Okej. Jag vet att dagen jag har varit med om är en fis i rymden jämfört med vad många tonårsföräldrar upplever.
Men, jag har ju liksom inget annat att jämföra med än det här. Och idag har det verkligen varit en tuff dag, trots att den jobbigaste delen inte var särskilt lång. Men den var enormt jobbig, jag fick faktiskt panik.
Det började när vi klev av tunnelbanan och skulle upp i mataffären. A började gallskrika, från ingenstans. Och han var helt tröstlös. Ingen leksak dög, mat ville han inte ha. Det kändes som att hela affären stirrade ut oss och någon kom fram och frågade om allt var okej. Ja, det var väl snällt frågat men vad skulle jag svara – jag visste ju inte varför A grät.
Till slut gjorde jag det som brukar funka: jag lyfte upp den skrikande bebisen och höll honom i ena armen medan jag styrde vagnen med varukorgen i med den andra. Svetten lackade i pannan och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag då och då lyfter lite skrot i gymmet, för A är ju ingen fjäderlätt person längre.
När vi äntligen var klara med handlandet var jag helt slut. Ville bara hem. Insåg att jag måste lägga ner A i vagnen och ja, vad tror ni hände då… Efter ett par minuters skrik tog jag fram mobilen och letade fram ”Hallonsaft” med Smurfarna och Klasse Möllberg. Lade ner mobilen i vagnen, nära A, och ignorerade folks nyfikna blickar. Det funkade ju! A slutade (nästan) att skrika.
Puh. Hur orkar folk med fler barn än ett??!! Blev ett glas vin till maten idag. Inser också att i ett längre tidsperspektiv blir det här nog en av mina lättaste mammadagar…
Gas i magen. För många intryck i framåtvänd vagn. Törstig.
För varmt klädd! Många av oss föräldrar har säkert
gjort misstaget att pälsa på kidsen, ock i sommartider,
som om de skulle förberedas för värsta Permafrostexpeditionen!
Under alla omständigheter så funkade ju din egen lösning, idag.:)
Ja, hur fixar man mer än ett… idag hade jag värsta tvåbarnsmammadagen. Lilla är två månader och i vanliga fall lugn men gallskrek på morgonen – stora, som skulle iväg till förskolan, reagerade på bästa treårsmanêr med att trotsa och skrika. Så i typ 45 min vansinnesskrek två barn och ibland en mamma. Kunde jag få den ena lugn ett tag trappade den andra upp. Men till slut fick jag ut alla och i samma sekund som ytterdörren slog igen kvittrade treåringen glatt och bebisen somnade i vagnen – idyll! Mamman fattade ingenting… Grejen är att det går – även om man helst säger upp sig ibland. Hahaha
Hehe, känner igen det där. Jag har två större barn, de är 3 och 7 men vete fasen om det är lättare för det. Värst är tiden mellan hämtning på förskola/fritids till middag där min man också brukar komma hem. 3-4 gånger under dessa 2-3 timmar brukar jag undra i mitt stilla sinne om ”någon driver med mig” ”är det dolda kameran” eller andra liknande desperata tankar :-). Lugnet infinner sig väl när de flyttar hemifrån…
Precis som du skriver kommer du skratta åt detta längre fram när större utmaningar kommer, men man måste ha rätt till att tycka att det är jobbigt just här och nu, för som du skriver så är det din värsta mammadag hittills! OCH du löste det! Ha en fin fredag!
Gillar din blogg och framförallt podd!!
Ah, förstår din panik. Händer mig ibland när jag måste handla vilket för det mesta resulterar i att jag glömmer hälften. Svetten brukar lacka på min rygg och min lilla krabat väger 10 kg numera så vänsterarmen domnar bort ganska fort. Min räddning brukar också bli barnhitlistan som jag fixat på mobilen. 8 av 10 ggr så är det som att trycka på en knapp och lillen blir lugn.
Haha, A är nästan uppe i 10 kilo redan… Hjälp, hoppas hans viktkurva planar ut snart…
Ja, usch vad jobbigt det var emellanåt. (Mina barn är stora nu)
När jag precis hade fått nummer tre, ja, jag vågade mig på det också,
så undrade jag om jag nån gång till skulle kunna komma ner på stan ihop med min kompis
och bara strosa runt. :-)))
Det löste sig kan jag meddela.
Hälsningar Skåneland
Jag tror tvärtom att du kommer att tycka att det blir lättare! Ju större barn, desto enklare att kommunicera och det löser ju mycket. Sen finns det ju andra aspekter att ta hänsyn till såklart och man mår väl aldrig så dåligt som när ens barn inte mår bra. Men att kunna prata om det lindrar oftast för båda parter, tycker jag även som tonårsmamma. Du gör ett toppenjobb!
Är han inte lite för liten för framåtvänd vagn? Man brukar väl inte rekommendera att man vänder dem förrän de är kring året? Pga att de får för mycket intryck framåtvänd som de inte kan hantera.
Och, lägg alltid Babybjörn under vagnen när du går ut så slipper du bära honom på armen när han börjar skrika!