Många kommer säkert att tycka att det här är ett icke-problem. Kom igen liksom, hon kan ju springa, har kunnat träna genom hela graviditeten och tagit upp träningen snabbt igen efter förlossningen.
Men när man är mitt i något är det som bekant svårt att se det där objektivt. Inuti är jag lite knäckt över att kroppen inte svarar som jag är van vid, att jag inte bara kan dra ut och klämma ett halvmaralångpass lätt som en plätt och utan problem. Sexminuterstempo som tidigare var mysjogg för mig gör mig flåsig och jag är sjukt avis på alla de löpare som springer förbi mig med lätta steg. Jag hörde ju också till dem en gång i tiden! Jag vill tillbaka dit.
Jag vet att jag begär för mycket. Jag vet att som nybakat päron har man varken energi eller tid över till att träna som man en gång gjorde. Sömnlösa nätter och oregelbundna måltider dränerar mig på energi och varje pass som jag gör kräver rejäl inre övertalning för att ta sig ut på. Min träningsdos idag är typ tio procent av vad den en gång var. Jag är ju van att träna mycket, det här är en stor omställning för mig – såväl psykiskt som fysiskt. Även om jag ler på de flesta bilder jag lägger ut så ler jag inte så mycket inombords, tyvärr. Inte just nu i alla fall. Och svackan syns ju inte utanpå heller, vilket kanske gör den jobbigare att förstå. Men jag känner mig i alla fall svag, ”icke-schvungig” och dränerad på energi. Gårdagens långpassfiasko blev spiken i kistan, i någon mening.
Tänker att många säkert känner igen sig i detta, kanske kan vi peppa varandra på något vis? Hade varit kul, för just nu upplever jag tidernas svacka (även om många säkert anser att det är en ”lyxsvacka”…)
Tidernas svacka…
Taggar
13 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Behandlingsalternativ för ryggsmärta: vad ska man tänka på?
Kronisk ryggsmärta är en utmaning som många av...
-
Löpning + Lyxfrulle med Malin Ewerlöf & Petra Månström den 22/10!
Jag kan stolt välkomna just DIG till mitt allra...
-
Min resa med Modicförändringar: Uppföljning och lägesrapport!
Det är dags för en uppdatering om min rygg och...
-
Hur CBD-olja fungerar och varför jag väljer Arktis Naturals
Långvarig smärta och sömnproblem kan verkligen...
-
Rune Larsson: ”De sämsta löparskorna jag har sprungit i!”
Vilka är de värsta löparskorna Rune Larsson har...
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
Jag har ju inte på långa vägar kläckt än (eller blivit uppskuren i mitt fall), men har lyckats drabbas av foglossning redan nu. Vecka 11. Jag kan inte sätta ner vänsterbenet i marken utan att utstöta ett gnyende ljud. Ingenting går, varken cykling, promenad eller crosstrainer. Simning ryker också på grund av dåligt knä. Det är så sinnessjukt frustrerande och det hjälper inte att jag har nåt skoj att se fram emot till hösten. Resten av min kropp behöver sin träning. Det är, tillsammans med mediciner, det enda sätt jag håller min reumatism i schack.
Så jo, jag känner med dig. Det spelar ingen roll vad man fått eller ska få. Det är likväl irriterande, frusterande och ledsamt när det inte fungerar!
Åh fy, lider med dig. Man behöver ju sin träning om man är en tränande person. Stor kram till dig!
Jag har kämpat i motvind sen maran förra året. Tappade all min fart och ligger nu på 5,57 och släpar. Så fick jag ner det till 5,45 och blev skadad. Typ löparknä så nu står allt still. Snart är det juni igen. Suck.
Förstår din frustration! Hoppas du blir bra i ditt knä snart! Kram!
Tack tack!
Din svacka kommer att ge sig ska du se. Lovar.
Känner igen det där, men nu när jag är igenom det ser jag tillbaka och tänka att det var sån kort tid det rörde sig om, även om det kändes som en evighet när jag var i det.
Låt tiden ta tid och pressa dig inte. Tro det eller ej, men plötsigt en dag kommer kroppen att svara igen och du kommer att vara dubbelt så snabb och dubbelt så stark och se tillbaka och tänka att det var en så kort tid det var segt.
Men rör dig så mycket du orkar och se till att få tid för återhämtning.
Kram!
Exakt, att se andra utöva det man har älskat (och älskar!) är tufft. Stor kram till dig!
Tack fina för pepp! KRAM!
Tack fina för pepp! Ja, det är nog svårt att riktigt ta in vad kroppen har varit med om… Kram
Tack fina! Tänkte att jetlagen kanske inte spelar in så mycket, bara tre timmmars tidsskillnad… men vi har ju vistats i extremt fuktigt och hett klimat i två veckor nu så det kanske spelar in… Kramar
Jo, känner igen mig också… som jag skrivit någon gång tidigare så blev det också en stor skillnad i träningsmängd för mig när jag fick 2 barn tätt inpå. Jag tränade inte alls under en period och började sen långsamt långsamt – inte pga att jag inte ville men jag hade helt enkelt inte tid eller möjlighet. Det är jobbigt fysiskt och psykiskt när man är van att träna.
Jag tror för dig att det ligger både i det fysiska men också det psykiska, även om man VILL träna så har man även blivit mamma i bakhuvudet och just så nära inpå födseln, som du ju ändå fortfarande är, relativti alla fall 🙂 , så sätter det sina spår.
Sen är kanske dina nya träningsrutiner liksom symptomatiskt för ditt förändrade liv nu som förälder, om du förstår hur jag menar? Det gör att chocken/känslorna blir extra starka – man tänker liksom men Gu’ ska det vara såhär för resten av livet, har jag förlorat allt jag hade innan! 🙂 MEn jag kan lugnt vittna om att när barnen är typ 4-5 år så har man igen mycket mera tid och kan fokusera på hur mkt träning som helst och då är man ofta mentalt redo också.
Jag skulle föreslå, ja – du är ju din egen träningsexpert 🙂 – men att du sticker ut och springer så ofta du kan, längd och tempo spelar kanske inte så stor roll (lätt för mig att säga) men det faktum att du sprungit så ofta du kunnat kommer göra att du känner dig nöjd.
Så snart det kommits till rätta med sömnlösa nätter och
oregelbundna måltider kommer Schvunget i löpningen tillbaks!
Schvunget i tillvaron åter. Detta känner du säkert redan själv.
Till dess, vilket blir snart nog, ska du ha Tack för att du delat med
dig av en naturlig svacka som många av oss (löpare) kan känna igen
sig uti.
Jag hade det PRECIS så där. Sprang länge under graviditeten (v. 31) och tränade tiden ut och kunde börja springa 6 veckor efter förlossningen. Men första månaderna som löpande igen var helt hopplösa. Var så seg o orkeslös när jag sprang att jag bara längtade till backar för där kändes de ok att gå lite. Fruktansvärt. Trodde dessutom att det skulle gå lättare så var frustrerad å tänkte att det blir aldrig bra igen. Så en dag när ungen va 4,5 mån så bara släppte det. Kunde springa intervaller med tryck å orka alla planerade. Vet inte vad som gjorde att det vände, det bara gjorde det. Så är helt säker på att samma sak kommer hända dig. Håll ut bara!