Det senaste året har det handlat otroligt mycket om att bita ihop och kämpa för mig. Jag trodde att jag hade lyckats lägga det mesta bakom mig, åtminstone det värsta. Men nu när det är semestertider och jobbet går lite på halvfart så kommer allt tillbaka. Shit, tänk att jag inte var beredd på det. Inte det minsta…
Svackan började med pappas bortgång i juni förra året. Sedan hade jag en rejäl jobbkris en tid senare, den har jag inte orkat skriva eller prata så mycket om men kanske när jag samlat ihop tankarna bättre. För att toppa det hela så drabbades jag av mensblödningarna från helvetet med följd att jag knappt orkade resa mig ur sängen på morgnarna, någon träning var det definitivt inte tal om. Men ändå höll jag skenet uppe, att krascha fanns liksom inte på kartan. Min mamma behövde ju stöd, min son behövde sin mamma och min sambo behövde sin sambo.
Visst har jag fattat att folk dör, att döden finns. Att den är på riktigt. Men det är när man drabbas själv som polletten verkligen trillar ner. Det känns jättekonstigt när mamma kommer på besök och jag liksom inser att det bara är hon som står där i dörren. Att pappa aldrig mer kommer att vara med. Att han nu är någon helt annanstans. Har så svårt att ta in det.
Känner jag efter för mycket? Borde jag bara bita ihop och kämpa på utan att prata så mycket om det? Kan man ”prata sönder” sitt mående? Har dragit mig lite för att skriva det här inlägget, av många anledningar. Kanske främst för att jag rätt så ofta har trillat ner i större eller mindre svackor det senaste året och inte vill bli den där som ”gnäller om allt”. Men samtidigt känns det viktigt att outa verkligheten.
Vet ni vad jag saknar allra mest? Jo, att folk ska inse att jag fan inte är det minsta stark. Att jag också vill få vara svag, få gråta och få tala om hur jag mår – på riktigt. Men jag märker att den kärva verkligheten är jobbig för andra att ta in. Särskilt om man själv inte har drabbats av några förluster. Om alla ens nära och kära fortfarande lever och man har kontakt
Hmm. Vet inte riktigt vart jag vill komma med allt det här, men det var skönt att få skriva av sig lite.
Foto bilden ovan: Luca Mara
Svacka
Taggar
22 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
-
Isak Nyqvist om skitövningar och avsaknaden av humor i träningsbranschen
Isak Nyqvist är den personliga tränaren som på...
-
Modicförändringar, Modicklinikken och antibiotikabehandling del 3
Det här är del tre i bloggserien om behandlingen...
-
Modic typ 1 och Modicförändringar: vittnesmål från patienter
Modic typ 1, eller Modicförändringar. Så löd...
-
Spring bättre och lindra smärta naturligt med Feldenkraismetoden
”Så när jag kom upp och ställer mig så bara...
-
Vinterbad och kallbad: utrustning, tips och råd
Vinterbad, eller kallbad om du hellre vill, blir...
Jag fastnar särskilt för din fråga: Känner jag för mycket? Och följdfrågan: Kan man prata sönder sitt mående? Vi har ju olika behov av att analysera och förstå sitt eget känslospektra. Personligen hör jag till de som behöver prata mycket om känslor, om hur jag mår och jag diskuterar också varför jag reagerar på ett visst vis eller varför jag har de känslorna jag har. Min kille har en helt annan inställning: kan du inte göra nåt åt det så gå vidare och låt det va. Han pratar inte om ”OM:et” och analyserar inte heller särskilt mycket sina känslor. Jag tror inte man kan prata sönder sitt mående, behöver du prata ska du göra det för det är ditt sätt att bearbeta sorgen och ta reda på hur du kan förhålla dig till dina känslor och din egen upplevelse av dessa. Jag har kommit runt det här med att diskutera med vänner eller pojkvän (som inte alltid orkar), då jag skriver dagbok och funderar mycket för mig själv, i det tysta. I mina egna tankar är det jag som bestämmer, där kan jag gå all in och vältra mig i både glädje och sorg. Och så får jag ibland ner det på pränt.
Jag har aldrig gillat terapi. Passar inte mig men att få älta och prata med familj och vänner har hjälpt. Tror inte att du kan prata sönder ditt mående. Tvärtom. Prata mer.
?
