”Hej, allt bra med dig?” Hur många gånger om dagen får vi inte den frågan? Den senaste tiden har jag bara velat lägga mig ner och gråta varje gång den dyker upp. Varför? Jo, därför att jag inte tycker om att det är tabu att svara sanningsenligt.
Minns ett möte jag hade nyligen, då jag impulsivt bestämde mig för att inte bara slentrianmässigt svara ”Tack, det är bara bra!” när den där klassiska ”Hur mår du?”-frågan kom.
– Jag mår faktiskt inte alls särskilt bra, min pappa gick bort i juni och sedan dess har tillvaron varit fullständigt upp och ner. Men jag har märkt att sorgearbetet går lättare om jag håller mig sysselsatt och därför vill jag fortsätta gå på möten som känns viktiga och meningsfulla. Som det här.
Personen mittemot tappade målföret för en stund. Blicken flackade och jag såg tydligt att hen letade efter något klokt att säga. Efter rätt sak att säga. Ut kom något i stil med att ”Vad tråkigt, jag beklagar verkligen!” och sedan noterade jag att mötet där och då helt tappade fart. Den där härliga, kreativa energin som funnits i början bara försvann och orden kom inte alls lika naturligt längre. Det var som att personen tyckte att det blev svårare att prata naturligt med mig nu när jag faktiskt hade svarat sanningsenligt på frågan jag fått.
På väg från mötet hade jag tusen frågor i huvudet. Varför får man inte tala om för folk hur man egentligen mår? Varför blir många så ställda och ofta blockerade när man snuddar vid svåra saker som sjukdomar, separationer – och sorg? Jag märker att de flesta förväntar sig ett klyschigt svar på sina klyschiga frågor, allt annat blir obekvämt och krångligt. Själv har jag alltid blivit väldigt glad om människor jag möter, även flyktigt på ett möte eller mingel, vågar undvika standardsvaren och istället delar något personligt. De få gånger jag faktiskt kommer ihåg folk jag har pratat med på mingel (som jag för övrigt avskyr) är när någon har stuckit ut och vågar vara lite mer personliga.
Men nej, allt är inte bra med mig. Faktum är att jag aldrig har varit så här låg och energilös. Träningen går på halvfart och jag får mest energi av att bara vara hemma och skriva ur mig mina tankar. Ibland kan kortare löpturer eller promenader längs vattnet funka, men då får det inte vara för mycket folk ute så jag känner mig stressad. Jag vill verkligen att folk ska förstå varför jag är så här låg på energi, sorg hör ju till livet. Men varför har många så himla svårt för att möta någon som har blivit extra påmind om livets mindre roliga sidor?
Någon klok som vet? För övrigt är choklad, kardemummabullar och croissanter med krämig fyllning gudomligt gott. Det ihop med häng med familjen och att få bolla tankar med er fina läsare ger otroligt mycket ny energi. Innerligt tack för det!
Foto bilden ovan: Jonas Hansen
NEJ, ALLT ÄR INTE BARA BRA MED MIG!
Taggar
25 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Behandlingsalternativ för ryggsmärta: vad ska man tänka på?
Kronisk ryggsmärta är en utmaning som många av...
-
Löpning + Lyxfrulle med Malin Ewerlöf & Petra Månström den 22/10!
Jag kan stolt välkomna just DIG till mitt allra...
-
Min resa med Modicförändringar: Uppföljning och lägesrapport!
Det är dags för en uppdatering om min rygg och...
-
Hur CBD-olja fungerar och varför jag väljer Arktis Naturals
Långvarig smärta och sömnproblem kan verkligen...
-
Rune Larsson: ”De sämsta löparskorna jag har sprungit i!”
Vilka är de värsta löparskorna Rune Larsson har...
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
Jag tycker det var ett alldeles klockrent svar, och borde besvarats med både följdfråga och kanske en möjlighet för sig att styra om/hur det skulle påverka mötet. Kanske inte alls – utan ändå ha samma flow.
Tänker ofta att vi måste sluta fråga slentrianmässigt, och även oftare svara med eftertanke. Jag har inte svarat ”inte så bra” och har inte samma tuffa upplevelse med mig som du, men bara ”jodå okej eller typ så” bemöts med höjda ögonbryn men mkt sällan en fortsatt fråga. Märkligt.
Kram!
Visst är det märkligt! Fascineras över hur dåligt förberedda de flesta verkar vara på att möta svar som inte är ”hejsan hoppsan” och tillrättalagda. Trots att vi ju lever i en värld som är långtifrån superhärlig… Kram!
Det är definitivt så att i vårt samhälle har folk så svårt att höra det jobbiga! Inte alla men många! Speciellt har jah upptäckt om man som jag vanligtvis är en positiv o glad person!
