Capo Testa

”Hej, allt bra med dig?” Hur många gånger om dagen får vi inte den frågan? Den senaste tiden har jag bara velat lägga mig ner och gråta varje gång den dyker upp. Varför? Jo, därför att jag inte tycker om att det är tabu att svara sanningsenligt.

Minns ett möte jag hade nyligen, då jag impulsivt bestämde mig för att inte bara slentrianmässigt svara ”Tack, det är bara bra!” när den där klassiska ”Hur mår du?”-frågan kom.

– Jag mår faktiskt inte alls särskilt bra, min pappa gick bort i juni och sedan dess har tillvaron varit fullständigt upp och ner. Men jag har märkt att sorgearbetet går lättare om jag håller mig sysselsatt och därför vill jag fortsätta gå på möten som känns viktiga och meningsfulla. Som det här.

Personen mittemot tappade målföret för en stund. Blicken flackade och jag såg tydligt att hen letade efter något klokt att säga. Efter rätt sak att säga. Ut kom något i stil med att ”Vad tråkigt, jag beklagar verkligen!” och sedan noterade jag att mötet där och då helt tappade fart. Den där härliga, kreativa energin som funnits i början bara försvann och orden kom inte alls lika naturligt längre. Det var som att personen tyckte att det blev svårare att prata naturligt med mig nu när jag faktiskt hade svarat sanningsenligt på frågan jag fått.

På väg från mötet hade jag tusen frågor i huvudet. Varför får man inte tala om för folk hur man egentligen mår? Varför blir många så ställda och ofta blockerade när man snuddar vid svåra saker som sjukdomar, separationer – och sorg? Jag märker att de flesta förväntar sig ett klyschigt svar på sina klyschiga frågor, allt annat blir obekvämt och krångligt. Själv har jag alltid blivit väldigt glad om människor jag möter, även flyktigt på ett möte eller mingel, vågar undvika standardsvaren och istället delar något personligt. De få gånger jag faktiskt kommer ihåg folk jag har pratat med på mingel (som jag för övrigt avskyr) är när någon har stuckit ut och vågar vara lite mer personliga.

Men nej, allt är inte bra med mig. Faktum är att jag aldrig har varit så här låg och energilös. Träningen går på halvfart och jag får mest energi av att bara vara hemma och skriva ur mig mina tankar. Ibland kan kortare löpturer eller promenader längs vattnet funka, men då får det inte vara för mycket folk ute så jag känner mig stressad. Jag vill verkligen att folk ska förstå varför jag är så här låg på energi, sorg hör ju till livet. Men varför har många så himla svårt för att möta någon som har blivit extra påmind om livets mindre roliga sidor?

Någon klok som vet? För övrigt är choklad, kardemummabullar och croissanter med krämig fyllning gudomligt gott. Det ihop med häng med familjen och att få bolla tankar med er fina läsare ger otroligt mycket ny energi. Innerligt tack för det!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Share: