Har knappt bloggat sedan inlägget om min meltdown på BVC i förra veckan. Det beror delvis på att jag har haft fullt upp med annat, men också för att det som hände skapade en massa nya tanketrådar i huvudet som jag behövde tänka färdigt.
Först och främst: om någon har missat det så är jag det man brukar kalla en kontrollmänniska. Jag tycker inte att det ordet enbart ska förknippas med något negativt. Jag har hittills i mitt liv haft både större och mindre nytta av att vara på det sättet. Och just därför att jag tycker om att ha kontroll blev jag lite rädd för mig själv där i måndags. Vad är det som händer med mig, liksom? Så läskigt när kroppen och huvudet kör sitt eget race och man själv hamnar i baksätet…
En annan grej som har skrämt mig rejält är hur ens förråd av vitaminer, mineraler, fetter och andra näringsämnen påverkas av stress. Det har verkligen skakat om mig. Ni som lyssnar på Maratonpodden kanske har lyssnat på avsnitten där jag gör något som kallas ”Sportprofiltestet” och där tar man ett blodprov som sedan analyseras med avseende på ämnen som är särskilt viktiga att ha tillräckligt av för oss som tränar mycket. OCH har en hektisk livsstil, bör tilläggas.
I början av året testade jag mig för första gången och då hade jag i stort sett perfekta värden. Blev faktiskt själv lite chockad, eftersom jag ju inte direkt är familjen Mandelmann och odlar all min mat själv. Dessutom stressade jag en hel del då också. Men uppenbarligen inte i närheten av det stresspåslag jag haft de senaste månaderna. För test nummer två som jag gjorde i augusti visade på flera brister. Till exempel hade jag nästan helt slut på magnesium, ett mineral som är mycket viktigt för tränande människor. Jag hade också brist på flera fettsyror – något som i värsta fall kan orsaka depression.
Kostmässigt hade jag ätit ungefär likadant som inför det första testet, träningen såg nästa likadan ut också. Förutom att jag under våren dragit upp farten en aning på mina långpass inför maran i Prag och samma med intervallpassen. Men sedan kom kraschen i mitten av juni och efter det orkade jag knappt träna, slarvade med maten ett tag men kom sedan ikapp igen. Men uppenbarligen kom inte kroppen igen, för den har i stort sett varit förkyld eller halvförkyld sedan september.
Rejält knäckande och lägg till andra krämpor på det så kanske den där meltdownmorgonen inte var så otippad. SÅ – hur går man vidare? Är ändå glad att jag gjort de där testerna, så att jag fått en förklaring till varför jag mår som jag mår. Och dessutom: hur jag kanske kan vända skutan åt rätt håll igen. Jag jobbar på det, men det är fasen inte lätt. Men kroppen och hälsan är det viktigaste jag har, så jag måste ha tålamod.
TÅLAMOD.
Så. Jäkla. Svårt.
Och nej, livet är inte jämngrått hela tiden. Det vill jag verkligen poängtera. Det finns ljuspunkter och jag älskar dem. Kloka tankar tas som vanligt gärna emot! Stor kram från mig.
Grattis – du är normal! Jag känner ingen förälder som inte råkat ut för det du gjorde i måndags. Jag är 50 år så jag känner många.
Men även din kropp är normal. Vi är ju till viss del samma kroppar som bodde i grottor för läääänge sen. På den tiden hade vi nytta av stress. Då var hormonernas påverkan det som gjorde att vi överlevde en kris. Tex när vi blev jagade av en sabeltandad tiger och behövde fly. Grejen som stökar idag är att vår hjärna är dum. Den förstår inte att ditt stresspåslag inte beror på att du är jagad av ett djur utan kommer från en känsla. Du ger nämligen hjärnan ett larm – akut – och sen springer du. Men eftersom hjärnan tänker sig att mönstret ska vara fara – fly – lugn så fortsätter den att pumpa ut hormoner som skriker fara eftersom du springer (fly enligt grotthjärnan) men inte blir lugn (dvs säker enligt grotthjärnan). Långt inlägg här – förlåt 🙂
Men du behöver hitta en nyckel, kanske mest för att få hjälp med din sorg. Här har kontrollmänniskor faktiskt lite ’lättare’ att hitta vägar då de oftare kan hjälpas av kbt eller NLP. Jag lovar att du kan må gott igen. Med rätt redskap löser det sig. Jag är beteendevetare och utan min verktygslåda hade jag definitivt inte mått som jag gör idag.
