Det här är ett inlägg som jag länge har funderat på om jag vågar skriva. Har dragit mig för det eftersom det känns så otroligt självutlämnande.
Men samtidigt så är jag ju rätt säker på att jag inte är ensam om att känna så här och därför bestämde jag mig trots allt för att skriva det. Vad är det då jag vill prata om? Jo, den där jobbiga ångesten som kommer krypande varje gång det är helg och semester. Ångesten när sociala medier-flödet formligen exploderar av bilder på folk som är på båtutflykt med sina vänner, någon får en överraskningsfest på sin födelsedag av en massa vänner och så är det några som har grillmiddag med sina vänner.
Vänner, vänner, vänner. Och det är just vänner det här inlägget handlar om. För varje gång en sån där bild flimrar förbi i mitt flöde kan jag känna: ”Hjälp! Varför har vi nästan inga vänner?!” Brukar fundera mycket på hur folk får ihop allt. Både sambon och jag tappade kontakt med en del vänner i samband med att vår son kom. Inget konstigt egentligen, om man har gått in i en ny fas i livet som det här med barn innebär. Skillnaden är bara att sambon inte lider av det – men det gör jag. Rätt så mycket, faktiskt.
Vill ju så gärna ha en sån där skön klick av nära vänner som överraskar mig på min födelsedag eller kanske ger mig en möhippa ifall vi nu skulle få för oss att gifta oss. Har faktiskt ärligt talat haft rätt så djup ångest när jag tänkt på hur jag skulle känna ifall jag inte skulle få någon möhippa. Visst måste väl det hända en del människor? Och hur mår man då? Snacka om att känna sig övergiven och icke-älskad…
Min 40-årsdag ”löste” jag genom att en Karibienkryssning dök upp. Ärligt talat så lobbade jag faktiskt rätt hårt för att den skulle läggas just över min födelsedag, så att jag slapp gå runt och känna ångest över om jag skulle få en överraskningsfest eller ej. Det var så skönt att bara fly iväg och slippa bry sig, men vill ju inte känna pressen att behöva fly varje gång en födelsedag eller annan högtid dyker upp. Såklart att det här har med mitt kontroll- och bekräftelsebehov att göra. För annars skulle jag väl inte bry mig?
Hur tänker du som läser det här om vänner i vuxen ålder? Är du nöjd med de vänner du har eller skulle du vilja ha fler? Är väldigt nyfiken på dina tankar. Stor kram.
Inlägg om ett väldigt tabubelagt ämne
Taggar
68 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Behandlingsalternativ för ryggsmärta: vad ska man tänka på?
Kronisk ryggsmärta är en utmaning som många av...
-
Löpning + Lyxfrulle med Malin Ewerlöf & Petra Månström den 22/10!
Jag kan stolt välkomna just DIG till mitt allra...
-
Min resa med Modicförändringar: Uppföljning och lägesrapport!
Det är dags för en uppdatering om min rygg och...
-
Hur CBD-olja fungerar och varför jag väljer Arktis Naturals
Långvarig smärta och sömnproblem kan verkligen...
-
Rune Larsson: ”De sämsta löparskorna jag har sprungit i!”
Vilka är de värsta löparskorna Rune Larsson har...
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
Det där skulle jag kunna ha skrivit. Jag tänker ibland på att en av anledningarna till att vi inte gift oss är att jag knappt har några att bjuda på bröllopet. Möhippa skulle det definitivt inte bli.
Ett av mina problem är att jag mest umgåtts med killar förr. När de skaffat partner har jag blivit undanskuffad. Så jag är rätt så ensam.
Fest minns jag inte ens när jag var på senast, förfrågan om spontanfika/afterwork odl har väl typ aldrig hänt de senaste 10-15 åren. Födelsedagar är jag inte så noga med men brukar bjuda hem ett annat par som är barnens gudföräldrar på lite fika och te nu senast även ett annat par som jag träffar lite oftare på en fika på stan då och då.
Jag försöker acceptera att jag är rätt ensam men det är svårt. Hitta nya vänner vid 46 är inte så lätt. Är med i en förening men där känner alls varandra sen länge, de gör spontanutflykter mm man får höra om sen (går via fejjan och jag har inte ett FB-konto). Men skall det alltid krävas ett FB-konto? Var tog mänskliga relationer vägen? Nu mer förväntas jag liksom ”haka på” en allmän inbjudan men jag har en bakgrund som mobbad och utfryst i skolan. Har sjukt svårt för att ”haka på” livrädd för att komma oönskad. Som på klassfester mm. En rädsla jag borde ha jobbat bort som vuxen men tyvärr inte. Har vänt i dörren på flera tweetup när jag varit i Sthlm
Ett behov av att vara behövd, sedd, människa, någon folk faktiskt vill träffa. En del av en samhörighet. Det är ju en rätt grundläggande sak i Maslows behovspyramid. Sen har jag oxå ett stort behov av ensamhet men den är lättare att välja själv.
Tack för din ärliga kommentar! Tror du sätter fingret på något viktigt, det här med att känna att man faktiskt är någon som folk VILL träffa ❤️
Det kunden vara jag. Jag valde min dotter och hennes satsning på ridsporten på elitnivå. Som ensamstående och själv vilja träna fanns ingen ork och tid över. Och nästan alla mina vänner var såna att det var alltid jag som kom över till dom. Tills slut lessnade jag och valde att inte åka till dom. Har en bästa vän, hon bort långt ifrån mig men vi hörs på telefon varje vecka. Jag har en sjukdom som begränsar min ork och jag kan sällan vara impulsiv.
Bruka tom tänka att det kommer nog ingen på min begravning. Jag fyller 50 i höst och det är ingen mer ön min dotter och särbo som firar mig antar jag. Sorgligt när jag tänker på det men har ingen aning om vad jag ska göra åt det. Vänner vill ses, spontanfika mm. När jag jobbat klart för dagen finns ingen ork kvar mer än att äta och sova. Jag har min sjukdom, jobbar heltid och min löpning. Så nej, du är inte ensam.
