För några veckor sedan kom en kvinna fram till mig på Ica Maxi. Hon berättade om sin resa som löpare, om frustrationen och stressen över att inte klara att komma tillbaka till ”miltiden före barn”. Hon berättade också om sin stroke som ställt hela livet på sin spets. Jag blev väldigt berörd av det här mötet och har tänkt på det sedan dess.
Dels för att jag känner igen mig själv på många sätt. När jag fick barn vändes ju hela tillvaron upp och ner, ingenting var som förr. Jag tror det var därför jag så desperat försökte träna precis som jag hade gjort ”före barn”. Förmodligen för att jag kände att omställningen till att bli förälder skulle bli mindre kaosartad om jag åtminstone lyckades hålla fast vid gamla träningsrutiner.
Minns särskilt ett intervallpass fram och tillbaka över Tranebergsbron, klockan sex på morgonen. Jag var föräldraledig och visste att jag ”behövde” köra intervaller för att inte ”tappa” (vad det nu var jag var rädd för att tappa). Och så visste jag att jag inte skulle orka köra passet efter att sambon kommit hem på kvällen, så då återstod bara att klämma in det hela innan han gick till jobbet. Men det funkade ju förstås inte i längden, kroppen blev helt slutkörd av att aldrig få återhämta sig.
Efter ett tag tvingades jag dra ner på träningen och några år senare sitter jag här med facit i hand: att livet inte är konstant är ju knappast någon revolutionerande nyhet. Men desto mer förvånande är hur vi stressar ihjäl oss för att få det att verka som att livet är konstant. Att leva i fas med livet och att acceptera att man inte kan göra allt på precis samma sätt hela tiden är en konst. En stor konst.
Allt har sin tid, helt säkert kommer det finnas mer tid till träning längre fram. OM jag vill. Men här och nu så är det två-tre pass i veckan som funkar – åtminstone för mig. Då hinner jag såväl ladda upp som ladda om och även återhämta mig. Att tvinga in träning i ett redan fullspäckat program funkar inte för mig, det tvingades jag inse den hårda vägen. Att löpning är så mycket mer än bara snittfarter och tider är så himla viktigt att påminna sig själv om.
Fler här som tvingats prioritera om träningen när livet gjorde sig påmint? Hur kändes det? Berätta gärna!
Foto bilden ovan: Jonas Hansen