Man tänker ju att man brukar kunna greja jobbiga saker rätt bra. Jag menar, man är ju en snorsportare. Men i jämförelse med att ha en liten bebis är ett maraton ”a walk in the park” (hör ni det, alla mammor!!!)
Det är som ett maraton som aldrig tar slut och det kan ju vara rätt jobbigt för psyket. Grejen är att bebislivet är ju inte fysiskt jobbigt, men mentalt blir man liksom en zombie ibland. Är jag ensam om att känna så? Jag tycker det är supersvårt att hålla ångan uppe när man hela tiden har en sömnskuld och ringarna under ögonen blir mörkare och mörkare…
Känner att det liksom inte är helt okej att säga att det är så här jobbigt. Man borde ju vara 100 procent lycklig åt bebisen och bita ihop. Men ibland kan jag bara känna att ”Kan jag inte få åka tillbaka till tiden som glad, sorglös och barnfri”. Och då är det ju som sagt så att Adrian enligt ”de som kan” är en lugn och harmonisk bebis. Jag fattar såklart att det är så här att ha barn och att jag säkert har en räkmacka jämfört med många andra.
Men ändå, när man känner sig lite svag och kinkig så är det skönt att få gnälla lite. Och känna lite ångest över hur man ska få ihop träningen nu när jag ska vara hemma med Adrian i fem dagar. Jag vet ju hur trött jag blir av vaknätter och jag vet ju hur mycket jag behöver träningen för att fungera. Hur gör ni andra träningsmänniskor när det är så här? Biter ni ihop eller har ni hittat smarta lösningar? Barnvakt? När började ni med det? Löparvagn är ju fantastiskt, men det pallar jag inte precis varje dag…
Tacksam för råd! Och MÄNGDER AV KRAMAR till er fina läsare som ger så kloka och bra råd!!
Har precis fått mitt andra barn (en vecka sedan) och jag är så ofantligt trött och undrar också hur jag ska orka!
Jag har en 2,5-åring sedan tidigare och har dragit slutsatsen att man bara måste orka för man har inget val… Men också att det blir lättare, man får förr eller senare sova bättre igen om det kan vara till någon tröst… Msn får bara ta sig igenom de tuffare perioderna. Kämpa på!
Jag hade aldrig någon riktig motivation att träna ordentligt mer än någon gång i veckan förrän jag fick mitt andra barn och en tvåbarnschock. Det var liksom enda sättet att överleva mentalt. Jag stod ombytt när andra föräldern kom hem efter jobbet och sprang mig helt utmattad. Sedan kunde jag komma hem igen och nästan hantera båda barnen. Vaknätter och skrik och allt gick att klara av tack vare träning. Ganska ofta bara tiominuterspass i kvarteret i högt tempo för att ha nära hem. Vi hade alltså världens enklaste första barn och världens svåraste andra barn. Jag brukar fortfarande tänka att om jag vetat hur svårt det skulle vara med ett barn till så hade jag avstått. Det har jag såklart dåligt samvete över, men det är nog helt sant. Sedan älskar jag våra barn över allt på jorden och är så glad att vi har fått dem – men enkelt har det inte varit. Nu med en treåring och en sexåring är allt enklare och utan det där svåra fantastiska andra barnet hade jag ju aldrig löptränat så mycket som jag faktiskt gör nu.
Låter läskigt likt min egen historia! Nu är vår minsting 1,5 och långpassen är min mentala återhämtning. Tar inte många timmar efter avklarat pass innan jag längtar till nästa vecka.