Stor Kram
Hej! Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Jag har några få nära vänner men de bor långt ifrån mig (några är nätkompisar) och kan inte träffas så ofta pga hälsoskäl. Jag är med i en bokcirkel och har många jättetrevliga kollegor… men egentligen inga ”kompisar”, alltså människor jag umgås med på helger och semestrar bara för att det är kul. Inga som jag skulle bjuda på födelsedagskalas eller som skulle hitta på att fixa en fest till mig när jag fyller 40 nästa år. Jag har faktiskt tänkt rätt mycket på just det där…
Jag har ju en familj (mamma, syskon, lite annan släkt), men ingen partner och inga barn. Jag tänker ofta att det vore kul att ha någon att gå ut och ta en drink med en kväll, någon att promenera med en söndagförmiddag, kompisar att ringa till och skämta med och berätta saker för… det känns som att något socialt saknas i mitt liv och jag vet inte hur jag ska hitta det. Jag tänker ofta att det måste vara mitt eget fel för jag är tystlåten och blyg, har svårt för stora grupper och har svårt att lära känna nya människor. Mina kollegor är som sagt trevliga och vi kommer bra överens på jobbet och någon enstaka AW, men det känns som att när jag lär känna nya människor är det ingen idé att hoppas på något mer (vänskap) eftersom alla andras liv redan är så fulla, de har de vänner de behöver.
Hur som helst är jag glad att jag har åtminstone detta, för när jag var tonåring och några år till var jag faktiskt ännu ensammare än vad jag är nu. Och det var skönt att plötsligt snubbla över ditt inlägg och se att det finns fler som känner som jag!
Då har du sambo och barn iallafall. Har man inte det heller så lever man i ensamhet som nästan är outhärdlig.
För min del är problemet att jag är änka och de vänner vi hade var egentligen min mans. Har vänner förstås men verkar som det är ett problem med tre vänner som träffas och äter och har trevligt. De försökte med att bjuda ut mig och en manlig vän! Men kände direkt att inget stämde med honom för min del! Tror kvinnor att deras män är så attraktiva att vi ensamma damer vill ta dem😏😃
Nej Ulla, det är nog DU som är så attraktiv att kvinnor är rädda att deras män ska ta DIG! 🥰
Tack för ett bra inlägg! Känner verkligen precis som du. Har exakt samma problem och mår periodvis riktigt dåligt över just detta. Väldigt svårt att göra någonting åt det också känns det som för tiden räcker liksom inte riktigt till och alla andra är ju också upptagna med sitt. När man vant sig med att vara ensam så blir det väldigt svårt att vara social och umgås naturligt….
Kram på dig 🙂
Jag fick ingen möhippa, gifte mig sedan utomlands för att jag hade inga brudtärnor eller vänner på min sida vid vigseln, fick ingen 30-årsfest etc. Jag har inget gäng med tjejkompisar, inga barndoms eller universitets-vänner och jag har mått väldigt dåligt över det genom åren. Jag är lyckligt gift, är en bra kollega och bekant men har inga djupare relationer. Nu fyller jag snart år igen och även om jag säger att jag inte bryr mig så vill jag inget annat är att bli överraskad av vänner som på riktigt vet när jag fyller år, inte bara gratulationer på Facebook. Jag har nog gett upp på att det ska ändras är jag rädd, försöker acceptera det så att jag kanske kan slippa en del av ångesten men det är svårt. Hatar att man får det upptryckt i ansiktet hela tiden via sociala medier, det blir så tydligt vad jag inte har liksom. Känner mig fånig som 30+ bara vill att någon ska tagga mig i en bild och skriva ”brunch med den här underbara vännen” typ men det är sanningen. Vill inte heller stänga av sociala medier för det känns som min enda kontakt med vänner, vi är ju iallafall kompisar där och några likes får man ju ibland. Vill ofta flytta den en ny stad och börja om för då har jag ju en giltig orsak till att inte ha några vänner där. Hoppas bara att jag någon gång landar i acceptansen och kan släppa detta lite, att jag kan må bra med det jag har. Någon gång…
Midsommar, nyår och andra storhelger är jobbigast tycker jag. Det hade varit så underbart om någon faktiskt tyckte att det blev roligare om jag deltog på festen t ex. Jag vet inte hur många nyårsaftnar jag flytt till föräldrar/svärföräldrar för att ha någon att fira med. Barnen blir större och frågar varför har inte vi några stora fester eller blir bortbjudna. Men jag känner även att jag inte vill umgås med personer som det inte ger någon energi att träffa och då väljer jag medvetet bort. Funderar ibland om jag är så konstig eftersom det är svårt att hitta matchning. Trivs bäst med killarna helst utan andra tjejer då kan jag slappna av och vara mig själv. Har åkt med makens vänner på vissa lopp. Då tältar vi och kan prata om löpning hur mkt som helst. Men de har sedan sina gäng med sina fruars vänner hemma. Vet att jag är introvert och laddar energi hemma med löpningen, barnens aktiviteter en ljudbok, en film, mys med maken. Så jag får nog också skylla mig själv för att inte underhålla vissa relationer. Men någon nära har jag inte, förutom min man. Saknar ngn att prata med om allt. Ser era springresor som mkt bra saker t ex. ett sätt att möta nya blivande vänner. Fast jag vet ej om jag hade vågat.
Tack för att du delar med dig av dina tankar! Och klart att du vågar följa med på en springresa, hade varit så kul! Kram
Åh jag känner igen det där så väl. Ensamheten är så jobbig. Och så skäms man och är rädd att bli ”påkommen” att man inga vänner har.
Jag känner så igen mig i det du skriver Anna. Jag är lyckligt gift och har två fantastiska döttrar 16 och 14 år. Varken jag eller min man har en endaste vän . Den enda gången någon av våra telefoner ringer är när vi ringer varandra. Min mans mamma kan ringa någon gång då och då jag får alltid ringa min mamma själv. Vid storhelger så som jul kommer mammorna på besök ett par timmar. Totalt sett träffar vi nog våra mammor en gång varannan var tredje månad. Vi har ett bekant par där kvinnan alltid skruvar… mina fin vänner osv men dom vill aldrig ses. Vi kanske träffas en eller två gånger per år. Vi sålde vårt hus och flyttade till en gård för ett par år sedan. Hela flytten fixade vi själva. Vi bar och slet tur barnen hjälper till och fyra stycken är rätt starka. Att få hjälp av någon annan fanns inte ens i tanken. Både jag och min man fyllde 50 för ett par år sedan. För att slippa genomlida det pinsamma att ingen kom och grattade såg vi till att inte vara hemma den dagen vi fyllde. Vi hade i och för sig telefonerna med men inte ens då ringde det ett enda samtal! Jag har redan nu börjat fundera över när tjejerna tar studenten. Det är tre år dit. Vi har ju ingen att bjuda och när klasskompisarna åker hem till studentfest och när alla blir uppvaktade vid utspring av en massa ja då står vi där mamma pappa och syrran. Och i bästa fall kommer farmor hem sen. Mormor lär nog inte vara med oss då. Hon är 87 idag och allt annat än pigg så. Jag tänker ibland på om jag skulle dö. Skulle någon komma tolkning begravning? Ja min man och våra döttrar så plats för tre behövs.
