009, när jag började springa ”på riktigt”. Jag har fött barn och motivationen att plåga sig själv att springa toksnabbt finns inte riktigt där längre. Det känns både sorgligt men också ganska skönt. Livet pågår och träningen, som är en del av livet, utvecklas den också.
Ibland kan jag önska att jag ville köra alla de där tuffa intervallpassen igen, testa gränserna. Men en annan del av mig längtar hem till familjen och bebismys. Tänker att allt har sin tid. Nu fokuserar jag mer på njutning och att må bra, kanske ändras det framöver. Men inte just nu. Just nu är jag lycklig över att ha en kropp som fungerar och som har gett och ger mig så mycket.
Massor med kramar från Seychellerna!