"Är den där lilla filuren verkligen min?"
I natt vaknade jag av att någon snarkade högt. Vi snackar timmerstockar som drogs. Min första tanke var att pojkvännen låg bakom oljudet, men icke. Det var min 4,2 kilo tunga och 52 centimeter långa, en månad gamla son.
Hur sjutton kan en så liten kropp frambringa ett sådant ljud? Det är mycket kring den där lilla filuren som känns väldigt overkligt. Måste kolla på honom flera gånger i timmen för att förstå att han är min. Nattetid kan jag nästan bli rädd när jag ser konturerna av hans ansikte i mörkret, för ibland kan han se ut som en liten gremlin.
Det är verkligen blandade känslor som sköljer över en när man blir förälder. Inte alltid bara superpositiva saker. Till exempel blir man påmind om liv och död. Det är väldigt omskakande, för jag har sällan tänkt i de banorna tidigare. Nu blir det så påtagligt. Adrian föds och någon annan dör, det är så livet är. Det är svårt att smälta.
Någon som känner igen sig?
Ja verkligen… Min mormor dog några dagar innan min äldsta son föddes… Vilket på något sätt kändes extra tragiskt och jobbigt. En vän till mig va med om samma sak hennes farmor dog samma dag som hennes tvillingar föddes…
Å i dessa dagar funderar jag väldigt mycket runt om kring barnen och vilken framtid de kommer ha att.
Underbart, pojkarna var 4.1 och 4.2 och 55 cm långa när de föddes!! Tänk va, jag fick en månad gammal bebis på direkten liksom. Med polisonger på den ene, det beställde man ju inte.
Jag är lite avis på dig, längtar tillbaka. Till mindre fotsvett och mer bebidoft.
Visst är vi lyckligt lottade. kram!
Hormonomställningen gjorde att jag drömde ohyggliga mardrömmar i flera veckor efter mitt första barn. Tack och lov gick det över