Är det ärftligt att inte ha vänner? Mina föräldrar hade inte heller det. Det kom ett par en gång om året hem till oss för att mamma skulle hjälpa dom med deklarationen. När pappa gick bort så var det bara hans jobbarkompisar och så jag och mamma. När den dagen kommer att min mamma ska begravs kommer det att vara jag min man och våra barn där.
Dom ger ofta tips på hur man ska gå lugn och ro så här på sommaren från alla ovälkomna besök alla får och hur man ska slippa stressen med att åka hit och dit och besöka alla… Dom får gärna komma hit! Tänk om någon någon enda gång ringer eller bara dyker upp på ett besök!
Jag vet inte vad fel vi gör varför har vi inga vänner? Hur kan vi ändra det? Det jag vet är att jag skäms oerhört över detta. Vi pratar aldrig om det jag och min man. Barnen har någons gång undrat varför jag aldrig träffar någon kompis men sen tror jag dom också har förstått att det pratar vi inte om.
Kunde varit jag som skrivit det där. Exakt samma funderingar och ensamhet finns hos oss
Lotta! Finns du och din familj möjligen i närheten av Stockholm? Min familj har det ungefär som ni. Tänk om vi kunde få kontakt!
Så välformulerat du skriver. Hade kunnat vara jag. Du skriver så träffande att jag känner ångesten välla fram.
Mm, bra att du tar upp det! Jag hade klicken förut, men mina gamla vänner har antingen flyttat till andra delar av landet, eller skaffat barn, eller både och. Ett barn är inget problem, men efter två barn försvinner de in i den världen. De har inte direkt lämnat mig; jag har snarare lämnat dem, för att jag inte orkar umgås med deras barn. Jag har en hemlig förhoppning om att de kommer tillbaka på andra sidan, när barnen blivit 15-20 år.
Jag umgås nästan hellre med sambons killkompisar, för det går att umgås med dem i flera timmar utan att de pratar om sina barn och sitt nya liv, trots att de också har barn. Märkligt, egentligen.
Jag har nya vänner, men de är just nya vänner, de är inte den där kärntruppen som man kan räkna med. De är mer som bekantskaper. Härom dagen ville jag lägga till vänner som Facebook kan kontakta om jag blir utelåst, men fick ångest när jag insåg att jag inte kan lägga till någon utan att avslöja för den att den är den närmaste jag har. Jag vågar inte visa den ensamma sidan.
Sett från andra sidan sa en gång en kompis till mig ”en tjej ville fika med mig, men jag behöver ju inga fler vänner, jag har ju dig”, vilket chockade mig eftersom vi hade flyttat och bodde 40 mil isär. Det blev för mycket tyngd på mig. Så mycket ansvar vill jag inte lägga på någon annan.
Klart att man ska få ha kul med sina vänner och posta om det i sociala medier om man vill. Men det vore bra om det blev lika accepterat att göra ensamsaker, och att ha små födelsedagar och små bröllop.
Vi kanske alla borde köpa en tårta och överraska första bästa vän på dess nästa födelsedag? Oavsett om den är nära eller inte? Skita i medier och hierarkier och prestige.
Känner såååå mycket igen mig! I det du skriver, Petra och i det alla andra skriver. Av flera skäl bl a sjukdom i familjen så var jag rätt osocial under några år. Var mest hemma med barnen när jag inte var på jobbet och tappade då bort de fåtal nära vänner jag haft sen tonåren. Nu är barnen lite större och jag har skiljt mig. Upptäcker då att jag faktiskt inte har många människor att umgås med utanför jobbet. Helt okej på vardagarna för då är jag socialt utmattad på kvällen men på helgerna saknar jag vänner.. och min 50-årsfest om ett par år.. ja funderar på att göra samma sak som du, Petra, ta med barn och särbo och dra iväg på kryssning..
Har inga att bjuda på fest ändå…
Har träffat en ny man som är jättebra men han är lite i samma situation.. tappat vänner efter skilsmässa.. Så hur gör man när man är vuxen å inte har några kompisar? Petra, kan du inte starta en löpargrupp på Kungsholmen med efterföljande AW? 😉 Jag är på!! 🙂
Ha en fin dag, alla! Skönt läsa man inte är ensam om sina känslor…
Jag har det likadant. Ingen möhippa. Inga födelsedagsfesten. Ingen som kommer med en flaska vin på kvällen när jag är deppig. Vi sitter oftast ensamma varenda helg.
Jag har tidigare i mitt liv haft mkt vänner men i samband med ett misshandelförhållande försvann allt.
Tycker också det är jobbigt att se allas roliga liv men försöker tänka positivt.
Jag får ibland ångest över att jag inte har så många nära vänner. Men jag vet också att jag inte orkar. Jobb, barn, träning. Sen är orken för att vara social slut och jag gillar att va själv eller med min familj. Samtidigt som jag kan bli avundsjuk på just det där-sociala medier där folk lägger upp massa inlägg med massa vänner.
Jag fick en möhippa och det kom ändå hyfsat många men en del av dem har jag ingen kontakt med. Vi umgicks förr innan alla skaffade barn osv. Så samtidigt som jag njöt av att så många ville fira mig så kändes det ändå märkligt att ha en så intim dag med en del som jag inte känner… så kluvet. Men du är alltså inte ensam med att vara ensam ❤
Hej! Vilket bra inlägg. Jag känner också igen mig i det du beskriver. Tack för att du delar med dig. Kram❤
Jag är i samma situation. Är 24 och den enda av mina vänner som har pluggat klart och börjat jobba. Har köpt hus och bor med min sambo. Alla andra bor i universitetsstäder och pluggar fortfarande. EN bor kvar och henne träffar jag emellanåt, men alla andra har liksom försvunnit. Har inga gemensamma vänner med min sambo, hans är också så splittrade, vissa har fått barn och andra lever singelliv. Min förhoppning är att det ska bli bättre om några år när fler skaffar familj och kanske flyttar hem till vår hemstad igen men just nu är det lite smådeppigt. Jag förstår precis hur du känner och vi är ju uppenbarligen flera som känner likadant!
