Nu ska jag lämna ut min pojkvän lite, av den anledningen att jag tror att många känner igen sig i det här. Det handlar om att vara tjej OCH äta mycket.
Man kan lugnt säga att jag älskar god mat och dryck, jag älskar att äta. När jag inte äter så planerar jag inför kommande måltider och jag tycker också om att gå ut och äta på restaurang då och då. Frukost är en storfavorit och bjuder man mig på hotellfrulle så har man för evigt en plats i mitt hjärta.
Inget konstigt egentligen, det jag beskrev ovan. Att det finns tjejer som älskar mat och att äta mycket, alltså. Dessutom tränar jag ju en hel del, vilket säkerligen ökar förbränningen massor. Men det som ställer till det för mig är när mitt gamla ätstörningsjag tvingas hantera omgivningens åsikter om min glupande aptit.
Min pojkvän menar förstås inget illa. Och har man själv inte lidit av ätstörningar är det supersvårt att sätta sig in i hur man resonerar och vad som triggar en på ett negativt sätt. Meningar som startar en massa knasiga tankar i skallen kan vara till synes triviala saker som:
”Oj, vad hungrig du var!”
”Ska du verkligen äta mer nu?”
”Oj, du äter ju mer än en hel karl!”
”Tänk att det finns tjejer som är så där hungriga!”
Men för mig så kan de där meningarna innebära katastrof, särskilt om jag har haft en dålig dag. Och särskilt om hormonerna inte har varit snälla mot en. Just nu när det inte var så länge sedan jag födde barn kan det också vara olyckligt att säga ovanstående till mig. Ätstörningar ställer till med så mycket elände. De begränsar ens liv, vilket är oerhört tråkigt. För livet är ju så kort, vem blir lyckligare av att man lyckades späka sig igenom sina dagar? Knappast någon.
Jag skriver ovanstående därför att ämnet ätstörningar alltid är aktuellt. Idag pratas det mycket om hälsa och träning. Slogans som ”Strong is the new skinny” möter oss dagligen i sociala medier och det kan vara svårt att veta var gränsen mellan ett normalt och ett ätstört beteende går. Det finns en baksida med träningen, men det är det få som vill prata om. Det behöver det bli ändring på och därför är jag mycket glad över mitt samarbete med Frisk & Fri, riksföreningen mot ätstörningar. De har lanserat We care-certifieringen för idrottsaktörer (gym, idrottsföreningar och så vidare) som vill arbeta förebyggande mot ätstörningar och aktivt möta drabbade. Läs mer här.
Numera tränar jag av rätt anledningar (må bra, skingra tankarna, minska stressen och så vidare), men det har inte alltid varit så. Jag vet att det finns många därute som känner igen sig i det här och jag är så glad att frågan lyfts.
Mycket bra skrivet! Kloka ord,en del vräker ur sig kommentarer som är helt galna!
Känner igen mig i det där!! Jag har vänner som brukar titta konstigt på mig när jag äter, inte minst de dagar jag hårdtränar. När jag säger att jag börjar bli hungrig och vill äta får jag ofta frågan ”Du åt ju ett riktigt lass förut, hur kan du fortfarande vara hungrig?”. Samtidigt får jag frågan om jag tar en lite portion ”Ska du inte ta mer, du är ju så smal?”.
De menar absolut inget illa men man blir lite provocerad, särskilt när man väljer att äta mycket god i stället för mycket skräpmat
Exakt! Om folk bara kunde låta bli att kommentera, överhuvudtaget!
Ang.barnledighetsperioden anser jag personligen att den som jobbar fixar mat o matlådor !
även om jag förstår att varje familj,sambo m.m finner sina egna rutiner.Det är ingen semester att vara
barnledig. Hur svårt är det ? för icke barnledig att handla laga ett lass köttfärsås till middag o även spara
i matlådor ? har man dessutom partner som tränar behövs det lite extra.
Själv bor jag nära Lidl utmärkt mat billig chark(salami,potatisallad ,)
Piccard finns även i sthlm de har endast djupfryst men ganska ok färdigrätter.