<3
Jag tror på tvärtom. Att prata prata prata. Skriva och prata om det man vill och känner för. I alla fall är det så för mig. Jag behöver få skriva av mig, och efteråt kan jag känna mig lite lättare. Jag tycker det är fint när människor vågar visa olika sidor, bla. en sida av sårbarhet. Det gör dig mänsklig. Så fortsätt skriv och dela dina känslor om du vill och när du behöver. Och jag förstår känslan av att jag är visst svag och sårbar. Ingen superwomen som ständigt är stark. Har känt så många gånger. Speciellt när jag fått höra att jag är så stark, som att jag då måste leva upp till det. Medans jag kanske mest av allt bara behöver få skrika att jag är svag och vill lägga mig ned och gråta för en stund. Men för att sen resa mig upp, stark. Tror det är så viktigt. Att bryta ihop för att orka komma tillbaka.
Kram till dig Petra! <3
Vem är stark efter att man har mist någon anhörig? Prata med någon. Prata om vad du känner. Ut med det!
Jag håller med ovanstående. Prata, prata, prata! Hitta ditt sätt att få ut det du tänker på. Det är okej att vara svag. Egentligen, den enda du behöver vara sann mot är dig själv. Du är din bästa vän och måste ta hand om dig själv först innan du kan finnas för andra.
Ta hand om dig!
Känner verkligen med dig! Tycker inte man kan prata för mycket om sina känslor och sorger, de är ju en del av dig. Jag hoppas du har någon att prata med eller tar den hjälp som finns att få. Kan även tänka mig att det blir extrajobbigt när man är sin egen chef och måste driva sitt företagande vidare fastän man inte orkar. Du har ju inga direkta kollegor som man kan landa tillbaka lite på i svåra stunder, de som kan avlasta en. Det blir ju dubbelt jobbigt och även ångestfyllt för att ”man måste” hela tiden. En stor varm kram till dig och hoppas livet ser lite ljusare ut snart!
Hej Petra!
Jag tycker att det är superviktigt att prata om allt det du skriver om. Bara vara ,ursäkta uttrycket, men helt jävla ärlig, naken och sårbar. Det är väl det som blir så fel med sociala medier att vi tror att alla har det så bra och fantastiskt jämt men tror snarare att det är tvärtom och att alla kämpar med sitt men inte vill lägga ut när allt verkligen är skit. Och vet du att visa sig svag, ledsen och sårbar är för mig att vara stark. Att våga stå upp för sig själv och säga att det här är jag och just nu behöver jag bara få vara ledsen och tycka att allt är skit. Det är också oftast i dom faserna som jag blir kreativ, driven och tar mig framåt.
All kärlek till dig
Det är olika. För mig funkar det inte att gå och älta saker. Jag drabbades av bröstcancer för 8 år sedan, bara 37 år gammal. Opererade bort bröst och fick cellgifter. Tappade allt hår. Barnen var 10, 8 och 5 år. Jag bestämde mig för att leva ett bra liv trots detta hemska. Jag fortsatte springa, fick nytt jobb och såg framåt. Om man letar efter saker att må dåligt för, hittar man det garanterat. Det handlar om inställning. Du mår väl inte bättre genom att sakna din pappa? Fokusera på det som finns och lev i nuet istället. Bit ihop och känn inte efter så mycket.
Jag förstår vad du menar men kommentaren var lite hård. ”Du mår väl inte bättre av att sakna din pappa”. Säkert sant men saknaden är ju en del av att förlora någon och det tillhör också livets gång.
Håller med dig, Annika. Högst troligt hade jag haft en annan åsikt om jag haft andra referensramar – man kan ju bara relatera till sin egen verklighet ❤️
Petra du ville ju ha kommentarer. Tycker faktiskt du klagar och gnäller på väldigt mycket. Du har alltid ett val. Det känns ibland som du verkligen tycker synd om dig, är osjälvständig och skyller på andra saker. Alla kommer ju dö en dag, hur länge ska du sörja egentligen?! Du kan inte ändra på något annat än dig själv.
På vilket sätt tror du att den här kommentaren medför någonting konstruktivt? Den är bara okänslig och nedlåtande. Och väldigt onödig.
Men sluta!! Att vilja ha kommentarer betyder inte att ni ska racka ner på någons sorg och hur de sörjer?
Fasen folket. Just sorg är väl ändå högst individuellt hur det slår en?
Man är ledsen för att någon bytt mycket. Man saknar för att man älskat. Ju större kärlek, desto större saknad. Så tänker jag. Ingen kan bestämma hur länge någon ska sörja! Jag tycker det är taskigt att uttrycka sig hårt som vissa här gjort.