Alltså möhippa ordnar ju brudtärnorna, så utser du brudtärna/tärnor så tillhör det ju normal artighet att hon/de fixar möhippa, vill du inte ha brudtärnor blir det kanske svårare.
Jag har många vänner men inget ”gäng”, dvs mina vänner är enstaka från olika håll och få känner varandra. Därför blir det inte tex överraskningsfester och sånt (mina systrar fixade babyshower åt mig, tror ingen annan hare gjort det annars). De flesta av mina vänner är ganska olika också.
Min syster har mer som ett stort gäng med kompisar som både bor i närheten av varandra och är i fas med livshändelser (barn, bröllop, studier, jobb etc) och ibland har jag varit avundsjuk på hennes för det. ”Gräset är alltid grönare”… Men sen när jag tänker efter så är jag mer glad och tacksam över min egen fina, brokiga vänskara, även om det inte blir så många gemensamma fester och sånt. Och även om det funkar halvdant att träffa flera vänner på en gång.
Klokt skrivet! Tack! Har också en rätt så brokig vänkrets, de flesta känner inte varandra. Så då öppnar det ju inte direkt för babyshowers och annat, hehe =)
Känner igen mig väldigt mycket, men har slutat ”oroa mig” för det. Om jag ska hinna umgås med sambon, ta hand om barnen, umgås med barnen, jobba och träna, så finns det varken tid eller ork för fika, restaurantkvällar eller tjejhelger. Kanske hade det varit annorlunda om jag skaffat barn när jag var 25 och inte när jag var 40. Kanske hade det funnits mer ork då. Vem vet? Nu blev det inte så och vi har det bra i familjen, så jag tar mig inte tid att grubbla över det längre.
Tänker också på detta en del, men mindre med tiden. Jag har flyttat en del, har inga gamla barndomsvänner jag umgås med. Jag har ett antal vänner som jag vet alltid skulle ställa upp för mig om jag bad dem (lyxigt förstås! Ger ju en grundtrygghet) men vi umgås inte särskilt ofta. Jag gifte mig utan möhippa, jag tror det fanns planer på en men av olika anledningar blev det ingen. Det gick bra ändå, när jag tittar tillbaks förstår jag också varför det är svårt att fixa sådant när vänner inte känner varandra (och jag kanske är lite svår att bedöma om jag vill eller ej). Bröllopet var kul ändå, och inte så stort men fint! Jag fyller 40 i sommar och velar fram och tillbaks om jag ska försöka göra en fest eller bara vara med min lilla familj. Det lutar nog mot det senare. Till saken hör är att jag utåt sett verkar supersocial, jag tror ingen som jobbar med mig skulle gissa att jag saknar ett gäng att umgås med. Jag har lätt att skaffa mig ytligt bekanta men svårt att låta folk komma så pass nära att det blir något mer. Flyttar man lite så har folk ofta sina gäng också, vilket är svårt att komma in i.
Något som jag också tänker mer och mer på – och inte kan åtgärda – är att jag saknar syskon och inte heller har så nära kontakt med mina föräldrar. Ofta undrar jag hur det skulle vara. Det kan göra mig väldigt avundsjuk att höra om när andra blir mostrar, fastrar och ställer upp för varandra. Då kan jag känna mig ensam.
Förstår precis hur du känner! Vi fick första barnet för 3,5 är sedan och sedan dess umgås vi nästan aldrig med vänner. Det som räddar oss är att vi har god kontakt med mina syskon som också har familj och småbarn osv. Det gör att vi inte känns helt asociala. Jag brukar tänka att det blir bättre när barnen blir större men jag vet inte om det blir så..
Tack för detta inlägg! Jag lider av min ensamhet. Har man och tre småbarn och tappade mycket när jag var sjuk flera år innan jag fick familj. Jag har 2-3 vänner som jag träffar sporadiskt men eg ingen nära vänskap som betyder nåt på djupet. Utåt sett kan jag gissa att folk runt oss tror att vi är sociala. Det största problemet är min man som är introvert och inte har behov av socialt umgänge så därför blir det sällan av att jag drar igång nåt när jag vet att han bara lider av det.
Jag oroade mig så för möhippa att jag ordnade själv. Jag tror ärligt inte att jag fått nån annan då de vänner jag hade då inte kände varandra. Så jag bjöd de fyra en helg till mig och bokade restaurang på kvällen och så sov alla över. Trevligt men lite knäppt.
Med tanke på responsen på det här inlägget så är vi många som känner så här. Livet liksom <3
Jag fattar inte heller hur folk hinner med allt och jag känner igen mig i dina tankar. Nu har vi ett antal nära vänner, jag hade möhippa, 40års fest etc men vem ringer jag egentligen när jag verkligen behöver prata med ngn?
Hade vi bott lite närmre så hade jag gärna lärt känna er bättre, hela familjen verkar superhärlig ? iaf under dagar vi hade tillsammans i Prag ?
Livet liksom <3 Så kul att träffa er i Prag!! Hoppas vi ses någon annan gång snart.
Finns det inget forum som funkar, provat några men aldrig nån som har tid el tajmar. För min del handlar det mest om ”familjevänner” att göra utflykt, el bjuda över på Mello. Barn 12 & 15 om fler i Malmö 😃
Bra skrivet! Känner också igen mig. I ungdomen är det ”gratis”, som äldre än 25 kommer vänner inte av sig själv. Jag har till att börja med inte sociala föräldrar och heller inga syskon. Som liten gjorde det att jag hade lätt att knyta kontakter- jag var tvungen- men som vuxen är det ett första minus. Jag flyttade även långt ifrån min uppväxtort för drygt 20 år sedan, jobbade intensivt många år på ett jobb som visserligen var mycket socialt, min man drev företag som jag hjälpte till i så lördagskvällar ville vi absolut bara vara vi två. Det går bra att fylla den sociala kvoten med jobb, träning, föreningsliv men visst känns det som sociala medier liiite har ersatt spontana fikor på stan osv. Det kanske bara är att gilla läget och anordna träffar etc via sociala medier? Jag vet att pensionärer lätt får nya vänner, då släpper tydligen prestigen, men så länge vill jag inte vänta!