Så det går att ”bunkra” lite mat som ej kräver tillagning.
Ingen har kommenterat vad jag äter.Men en anhörig varit sjuk i ätstörning i tre år.
Idag helt frisk.
Varför kommentera hur och vad andra äter? Varför kommentera hur andra ser ut? Varför kommentera hur andra tränar? Det är så onödigt! Och då menar jag inte genuint intresserade frågor, det är nåt annat, utan de där kommentarerna som just bara är kommentarer och inte syftar till dialog eller samtal. Utan bara är ett uttryck för ifrågasättande, med negativ underton. Just don’t do it!
Å vad jag känner igen mig i det du beskriver! Och jag blir skogstokig bara jag tänker på det!!
Till jobbet tar jag med mig matlåda och vet inte hur många gånger jag fått kommentarer som ” Oj, vilken stoooor matlåda ” eller ” Fattar inte att du kan äta sådär och ha den kroppen ”
Saken är den att på jobbet har jag med mig i mina ögon små matlådor, då jag endast har 30 min rast och inte hinner äta mer..
Även kommentarer som ” Sitter du här och äter nu igen ”
JA! Det ser ut så va!!
Med tidigare ätstörningsspöken så är detta ett känsligt ämne för mig och jag blir illa berörd!
Har dock lärt mig att mer och mer bara se förbi dessa kommentarer då jag vet att de som kläcker dem inte har mer vett än att häva ut sig utan att tänka & att energin jag lägger på ilska över detta kan användas till bättre saker!
Jag äter större portioner än min kille, men han vet min bakgrund & är van, så kommentarer ifrån honom om detta slipper jag 🙂
Bra att du lyfter ämnet Petra!!
Mat är energi & utan energi är vi inte de grymma brudarna som vi är 🙂
Jag får jämt höra hur lite jag äter och hur små tuggor jag tar. Hur sakta jag äter. Hur ofta jag äter.
Varje måltid är en kamp är att kunna äta så mycket som möjligt så jag slipper bli hungrig på bara två timmar igen.
Blir riktigt jävla less på att människor ska kommentera hur jag äter när jag själv kämpar med det. Stoppa mat i munnen och tugga istället för att kommentera andras matvanor.
Det var den middagen då min 3-åring utbrast ”Vad mycket du äter mamma!” – och jag skrattade för att hon lät så söt – som jag visste att jag var fri 🙂
Tack för att du stöttar oss!
Liselotte – så fint!
Snark. Och suck. Dessa idrottstränare som har sabbat SÅ mycket!!!
Ja, bara för man inte är sjuk idag så finns minnen och känslorna kring ätstörningen där … Fixering kring mat och träning, skönhetsideal mm gör dagarna till en kamp
Anna vad jag känner igen mig! Man blir aldrig riktigt frisk. Tack för ditt fina intiativ Petra! Det behövs!!! ❤️❤️❤️
Verkligen igenkänningsfaktor. Är som alkolism, varje dag är en kamp. Senast igår hade jag en djup dipp, trots att det är 25 år sen jag var fysiskt sjuk. Psykiskt blir jag nog aldrig frisk.
Lustigt, jag äter också som en häst- men tar det snarare som en komplimang när folk kommenterar hur mycket som går ned i min mage. Men så har jag ju inte haft problem heller, kan förstå att en sån kommentar kan tolkas annorlunda.
Känner igen mig exakt i vad du skriver. Gamla vanor som ätstörningar är svåra att få bort mentalt även om man är frisk och utan symptom. Jag blir så otroligt ledsen om min pojkvän säger nåt och ännu mer nu när jag är gravid, äter ännu mer än vanligt och faktiskt också väger mer än vanligt. Ngt som jag vill känna är helt ok under graviditeten, men det är också en fight i sig ibland. Jag har insett att jag inte kommer tillhöra dom som endast går upp 12 kg…
Små kommentarer som en dålig dag kan sätta igång en spiral i huvudet som inte alls är sund.
Visst är det så! Svårt att ”utbilda” omgivningen när den inte har varit med om samma sak som man själv… Kram!