Det är lätt att kallas för en dålig mamma
Mammabloggar var en vit fläck på kartan för mig innan jag blev gravid. Nu läser jag dem mer frekvent och slås av en sak: de mammor som till äventyrs vågar gå sina egna vägar, lämna familjehemmet några timmar för att göra något på egen hand utan att bebisen är med, de får ofta väldigt starka reaktioner. Och notera: det är nästan alltid mammorna som får reaktionerna, inte papporna.
Jag undrar i mitt stilla sinne varför det är så här? Varför är många av oss kvinnor så snara att döma andra kvinnor? Har inte sett liknande tendenser bland män, där är stämningen mer peppande och kamratlig. Det känns som att det finns ett slags outtalat ”facit” för hur man ska agera med och kring sin nyfödda bebis. Ofta tas anknytningen upp som anledning till att man inte bör vika från bebisens sida under den första tiden.
Men vänta nu lite. Far bebisen illa om den är utan sin mamma (eller pappa) några timmar? Far mamman (eller pappan) illa om de gör något på egen hand några timmar utan bebisen? Svar nej på båda frågorna. Sedan har vi det omdiskuterade ämnet amning. Det har jag förstått är en het potatis bland så kallade ”supermammor”. Såg Camilla Läckberg, som väntar sitt fjärde barn, i intervju med Malou på fyran igår. Oj, vad med skit Camilla hade fått i sociala medier för sitt val att inte amma det här väntade barnet. Hon hade utmålats som en dålig mamma och liknande.
Men man kan få slängar av sleven fast man ammar. Man kan få slängar av sleven av alla möjliga anledningar, känns det som. Någon som har en teori om varför i synnerhet kvinnor är så snara att döma andra mödrar (eller blivande mödrar)? Är genuint nyfiken på detta.
Kvinnlig kollega har partnerskap med
Annan kvinna har träffat deras barn.
Vem som är duktig mamma där vet jag
ej . Men ska man vara duktig hela
barn, tonårsperiod lär man få fullt upp !
Upp till kamp oduktiga föräldrar !
Tillönskar fredlig helg.
Så sant! Kloka ord, Kjell!
Tyvärr känns det inte bara som att detta gäller mammor vs mammor, i barn/uppfostringsfrågor…
Det känns som att kvinnor generellt sett har lättare att dömma andra kvinnor. Och/eller snacka skit bakom rygge, osv.Tyvärr!! 🙁
Helt sant. Och oerhört sorgligt.
Jag tänker så här; inget annat land i världen har en sån fantastisk föräldraförsäkring som Sverige som möjliggör att båda föräldrarna kan vara hemma väldigt länge, och i inget annat land kan det väl omöjligt gormas så mycket om anknytning som det gör här? Här ses det som onormalt att vilja göra saker för sig själv, t ex träna eller ta en fika utan partner och bäbis, och många (kvinnor, oftast) skriker i högan sky om att anknytningen till barnet förstörs bara man lämnar det i någon timme och att det skulle vara något fel på ens ”moderskänslor” om man vill vara ifrån sitt barn en enda sekund. Jag tror att osäkra föräldrar skapar osäkra barn, och det är jäkligt lätt att bli osäker med första (och kanske ev andra, tredje, fjärde också!) barnet när man hela tiden matas med hur en ”riktig mamma” ska vara, där man kanske inte alls känner att man passar in… Stå på dig, och så klart varmt grattis till en fantastisk liten Adrian!
Maria, håller helt med dig i att osäkra föräldrar skapar osäkra barn. Så länge man är trygg med det man gör så förmedlar man också den trygga känslan till barnet, som knappast tar skada av att man då och då gör lite saker för sig själv.
Svaret är enkelt. Svenskarna är patetiskt dåliga på jämställdhet i föräldraskapet. Det råkar bara vara så att övriga världen är sämre.
Det är dags för oss att kliva ner från våra höga hästar och inse att vi är kassa men något mindre kassa än resten av världen.
Att vara bäst i världen i en gren där knappt någon tävlar är inte så bra som det låter. Sedan finns det fantastiska exempel där det fungerar men det är långt från normen.
Helt sant! Det pratas mycket om jämställdhet i Sverige, men i föräldraskapet har det fallerat helt. Där läggs allt ansvar på mamman, hon ska inte bara bära barnet och föda fram det utan dessutom amma till varje pris, inte vika en meter från sin guldklimp och släppa alla tankar på egentid och karriär för åtminstone tio år framåt. Kanske överdriver något nu, men det är lite det här budskapet som sipprar fram när man läser bloggar, Instagramkonton etc med kvinnor som får kritik av andra mammor.
Petra, det går nästan inte att överdriva. Vi har inte kommit särskilt långt på det här området.
Jag har varit hemma med mina barn. Min fru och jag delar lika på föräldraskapet, alla delar inte bara föräldraledigheten. Jag vill vara en viktig person för mina barn, någon som de räknar med. Det var intressant att se att det krävs absolut ingenting av mig, ur andras ögon, för att vara en fantastisk pappa. Är jag hemma nånting över huvudtaget är jag en suverän pappa. Samtidigt får min fru gliringar om att hon börjar jobba så snart, (9 månader), efter att barnen föddes.
Detta kommer igen i alla aspekter av föräldraskapet. Jag skötte alla lämningar och hämtningar på förskolan under en ganska lång period. Det dröjde inte länge innan personalen på förskolan började undra vart den frånvarande mamman var. När situationen varit det omvända, det har också hänt, har ingen frågor om den frånvarande pappan.
Många pappor är enbart bra för att kraven från samhället och omgivningen är väldigt lågt ställda. Kraven på mammorna är oftast skyhöga både från samhället och omgivningen, även från mammorna själva.
När det kommer till föräldraskapet efter föräldraledigheten är jämställdheten till och med ännu sämre. VAB, deltidsarbete och stängda förskolor/skolor. Inga krav ställs på papporna och mammorna får försvara sig om de inte tar hand om barn, hushåll och helst även de fantastiska papporna också.
Men svenska pappor är ju så bra för att de kan vara hemma tre månader och behöver knappt ta hand om sina barn övrig tid, för då känner sig mammorna otillräckliga i andras ögon. Well done Sweden!
Återigen så finns det fantastiska undantag. Men så länge vi slår oss för bröstet och säger att vi är så bra kommer inget att hända.
Jag och min fru får lika mycket egentid, vi får gott om tid för varandra och vi är likvärdiga ur våra barns ögon. Jag tycker det är freaking awsome!
Bra skrivet instämmer !
Jag har en känsla av att det kanske har nåt att göra med kvinnors dåliga självkänsla och till viss del avundsjuka. Om en kvinna tar sig tid att planera in träning och annan egentid så blir man ifrågasatt av andra kvinnor som inte vågar eller ens orkar göra nåt liknande för sig själva även om dom skulle vilja. Jag har mött och känner flera mammor som verkar leva sina liv genom sina barn och när de får höra om mina träningspass så tittar de oförstående på mig och undrar hur jag hinner. Jag planerar in min träning och min sambo och jag ger varandra egentid och delar på tiden med vårt barn för att det ska funka. Därför blir jag ännu mer förfärad när jag hör andra mammor berätta hur deras män/sambos inte ens kan hantera ett skrikande barn själva utan måste ringa mamman och be om hjälp. Mammorna ges ju aldrig tid att vara för sig själva. Kanske har jag fel men detta är mina tankar om det hela.