Nej, det är ju många år kvar dit! Och visst kan man ha stor hjälp av sociala medier 🙂
Magnus
Känner igen mig i det många berättar. Jag har alltid haft mest kvinnliga vänner och i blandade åldrar. Tröttnade tidigt på killkompisars krogliv, sporter eller spel. Kontakten med kvinnor var mer givande och intensiv mycket pga gemensamma intressen. Men upprepades ofta att tjejkompisars nya killar inte accepterade att det fanns en manlig straight vän så nära. Och hände även att flickvänner gjorde en affär av mitt umgänge. Så blev tidsvis upprepande att någon försvann ur kontakten. Jag tog en timeout på ett år och pratade knappt med någon utöver arbetet pga detta hoppandet. Men pausen gjorde nytta och nu är det mycket på telefon/chat igen och flera spontana förslag på vänsaker inför våren. Jag har kärleken på paus istället men nyavänner från 19 – 67år. En tragisk sak med tappade vänner eller kärestor är att man blir ensam om en massa minnen av resor eller andra händelser
Jag känner precis likadant. Dom ”nära” vänner jag haft har varit mina arbetskamrater. Men för några år sedan flyttade vi tillbaka till staden jag bodde i innan jag fick barn. Jag trodde att jag skulle kunna börja om som förut. Visst träffar jag gamla vänner men dom har mycket ungar barn än jag. Vi är inte i samma fas.
Mina nuvarande arbetskamrater skulle kunna vara mina egna barn i ålder. Så det känns inte riktigt rätt.
Har en äldre dotter som mår psykiskt dåligt. Det gör också att jag varken orkat eller prioriterat annat. Har flera syskon men jag orkar inte ens med att träffa dom. Men både min man och jag tycker att veckorna är ok, då är vi trötta och har fullt upp med eget. Men det känns tomt och tråkigt på helgen. Min man säger att han hellre kan jobba för helgen känns så meningslös. Våra barn är i övre tonåren och vi måste börja fylla vårat liv med annat. Önskar så att det var lika lätt som när man var liten. Att man bara vågade gå fram till någon och börja prata. Vad är vi så rädda för? Läser ju här att det är många fler som känner som jag.
Egentligen borde det ju vara lika lätt som när man var liten! Tack för att du delar med dig av dina tankar. Kramar
Jag har heller inga vänner som jag umgås med på regelbunden basis. Har en vän från gymnasiet och vi ses ibland. Umgås med exet och min son, det är vi som firar alla högtider och de stunderna värdesätter jag jättehögt. Vi har det så mysigt och trevligt tillsammans, så det betyder allt för mig. Jag kan prata med mitt ex om i princip allt, så han blir ett substitut för vänner. Har bra arbetskamrater också, och diskussionerna med dem betyder också mycket. Orkar inte med så mycket mer. Är dåligt på att hålla i bekantskaper. Var med i en stickklubb en tid och det var kul. FInns en facebookgrupp för oss i länet, men har inte haft tid att gå på någon träff. Det är ju annars ett jättebra sätt att träffa nya vänner på. Sen finns ju Citypolarna i främst de större städerna. Vet att de har aktiviteter i Stockholm. Verkligen ett superbra sätt att få nya vänner på. När jag bodde i Malmö hade jag mina roligaste år i livet just med dem.
Oj, vilket viktigt inlägg och så svårt att prata om. Jag känner igen mig på ett sätt. Svårt att förklara såhär utan att bli långrandig. Jag känner många och har haft många vänner, men tyvärr, med åren har jag blivit otroligt kräsen. Passar det inte mig så gör jag slut på vänskapen. Det är tydligen inte så vanligt, att göra slut med vänner, men jag gör det ofta. Vid ett enda tillfälle har jag ångrat det, saknar den människan ofta men att jag gjorde slut tog för hårt på personen och jag får aldrig en ny chans. Sorgligt och tufft för mig. Vi umgås med en del, men känner mig ändå ensam, saknar den där självklara skaran som man åker på semester med t e x. Tur att våra familjer är stora, då har man högtiderna klara. Tycker det är tufft efter att våran minsta kom, vi är liksom inte i fas med våra vänner.
Lite luddig blev jag nu tror jag. Sorry för det i så fall…bra inlägg, tack för att du vågar ta upp sådant som många av oss lider av.
Fint av dig att dela något så känsligt och privat ❤️ Jag känner igen mig massor i tankegångarna men jag är bara 25 utan barn. Jag fyller år på fredag och ska som tur är till Göteborg inför Göteborgsvarvet så jag fick en bra ursäkt att fly min födelsedag och alla eventuella förväntningar/besvikelser. Jag tror kanske också att min rädsla om att vara ensam ofta är större än verkligheten. Verkligheten är den att jag umgås med dom jag verkligen vill och som jag har tid för utan att anstränga mig. Att anstränga vänskapsrelationen gör den inte värd besväret… alltså jag vill att vänskapen ska ge mer energi än vad den tar. Slutligen är det väl därför som jag har färre vänner än andra och trots att det helt och hållet är självvalt så har man någon märklig ångest? Märkligt – som kanske stavas ”social medier” och vad vi tror om hur andra ser eller tänker om oss?
Har tänkt precis samma tanke om möhippa om vi skulle gifta oss en dag, kommer jag att få någon?! och hur kommer jag att känna om jag inte får någon? och lite ångest frambringar det ju…
Fint inlägg, vågat men precis som du skriver, tabubelagt med igenkänning av många inkl mig själv.
Jag uppfattas nog som übersocial, jag är det, framåt glad, drivande, omtänksam etc. men bakom den glada fasaden döljs något helt annat. Jag är djup, känslomässig och trött på oseriösa vänner och bekantskaper som bara tar av mig. Är gift sedan flera år, 2 barn, en fantastisk familj och vi har egentligen ett stort umgänge. Men… jag eller vi, har tagit mer och mer avstånd till flera vänner senaste åren, till viss del helt naturligt för att det är sånt som händer under livet, man ändras, saker & ting kommer emellan osv. Men också pga att jag alltid varit den som fixat, ställt upp, vindar, hållit kontakten, tills mitt liv en dag fick en annan vändning och det var jag som behövde stödet. Då fanns ingen där, inte av de som jag ansåg var mina närmsta bästa vänner. Sen tror jag tyvärr att många är avundsjuka på mig och min man, vi är framgångsrika, drivande, vi går vår egna väg och det sticker i ögonen på andra, att frångå ”normen”… jag vet inte. Jag borde inte känna mig ensam men gör det många gånger. Men å andra sidan så blir det kanske så här med åldern, man tar andra vägar och vänskapskrets ändras. Men, jag tänker ibland på om någon skulle överraska mig och göra något för mig, vem skulle det vara förutom min man? Flummig svar från mig på ett känsligt ämne, men kanske inte enkelt svar… vill bara veta att du inspirerar Petra, har skrivit det innan. Ditt inlägg om sorgen efter din pappa kunde lika gärna varit skriven av mig, då vi förlorade dem ungefär samma tid förra året… det har också påverkat mig sen dess och gjort att jag med flit tagit avstånd från andra..