Om A är nöjd med att ligga i vagnen/sover, promenera till en liten kulle/backe där du har bra uppsikt. Obs liten backe. Gör styrkeövningar bredvid vagnen varvat med spurter uppåt. Om man känner sig lite obekväm med att lämna vagnen även för några sekunder kanske du kan hitta en annan träningsmamma eller en helt vanlig träningskompis så kan ni turas om att alternera mellan springa och styrka. Sedan är jag helt övertygad om att du fixar allt helt ok utan träning några dagar. Det kan vara rätt skönt att bara tillåta sig själv att vara hemma mycket och vara trött utan krav på att vara en perfekt mamma och samtidigt rodda allt annat när man är ensam med barnet. Och så byter man till sig lite mer egentid när partnern kommer hem istället och laddar upp batterierna lite extra då. Barnvakt är i mina ögon fantastiskt om det fungerar mellan barnet och barnvakten även när de är riktigt små. Har du någon som kan spendera tid med A under de här dagarna så go for it. Inget dåligt samvete för det i så fall Petra, A:s liv berikas bara med fler fantastiska vuxna människor i det. Var rädd om dig. Kram
Jag har tur som har både mamma och svärmor i närhet som gärna vill vakta bebis. I början (från att bebis var 10 veckor) fick dom hänga med på träningen, ville bebis sova gick dom med vagnen och ville han vara vaken så underhöll/lekte dom med honom. Nu är dom hemma med honom när han Inte längre behöver amma. Annars kan jag tips om att iaf på mitt gym har dom en förmiddag i veckan då man får ta med bebis in i gymmet! Funkar såååå bra. Dock inte nu länge då han kryper/går iväg 😀 Sen att hitta orken efter vaknätter är värre, brukar ta ett kortpass för endorfinerna men undvika att helt tömma mig.
Nu tränar jag mycket mindre än du och har större barn (alltså obrukbara tips, haha), men… I perioder försöker jag köra lite Paolo Roberto, 15 minuters hemmaträning är bättre än ingen träning alls. Finns en jättebra yoga-app om du gillar yoga (yoga studios heter den) som har massa olika pass på 15, 30 och 60 min. Så t.ex. 15 min styrka/yoga när A sover + barnvagnspromenad = helt ok. Jag kör ofta barnvakt när jag vill träna och andra föräldern är borta, men mina barn är större som sagt.
Och bebistiden minns jag mest som att jag jagade mellan ställen där jag kunde dricka kaffe och äta godis, pga komatrötthet.
Vad gör du om dagarna när du inte springer då? Jag tyckte att det var jätteskönt att ta en nap när dottern gjorde det. Ta igen lite sömn och orka mer sen.
Har ni era föräldrar i stan? Kan de barnvakta kortare stunder som avlastning?
Tilläggas ska att när dottern var liten var jag den lataste människan på jorden. Jag motionerade inte alls, aldrig, så tid till det behövde jag inte fundera på.
Föräldrarna bor i Uppsala, så de kommer hit ibland och avlastar. Det är fantastiskt! Om jag inte springer så sitter vi på balkongen och myser, rullar vagn eller ”kollar” pekböcker. Eller så harvar A runt i babygymmet medan jag surfar på mobilen. Etc 🙂
Prova ta en nap mellan pekböckerna med A. Det kan göra underverk för orken 🙂
Han är för övrigt väldigt söt lille A.
Hej Petra! Måste bara säga att jag älskar din blogg och maratonpodden =) jag har varit ensamstående med 2 barn och träningen har varit min frihet och det som gjort att jag orkat. Jag körde mkt crosstrainer när jag inte hade möjlighet att ut och springa. Köp hem en i vardagsrummet så kan du trampa järnet när bebisen sover. Sen måste jag slå ett slag för att släppa så mycket som möjligt runt omkring. Lägg dig och sov en stund på dagen det har varit min räddning för att orka och slippa infektioner och skador! Tack för en mycket ärlig och inspirerande blogg =)
Tack snälla Madde för fina ord och bra råd! Kramar
Jag förstår dig helt och hållet! Det ÄR svårt att boka saker när barnen inte har några direkta sömnvanor. Kämpa på och stor kram!