×betytt
Vilken okänslig kommentar. Det finns grader i helvetet. Bara för att någon har det värre betyder det inte att någon annan inte får känna el må dåligt?! Bita ihop-dravlet leder absolut ingenstans. Att influnencers som Petra vågar visa hela känsloregistret är modigt och starkt och får säkert många av läsarna att känna igen sig.
Vi är alla bara människor, med svackor, med- och motgångar. Vi kan inte tackla allt med ett leende, vi får visa våra känslor, vara svag en stund. Du är grym och inspirerar verkligen, du visar verkligheten inte vad som förväntas av dig?tack?
Petra ❤️ Förstår dig tillfullo! (Och Eva i kommentaren ovan: hur okänslig kan man bli/vara???!)
Jag har skrivit till dig tidigare, min pappa dog också ungefär samtidigt som din och det har tamigfan varit det tyngsta året. Saknaden, sorgen, att man inser hur skört livet är… nä jag förstår dig precis. Har också haft värsta svackan och ingen förstår. Alla ba: ”jaa det är tungt första året, man måste igen allt, födelsedagar, högtider bla bla bla” nääää det går inte över!! Saknaden kommer bestå! Jag saknar honom dagligen, saknar att inte berätta saker, dela allt osv.. det är såå tungt emellanåt. Så ja man får ha svacka. Det har jag och vet inte när det går över. Det enda som varit ”bra” är insikten i vad som är viktigt och inte. För mig är familjen allt. Har sagt upp bekantskap med flera vänner tyvärr pga att jag blivit så besviken på dem, de har inte accepterat mig nu när jag är låg. Är vanligtvis den sociala, den som stöttar peppar, fixar.. så Petra jag förstår dig!! Hade önskat du fanns i min bekantskap, så hade vi stöttat & puschat! Men tack för att du delar med dig!! Du är bäst <3 grymma du oavsett svag eller stark!! Kraaaaam
Du är mänskligt <3 Känslor är jobbigt. Både positiva och negativa. Var stark (ja jag använder ordet stark) i att du får känna dig och tänka precis som du vill, du styr. Vill du känna dig svag eller ledsen ett tag är det helt rätt för dig. Jag tror det är viktigt i dagens samhälle att inte försöka hålla saker inne och vara andra till lags hela tiden. Du inspirerar så många varje dag, många som ser upp till dig, som rycker upp sig själva pga av det du skriver i dina kanaler. Men viktigt för dig blir då att inte se det som ett "måste" och sedan känns det påtvingat från ditt håll.
Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta mer än att det är klart du har känslor och jag tycker du gör rätt som delar med dig av dem (om det är det du vill). Du verkar utifrån vad jag sett vara en underbart härlig person, och har inte hört något annat så det tycker jag du ska ge ett leende för. "låtsas ler" man, blir man oftast lite gladare, iaf jag 😀 Kram på dig!
Kram tillbaka!!!
Petra, tack för att du är så inspirerande och också ärlig.
Jag brukar ofta tänka på talesättet ”att vara stark är att våga visa sig svag”. Jag tycker det är så sant. Självklart har alla sina svackor och personligen tycker jag att det är svårt att få en genuin känsla för de som alltid har en sköld omkring sig, som utåt låtsas som att allt alltid är bra.
Jag är en person som måste älta. Älta, älta och älta lite till. Är man inte den typen av person så förstår man inte värdet av detta ältande, att det är helt nödvändigt för att man till slut ska kunna gå vidare i tankarna. Min man är en person som funkar tvärtom, är något jobbigt så locket på, låtsas som att det inte finns. Jag tror dock att till slut får det inte plats mer under locket och då flyger det av istället. Så behöver du älta, gör det! Men till personer som förstår hur nödvändigt det är.
Vad gäller sorgen efter din pappa så är allas sorg olika. Ingen kan bestämma hur mycket eller hur länge någon annan ska känna. Jag tror inte att sorg och saknad försvinner någonsin. Med tiden bleknar den, blir något lättare att hantera, men finns där kommer den alltid göra. Och det är helt ok! Du älskade din pappa och nu finns han inte där. Det måste få vara fruktansvärt jobbigt, tillåt dig att känna det utan att blanda in tankar hur det ”borde” kännas. Det finns inget borde. Du är du och du känner hur du känner oavsett vad andra tycker.
Stor kram ?