Sorry för långt flum!
Kramar
Jag kan också verkligen relatera, har vid väldigt få tillfällen, endast i korta perioder tillhört någon grupp nära vänner som träffas spontant eller regelbundet. Har aldrig haft många killkompisar som hittat på roliga saker eller rest tillsammans.
Efter universitetsstudier för många år sedan har fokuset legat på familjen, visst har vi några få vänner, familjer med barn ungefär samma ålder som vi umgås med ibland, äter middag med ibland men det blir sällan och oregelbundet, känslan är att flera av dem har många andra vänner som är närmare och vi befinner oss i periferin av deras vänkrets och är inte med i gänget. Någon svensexa innan vårt bröllop hade jag inte, dock inte best man heller, den enda svensexa jag hade ordnades av den ledningsgrupp på jobbet jag var med i då, en ledningsgrupp med enbart kvinnor för övrigt, vilket var väldigt lättsamt och trevligt.
Nu är barnen större och det finns tid för mer socialt umgänge men det är inte så lätt då upplevelsen är att många har sin fasta vänkrets redan, är rädd att uppfattas som konstig genom att närma mig nya människor ”för mycket” vilket säkert är helt obefogat. Jag fyller femtio om ett par år, en födelsedag jag säkert kommer tillbringa med den närmaste familjen, någon stor fest blir det med säkerhet inte men jag tar det ganska mycket med ro, njuter mer av att träffa ett fåtal vänner och ha ett bra samtal än att träffas i stora sällskap.
Jag har genom löpningen många bekanta, några skulle jag också kalla mina vänner, trots att vi kanske bara träffats ett fåtal gånger, det är inga jag umgås med regelbundet utanför löpningen utan vi träffas bara i samband med löptävlingar, men jag vet och några enstaka av dem har också aktivt visat för mig att de finns där för mig närhelst jag behöver, vilket jag är otroligt tacksam över. Jag hade ett tuff 2018 när min närmaste vän och träningskamrat de senaste tio åren gick bort vilket var ett oerhört tufft slag såklart när antalet vänner på plats där jag bor nu är extremt få, många bekanta ja, men i princip inga nära vänner alls att träffa på plats.
Sociala medier är jag lite kluven till, vet ju att många visar upp en ganska selekterad bild och jag gör mig själv skyldig till det ibland. Jag mår av samma anledning sällan dåligt över vad andra visar upp på sociala medier men kan ändå bli lite trött på det emellanåt och det är en kanal där jag faktiskt har kontakt med människor, därför vill jag inte sluta med det. Rörig kommentar säkert men ett otroligt fint och viktigt inlägg och kommentarerna tyder ju på att de här känslorna är väldigt vanliga!
Jepp så är det. Lägg där till när man skilt sig..barnen är stora och utflugna och liksom ingen behöver en. Då livet liksom ska börja för en själv så är man praktiskt taget ensam. Visst finns det några få men alltid jag som hör av mig och man orkar inte det hur länge som helst. Storhelgerna är naturligtvis hemskast men även vanliga helger då man hör och se i dagens internetvärld allt roligt som andra hittar på.
Finns nog inga enkla lösningar på detta problem med att svenskarna är det mest ensamma folket i välden.
Tusen tack för en jättebra blogg och lycka till på loppet!!
Jag kan bli grön av avund när jag ser folks partyn och överraskningsfester. För jag har inte det umgänget. När jag fyllde 30 kom två av de tjugo personerna jag skrivit om. Samma katastrof blev det när jag fyllde 35, ingen kunde komma, (jo, min mans familj och så en kollega). När jag fyllde 35 var inte problemet att folk inte ville komma utan att de redan hunnit planera in något annat. Jag känner ofta att de personer som jag har i mitt liv är viktigare för mig än vad jag är viktig för dom. Min 30-års katastrof är fortfarande en stor tagg och jag kommer inte bjuda in till fler fester. Det är inte värt besvikelsen.
Jag känner väldigt ofta igen mig i det du skriver. Nu är inget undantag. Jag har nog egentligen bara två väninnor som står mig nära. Högtider avskyr jag för alla verkar ha traditioner och jag har aldrig haft det. Midsommar och nyår är värst så jag brukar se till att jag behöver jobba då. Jag tycker det är jobbigt att jag inte ger några traditioner till mina barn eftersom jag själv har lidit av att jag inte har fått några traditioner hemifrån. Inte av ointresse utan för att vi ofta var bortresta när det var högtider (för att fly ensamhet och brist på traditioner kanske ?). Mitt jobb är extremt socialt (ofta dränderande) och jag orkar ofta inte umgås med folk när jag kommer hem för jag tankar bäst energi ensam. Men på senaste halvåret har jag börjat känna mig asocial och riktigt tråkig och jag har inte kommit fram till om det är dags att börja oroa sig för mig nu ?. Jag ska erkänna att jag har svårt att släppa in någon och tycker inte om att känna press på att umgås. Men jag måste nog vara lite inbjudande om jag inte har tänkt att ruttna i min lägenhet när jag dör ?.
Utifrån hur jag känner dig från sociala medier så tror jag att vi hade klickat. Vi har typ samma tänk och hade inte riskerat att kväva varandra i vår återhämtning av energi! Tror JAG i alla fall.
Tack för ett viktigt inlägg! Kram Madde
Säger som flera andra redan gjort.. Det där hade jag kunnat skriva. Har aldrig haft något tjejgäng som jag tillhört och bästisarna från skoltiden är borta sedan länge. Tycker att du är jättemodig som tar upp detta!! Det känns lite skamligt på något vis att erkänna (om så bara för sig själv) att man inte har en stor och härlig vänskapskrets. Skönt ändå att höra att man inte är ensam om det!
Oj vad jag känner igen mig. Jag försöker alltid passa in och det gör också att jag hamnar i besvikelse och får känslan av att aldrig duga. Man tröttnar på att det bara är en själv som gör av sig och sedan sitter man i sin ensamhet och känner den där ångesten som du skriver. Jag hade gärna haft fler vänner. Gärna vänner som kan acceptera en och som man kan umgås med och bara få vara sig själv utan något ”spel” om vem som är bäst… kram!