Var rädd om dig ??
Du har min mailadress om jag kan göra något.
Tack för kloka ord! Känner att KBT gör mycket gott för mig. Kramar!
Var glad över det du har och är. Uppskatta det lilla i vardagen. Titta framåt och lägg upp ett långsiktigt mål, ett år framåt.
Börja dock med att ha veckomål under en månad. Därpå utsträcker du delmålen till tvåveckors mål. Öka på med lagom långa tidsperioder.
Gå utanför boxen och prova på nya träningsformer.
Glöm inte att visa dig själv och din familj uppskattning under resans gång.
Lite goda råd i all välmening!
”Inget är omöjligt utom att lugga en flintskallig”!
Lycka till önskar Lelle
”Inget är omöjligt utom att lugga en flintskallig” – SÅ bra!! Tack!
Att vara medveten om sin situation är ju toppen, bra med testerna då vet man ju vad man kan ändra på och justera för att det ska bli annorlunda. Att bli medveten och våga förändra tänker jag är en viktig del, då kan vi göra aktiva val för framtiden. Alla har ju sina toppar och dalar och det är ju inget konstigt, jag skulle bli mer fundersam om någon alltid hade toppar, är det möjligt?! Kan man alltid vara på topp utan en enda dipp?!
Man blir nog väldigt lurad att tro det i sociala medier 🙂
Minus det negativa svaret för dig, vilket intressant test att göra!
Jag tillför magnesium dagligen sen ett år tillbaka och det har hjälpt min sömn mycket. Annars är det dåligt med tillskott i min vardag utöver min vanliga kost. Man kanske går runt och mår kasst på insidan utan att veta om det?
Vad gäller barn, utbrott och diverse, det går tyvärr inte helt över utan det kommer med jämna plågor men kanske att man blir bättre på att hantera dem.
Gör ett sådant test, diverse krämpor och allmän trötthet beror ofta på brister. Kan tycka att det är bättre att lägga pengarna på tester än att köpa en massa kosttillskott i onödan 🙂
Stor igenkänning. När jag tillfrisknade från mina ätstörningar trodde jag att ett friskt liv innebar lycka, jämt och ständigt. Haha vad fel jag hade. Även om livet i stort är bra nu så med små barn, heltidsjobb, ny satsning i löpningen med coach mundt och en liten hundvalp på det så blir det självklart kaos ibland. Och det är helt OK! ”Life isn’t about waiting for the storm to pass, it’s about learning to dance in the rain!” Och ibland kan regnet hålla i sig länge MEN det är ALLTID övergående! Efter regn kommet solsken, hur klyschigt det än låter? stor kram❤️
Bra uttryck där! Och så länge man inte tappar bort sig själv är det väl bara att köra <3 Kram!
Verkligen! ❤️ Så länge man gör det för att man själv vill och inte för att det är något som förväntas av en. Tror vi alla vet vad vi vill och behöver innerst inne, men det kan vara svårt att lyssna eller höra det ibland i allt brus som påverkar oss hela tiden! Du ör grym Petra och din syn på träning och hälsa är så viktig. Jag satsar ju på löpningen för att det passar mig och ger mig energi, för en annan kan det vara att börja springa 100m på sina promenader. Vi är precis lika mycket löpare för det? Fortsätt vara du!❤️
Blir nästan tårögd över hur väl du sammanfattar min mission! Den handlar inte om att tvinga folk att sluta vilja prestera och träna hårt, utan att uppmuntra folk att hitta sina egna drivkrafter – det som väcker lust och glädje att träna ❤️