Både när mina föräldrar gick bort o sen när jag själv fick en bröstcancerdiagnos gjorde jag precis som du o reaktionerna var väldigt varierande kan jag säga!
Ofta fick jag en kram, en chockad blick o stöttande ord men flera ville nog helst bara gå därifrån!
Speciellt när jag blev sjuk var det
Extremt viktigt för mig att folk förstod att näe jag är faktiskt skiträdd o jag konstaterade att jag kunde inte ta hänsyn till att andra kanske mådde dåligt av vad jag sa!
Jag hade ju tur att min cancer hittades tidigt o allt gick bra o fort men även efter sa jag att näe det är sådär för hjärnan var o är fortf inte i fas!
Samma gäller sorg! Den går inte över – aldrig! Den förändras men finns alltid där! Saknaden går inte bort! Man ska få känns sig låg! Man ska få vara ego! Jag tränade när jag mådde bra av det, gärna i grupp för då fick jag energi men varje människa fungerar på olika sätt!
Ta hand om dig nu. Kram
Jag tänker att alla någon gång i livet tvingas möta sorg, därför blir jag så förvånad över reaktionerna därute. Lever många i förnekelse? Som du skriver – man kan inte hela tiden ta hänsyn till vad andra tycker. Kram
Så fint inlägg Petra .Så fort man inte säger att allt är toppen ,blir vissa personer helt ställda .
Man måste få vara ärlig att säga som det är ,men jag tror att det är många som inte vågar det ,utan håller upp en fasad att allt är bra. Hoppas att du sakta med säkert känner dig starkare .Stor kram
Åhhh vet precis vad du pratar om! Är i exakt samma situation. Förlorade min mamma i juni och jag har oxå kraschat – åtminstone på halvfart. Gör saker men behöver lägre tempo, lugnare miljöer och mer vila.
Men jag envisas med att berätta för folk jag möter hur det är – på riktigt! Skiter lite i deras reaktion. Känner att det är viktigt för mig själv, för mitt välmående, att vara ärlig. Ser det som en del i bearbetningen.
Ta hand om dig! ❤️
Bra! Skönt att fler vågar vara lite ego och faktiskt tala om hur man mår på riktigt, utan att lägga för mycket vikt vid vad andra ska tycka. Varm kram från mig!
Jag håller fullständigt med dig. Jag avskyr den frågan. Snyggt gjort av dig, modigt ❤ Tillåt sig själv att vara ledsen och sörja din pappa. Din energi kommer tillbaka, tids nog. Kram Johanna
Jag brukar också prova det där, kanske inte på möten men i ”korridorspratet” iaf. Folk blir helt perplexa och vet inte vart dom ska ta vägen. F.ö. är Kardemummabullar och Croissanter basen i behovspyramiden juh! 🙂
Perplex var rätt ord! Och heja behovspyramiden!
En stor kram till dig som vågar vara ärlig , det behövs inte bara i samhället utan även för ens eget bästa .
Jag brukar ibland fråga personen som ställt frågan om dom vill ha sanningen eller lögnen …
jag är en i dom flestas ögon en person som är stark , glad i alla lägen , men sanningen är en annan och det är svårt för människor runt omkring när dom inser det. Nyttigt med tungt , så fram för mer ärlighet i våra svar.
Beklagar sorgen efter din pappa .. ❤️
Kram
Tack för kloka ord! Jag önskar verkligen att vi kunde prata mer öppet om djupare saker, att allt inte bara ska verka glättigt hela tiden. Kram
Bra inlägg, jag har ju som du vet en liknande erfarenhet från den här våren då min bästa vän och träningkompis plötsligt gick bort i mars och efter den akuta sorgefasen upplever jag just nu brist på energi, håglöshet, jag är otroligt lättdistraherad, skjuter upp saker jag måste göra, mer lättirriterad än vanligt. Allt detta påverkar mig, min familj och min jobbprestation såklart, därför är jag som har en chefsposition, väldigt öppen med hur jag mår mot min personal vilket de enbart reagerat positivt på och jag har också tagit hjälp av kurator som fått mig att förstå att det är en både vanlig och fullt naturlig del i sorgearbetet.
Till ditt ämne så brukar jag göra så här, jag brukar blixtsnabbt värdera situationen, vem är det som frågar, har jag regelbunden/återkommande kontakt med den här personen eller träffas vi bara en en gång just nu? Har jag förtroende för den här personen och finns tiden och är platsen den rätta att ge det ”riktiga” svaret?