Jag är också ensam. Inga syskon, bara mamma och min man. Jag har många bekanta men bara några få vänner som bor på annan ort och har barn, så vi ses alltmer sällan. Min man har några vänner som han träffar ibland och då hänger jag på. Om de har flickvänner (och inte är iväg på något annat just då) så är de visserligen trevliga men de har redan sitt så det blir aldrig någon fortsättning där, för mig. Storhelger är det värsta jag vet eftersom jag tvingas umgås med min mamma och min mans föräldrar eftersom de inte har någon annan att vara med och så sitter vi där och låtsas att det är trevligt. Jag har inga problem med att göra saker själv och har hört på omvägar att folk inte kontaktar mig om att följa med på grej x eftersom jag ändå gör det jag vill göra, men jag gör ju hellre saker med folk än själv. Ibland hör jag på jobbet om folk som umgås privat och jag får en tagg i hjärtat varje gång. Alla andra verkar ha så kul jämt. Möhippa och överraskningsfester kommer aldrig hända mig, och om det är något evenemang i stan så är jag aldrig någons förstahandsval att fråga. Och själv orkar jag inte fråga andra och få ett nej ytterligare en gång.
Var bor du?/Maria längre ner i tråden
Finns också mängder med appar man bör testa för att hitta nya vänner – även om det kan kännas läskigt. Här är en sammanställning: https://dejtguiden.se/hitta-nya-vanner/
Jag är 49 och finns i Göteborg om någon vill hitta på något. Saknar ungdomsårens kompisgäng. Nu har jag skralt med vänner. Jag vet inte varför det blivit så.
Testade att googla på ämnet o fann denna tråd. Kändes skönt att läsa. Fast jag har ingen anledning direkt varför vi är ensamma eller tappat kontakt. Det verkar bara som ingen är intresserad av att umgås med oss eller mig. Bor i ett stort villaområde och många umgås med varann. Vi är liksom lite dumpade till och med. Funderar ofta på vad det är för fel på oss. Är vi trista, för mycket, för lite, ointressanta, för gamla… ja man vänder det där flera gånger. Får meddelanden från folk där de visar bilder där man umgås. Funderar på om de glömt att ta bort mig från nått utflöde. Varför gör man så annars? Det känns i hela hjärtat när man ser det. Vågar heller inte längre bjuda in. Känns som man tvingar hem nån. Har många fina vänner men ingen som bor nära.
Tror garanterat inte du är ensam om att känna så!
På den här bloggen hittade jag en intressant webbplats för att träffa en ny vän! https://dejtingsida.com Jag hoppas att detta kommer att hjälpa dig! 🙂
På den här bloggen hittade jag en intressant webbplats för att träffa en ny vän! https://dejtingsida.com/ Jag hoppas att detta kommer att hjälpa dig! 🙂
Känner mycket väl igen mig i nästan alla tidigare inlägg. Ingen att ringa till eller ingen som ringer upp heller. Kvinna, 30 år, Stockholm.
Googlade också och kom fram till den här sidan. Jag känner igen mig i vissa saker men inte allt. Jag fick en 40 års fest, har inte gift mig så möhippa är inte fråga om. Jag har en man, barn och vi har vänner. MEN saken är den, eftersom min man är ofta borta, är jag ofta ensam. Folk bjuder visserligen in oss lite då och då när vi är båda är här. Men när det kommer en helg och jag är ensam med barnen då finns det ingen att ringa till. När jag skriver till dom jag känner, har dom oftast redan planerat något, eller är trötta och vill stanna hemma, eller har åkt bort …. och så vidare. Skriver man meddelande är det inte ens säkert att man får något svar, eller så är svaret negativt eller kommer 2 dagar senare…. jag kan skriva till ALLA som bor här i närheten. Jag har aldrig varit med om att någon ringer till mig en lördags eftermiddag och frågar om jag vill komma över på kvällen och äta elle bara ta ett glas. Folk tänker inte på mig eller så vill dom inte, jag vet inte? Ibland undrar jag verkligen vad det är för fel på mig? Det måste ju vara något som gör att dom inte hör av sig, tänker på en. Det betyder väl att folk vill inte vara med en. Jag är trött på att alltid fråga. Det känns som det alltid är jag som frågar. Väldigt sällan att folk frågar mig, även fast dom vet att jag ofta är ensam.
Det är jättesvårt att hitta vänner när man är vuxen. Jag har flyttat från Sverige sen 20 år sen, mina barndomskompisar bor alltså inte i samma land som jag. Jag har bytt land 2 gånger sedan dess. I början, inga problem med att hitta nya vänner, riktiga vänner. Men med ålder, och barn och allt det där blir det svårare och svårare – tills det blir omöjligt.
Känner mig otroligt ensam. Jag tycker om att vara med människor. Bjuda hem folk på middag och så. När dom kommer är det trevligt. Men sen är det som alla glömmer. Dom är alla så upptagna med sitt och sina vänner – att dom helt enkelt glömmer bort mig. Otroligt trist.
Förstår verkligen hur du känner! För min del blev löpningen en stor vändpunkt. Ett naturligt sätt att möta nya människor och potentiella vänner på. Varmt lycka till framöver, känner med dig! Kram
Även jag googlade mig hit. Har i vuxen ålder flyttat hem till min födelseort där flera gamla barn- och ungdomsvänner bor. Men det är mycket sällan någon tänker på att fråga om jag vill umgås. De flesta har barn i samma ålder som vi har men ändå väljs vi bort av någon anledning. Nu är barnen fortfarande så små men jag bävar för hur det ska bli när de bli större och inte får lika nära umgänge som sina kamrater pga att vi som föräldrar inte är speciellt attraktiva att umgås med.
Både min sambo och jag är introverta och precis som många andra i den här tråden tar min energi slut, den räcker liksom inte till. Det är väl det mina gamla vänner känt under tidigare år, jag har aldrig varit den som tyckt mycket om stora fester och sällskap utan föredrar få nära vänner. Men inte ens det har jag kvar. Däremot umgås mina gamla vänner gärna med varandra och därmed får ju deras barn nära och fin kontakt också. Det gör jätteont i mig att ens tänka på detta. Jag har försökt höra av mig och föreslå fika/promenad eller att vi kan träffas när barnen leker men det är som om vi är sistahandsvalet jämt.