Är löpband eller annan form av inomhusträning ett alternativ? I så fall finns ju typ minisats, tänker jag, eller som andra har skrivit online-träning. Jag har inte hållit på med löpträning just, men hård träning i någon form (crossfit, ashtangayoga, boxning, spinning) 3-4 dagar/vecka innan jag fick barn. Och för mig är det en stor del att KOMMA UT och träna, det här med att träna hemma i vardagsrummet har jag aldrig fått att funka. Nu är sonen 6,5 månader och jag är uppe i 2 pass per vecka (utöver ca 2 rejäla, raska barnvagnspromenader/dag såklart). Ett av passen är strong mama på sats där man får ha med sig bebis och kör typ mjuk cirkelträning, och ett av passen är ett yogapass på helgen när pappan är hemma. Det här springer man såklart inga maraton på, men för mig får det räcka just nu. Jag skulle inte palla med stressen att få in 4 pass/vecka utöver allt det innebär att vara relativt nybliven förstagångsförälder, särskilt som både mina och sambons föräldrar bor minst 40 mil ifrån oss.
Hej! Innan min son kom (han är 2,5 nu) tränade jag ca 5 gånger i veckan. Nu blir det ungefär 3 träningar i veckan, mest löpning och lite styrketräning. I början när jag var som tröttast med helamning varannan timme dygnet runt, blev det mest promenader med vagn – men träningsuget kom tillbaka efter 3 månader. Mina tips för att orka är framför allt – sov middag när bebisen sover, ät regelbundet var 3:e timme (särskilt om du ammar). Vila extra och var snäll mot dej själv när det varit en extra tuff natt. Min son är och var enkel, men det är fortfarande stor skillnad mot att vara utan bebis. Du klara det!
Man får hitta smarta lösningar. 1. Barnvakt. Började när min bebis var någon månad (jag ammade inte så dtg underlättade det praktiska…). Föräldrar, morföräldrar, kompisar som är taggade på att hänga med en bebis, vem som som kan passa ett sovande barn någon timme eller två. 2. Ta med barnet. Mini-Sats, mammaklasser, utomhusklasser mamma-baby etc det finns flera alternativ i Stockholm. Och 3. En förstående partner underlättar naturligtvis. Turas om, ge varandra egentid. Prioritera träningen! Mår du bra och är harmonisk i ditt inte kommer du att ha mer energi till att ta hand om din bebis. Och det ÄR jobbigt att vara småbarnsförälder, kul och mysigt men jobbigt. För mig var/är träningen ett anhållen, ett sätt att rensa tankarna och samla kraft. Tack för en superbra blogg! Kul med tränande mammor!
Varken mina eller makens föräldrar bor där vi bor. Vi har ingen släkt på plats och det gör oss ganska ensamma och inte alls bortskämda med barnvakt. Vi har tagit lite hjälp av kompisar och barnvakt (gymnasietjejer som varit fantastiska!) samt minisats. Vi båda gillar träning och turas om med löpning ute på helgen eller kvällar. Våra söner är 5 och 3 år så jag vet vilken chock det är från början. Vi bjuder ofta hit släkt som kan hälsa på (och vara barnvakt). De stannar ofta några dagar här i Stockholm eftersom de bor i Norrland. Planering är ett måste för oss!
Hej!
Vi har två små killar inom 15 månader. Varav lillebror valde helt oväntat att födas i V30, många veckor på neo blev det. Sondmatning, öva amma och massa pumpande däremellan. Plus en storebror att ta hand om.
Sen april förra året då lillebror föddes har det rullat på. Jag ammar fortfarnde kväll och nätter så över ett år med riktig sömn. Det är otroligt hur kroppen och huvudet orkar. Jag har haft och har många dippar där det känns jobbigt, både fysiskt, mentalt och framförallt psykiskt. Min lösning är att istället tänka allt som ska göras tänka ett steg framåt, då blir det inte för mycket samtidigt!
Jag och min sambo är starka i oss och oss själva men faran är att livet bara rullar på. Man/jag vill ju hinna njuta och ta vara på barnens uppväxt! Träningsmässigt blir det massor av barnvagnspromenader och bära lillen i selen. Dock gränsfall nu när han är 1 år, vill ju öva gå själv 🙂
Försöker stretcha och mjuka upp ryggen så jag orkar lyfta/bära nu och i framtiden! När barnen blir äldre får vi träna/vara ute tillsammans och träna.
Kram
Jag bet nog ihop…. kombination löparvagn med hemmaträning funkade för mig. Och däremellan promenader med barn i sele.