Är det t ex ett jobbmöte med en person jag inte känner och inte kommer träffa igen, då ger jag standardsvaret att det är bra fast det inte är det egentligen, är det en person jag känner lite mer och kommer träffa igen och tiden finns för att prata lite mer så säger jag hur det är. Samtliga gångerna jag gjort det har jag märkt att våra möten blivit så mycket bättre av detta, att vi fått en helt annan kontakt än vad vi skulle fått om jag inte berättat.
Känner verkligen igen mig i det du beskriver om att tendera att skjuta upp saker, vara lättdistraherad (nu på förmiddagen har jag t ex klickat hem barnkläder istället för att skriva artikeln jag egentligen skulle skriva), ha brist på energi osv. Det tar också mycket energi att umgås med människor som inte klarar av att möta människor i min situation. Då känner jag att jag måste ”hjälpa” dem eftersom de känner sig obekväma och det blir bara fel. Klokt att värdera situationen innan du ger svar!
Ja varför vågar man inte säga att man inte mår bra. För 10 år sen fick jag reumatism o ville knappt inte säga det till någon. Jag o min man möter en gammal kompis till mig som jag inte träffat på flera år. När hennes fråga kom ”Hur är det, är allt bra” Jag svarar ja det är jätte bra o det är fullt upp som vanligt. När hon gått så sa min man Varför sa du att det är bra, du kan knappt röra dig, kan inte sova pga värk o får äta sömntabletter. Mitt svar blev Jag brukar må bra o vara glad o positiv. I dag 10 år äldre säger jag oftast Nej tyvär är det inte bra. Man kan ju inte må bra hela tiden o livet, för då ljuger man ju. Ha en bra dag
Det där är fascinerande, vem försöker man egentligen lura? Är ju sådan själv. Och det känns som att samhället förväntar sig att man bara ska vara glad och positiv, men så är det ju inte alltid. Kram!
Odödlighet, vi vill inte gärna prata om sådant vi inte kan kontrollera o styra. Vi ångar på i jakten på lyckan o att hinna med att lyckas med allt vi vill. Vi blir odödliga om vi inte påminns om smärta, sorg, misslyckanden mm. Ibland glömmer vi bort att det bara finns två måsten i livet. Det ena är att vi alla dör förr eller senare. Det andra är att vi måste göra egna val i livet.
Tack för ett bra inlägg som alltid Petra.
Tack för klokskap, Jesper!
Fina Petra❤️ det är tufft att mista en förälder. Min pappa dog i cancer för 5 år sedan, tänker fortfarande på honom varje dag. Känner så väl igen det du beskriver. Kram
Det är verkligen tufft. Hade aldrig kunnat ana att det skulle vara så tufft ❤️ Varm kram till dig ❤️
Kan känna igen mig i känslokaoset även om det för mig yttrar sig lite annorlunda. Min pappa gick bort för 8 månaders sedan och jag blev snabbt kräkless på frågan om hur jag mådde för jag ville inte älta samma svar om och om igen, vilket jag skulle göra om jag svarade sanningsenligt. Jag ville såklart heller inte ljuga och säga att allt var bra. För min del blev det istället att jag drog mig undan folk, avhöll mig från att svara i telefon och sådana saker. På jobbet informerade jag mina närmsta kollegor om att jag inte ville prata om det utan att jag ville försöka hålla arbetet till en ”sorgfri zon”. Sedan hemma, tillsammans med familjen, där lät jag det komma ut. Det passade mig bäst. Hitta ditt sätt och kör på det, vi är ju alla olika. Många styrkekramar <3
Låter som en klok strategi! Precis som du skriver, det gäller att hitta ett sätt som funkar för en själv och vara öppen med det. Kram!
Ja, visst är det konstigt att många/de flesta? ställer en fråga som de förväntar sig få ett visst svar på, varför då fråga och sen bli obekväm om det faktiskt kommer ett ärligt svar? Det är i min värld så mycket enklare när det är ok att svara sanning för då vet jag ju hur det är med personen i fråga… konstigt det där, sanningen är ju i det flesta fall det bästa och tar bort så mycket andra funderingar..
Ja herre gud vilken igenkänning på den! Som sjukskriven 50% pga utmattning är det svårt att bara slänga sig med: ”Allt bra, tack!” För satan vad man ljuger då. Om man senare skulle komma in på hur det är på riktigt blir det ju jättedumt att kontra med att jo tack, jag har aldrig mått såhär dåligt.
Får jag en slentrianmässig fråga från någon ytlig bekantskap svarar jag typ ”hyggligt” eller ”skapligt”. Då har man inte tryckt ner sin ohälsa i halsen på dem och det står dem fritt att tolka det som att allt är bra eller att det varit bättre. De får ett frikort att rusa vidare utan att behöva lyssna och involvera sig i min ohälsa, hemska tanke. 🙂
Tack för att du delar med dig, Petra. Så vill jag också svara när andra frågar mig. 🙂