Känner verkligen igen mig i oron för att barnen ska få det negativt bara för att man själv har dåligt med vänner. Vi är också introverta och har inga andra par med barn att umgås med. Bor dessutom ensligt på landet så barnen har ju inga ”gratis” lekkamrater heller. Jag har några vänner, min man inga. Jag är ok med det, även om det är tråkigt för jag har ändå en önskan om att umgås med folk. Men det som är jobbigast för mig är som sagt tanken på att man gör sina barn en social otjänst, att många andra barn i deras omgivning får så mycket mer socialt tack vare att deras föräldrar har vänner de umgås med. Mitt äldsta barn har en bästa vän nära här, men den vännens föräldrar har jättemycket kompisar och därför är det barnet alltid omgivet av andra barn och får uppleva semestrar och midsomrar t ex tillsammans med dessa andra familjer och barn. Mitt barn som ännu är ganska litet har redan börjat jämföra sig med sin vän och märker ju att vännen har fler kompisar och får fler sociala upplevelser. Är jättejobbigt att känna såhär.
Känner också igen mig mycket. Har nyligen varit med om en hastig bortgång av min mamma dessutom vilket är påtagligt då hon var någon jag pratade med flera ggr i veckan. Någon som förstod och ibland också kände sig ensam. Lever med man och katter, inga barn ännu kanske det kommer..Har några utspridda vänner/bekanta men det är mycket sällan vi hörs och ofta är det på mitt bevåg. Min man har också det magert på vänskapsfronten. Även om jag är mer åt det introverta hållet har jag också ett socialt behov och önskan efter samhörighet, omtanke och glädje. Kan komma på mig att bli ledsen och besviken på vissa i min omgivning som inte verkar skänka en tanke..ibland kan jag vara impulsiv och skriva ngt träffande om det på fb. Använder sociala medier en del också just för att ha lite kontakt med någon ex fd studiekamrat eller kollega..
Man får försöka glädjas åt det man har. Hade verkligen önskat nya kontakter.
Mvh Sara,33år, Skåne
Uppskattar så att du skriver om detta. Googlade också hit. Vi flyttade för tre år sedan till nytt land. Har barn som har fått nya vänner.
Kvar är jag som inte lyckats bygga upp ett nätverk. Jag trodde faktiskt inte att det skulle vara så svårt. Jag försöker mingla på skolgården, gå med i lokala fb-grupper, hälsar på alla, försöker vara vidsynt och öppen för alla, oavsett ålder, klass, jobb och bakgrund.
Men är så himla iognerad. Alla har sina kompisgäng, ständigt dessa grupper som har hängt sen tjugo år tillbaka. Kämpar för att ens hitta ngn att ta en kaffe med. Pandemin har så klart gjort det värre. Men påminner också om att ingen vill bjuda över när det är över.
Gräver i min egen historik och blir påmind om att jag inte heller tidigare har blivit handplockad till tjejhelger, 40-årsfester, bokklubbar, nyårsfester, shoppingresor, middagsbjudningar. Börjar ifrågasätta om det är mitt utseende, är vi så fåfänga i vuxen ålder att vi inte kan ha en ful kompis?
Hoppas du kan skriva mer om att inte räknas i vuxen ålder. Det var den första texten jag hittade som berörde mig om hur det är i vuxen ålder. Har nog ett himla behov att få lufta mig med ngn som vet hur det känns. Kram!
Jag hittade också hit efter att ha sökt på Google. Detta är precis det jag försöker jobba med nu, få vänner där jag bor. Jag har tre från min hemort men det är 60mil bort och jag flyttade därifrån för 20år sedan. Jag hade då ingen tanke på att bo kvar här men så blev det. Jag har många fina kollegor men ingen förutom min sambo utanför jobbet jag känner att jag klickar med. Precis som någon annan också skrev, alla har sina kompisar och har inte tid eller ork att ta in fler.
Jag har haft många vänner förut som vänt mig ryggen utan att jag fått veta varför så jag är nog svår att lära känna, det gör nog inte saken bättre att jag dessutom är blyg.
Men kan vi göra något åt detta tillsammans? Hittills har 56 personer med liknande erfarenheter som söker vänner skrivit i tråden. Var bor ni?
Bra idé! Skapa en Facebookgrupp kanske till att börja med?
Jag och min fru träffades för 18 år sedan,hon flyttade upp till mig och vips hade vi familj.
Vi flyttar igen och då till hennes hemstad.
Nu 11 år efter flytten,så knakar det i fogarna på oss.Hon har massor med vänner och hon vill inte umgås med mig ständigt som vi gjort tidigare och som jag var helnöjd med,hon var/är min bästa vän och enda. Hon vill jag skall skaffa en hobby, vänner, hur gör jag det. 50 år i en stad utan ” riktiga” vänner. Jag har fast jobb och kollegerna har jag aldrig sett som privata vänner.
Man har tappat dem man hade för 18 år sedan,så nu sitter man med klump i magen.
Hur faan kunde det gå så här. Vad gör jag nu,hur får jag riktiga vänner. Jag vet inte hur man gör. Funderar på att börja träna på gym igen,men kan man få bra vänner där…
Jag känner mig helt lurad,skillsmässa nära och helt ensam som vuxen. Det är så att man skäms och är djupt sårad.
Hur får man vänner
Hej! Ja ni gott folk, jag hamnade här av samma anledning som ni. Också med det att andra snor mina vänner. Ja det kan väl låta löjligt i vuxen ålder. Men det känns iallafall när jag blir utträngd när jag hittat någon att vara med och sedan kommer andra och suger upp personen och tränger ut mig helt och frågar inte om jag ska följa med etc utan ja, har tagit min vän i från mig. Nej det är ingen kärleksrelation alls, men vännen tycker de nya är mer intressant än vad jag tycks vara och berättar, i dag var jag med dem.. Men se jag var inte tillfrågad… Som någon annan skrev sådana beteenden känns, och det finns inte andra i mitt liv därför är det inte bara eller att byta vänner eller bara strunta i det. En del tycker väl ja men hitta på något själv. Jamen det gör jag ju hela tiden. Jag går på restaurang bio etc helt själv, för det finns ingen som har intresse när jag frågar. Men själv är inte alls samma sak som en vän, inget kan ersätta det. Därför har jag tagit bort sociala media, för att sitta där och titta på alla andras som ni skriver spontana fester grillmiddagar etc, när ingen frågar efter en gör bara ont, och man upptäcker att jaha de har gjort det och det men inte behagat fråga om jag vill vara med. Så det ligger mycket besvikelser genom åren.