Jag minns när jag skulle springa mitt allra första lopp. Nervositeten hade tagit hela kroppen i besittning och när startskottet väl gick var det omöjligt att springa avslappnat.
Varenda muskel var på helspänn och när det började göra ont så blev jag rädd. Hade nämligen aldrig tidigare upplevt den där oundvikliga smärtan som hänger samman med hård löpning. Jag trodde att det var farligt att ha så där ont, spände mig ännu mer och tappade fart. Tiden blev inte alls som jag hade tänkt mig och besvikelsen var stor.
Det här var i början av 2010. Nu skriver vi 2015 och jag har en bulle i ugnen. En liten människa som om bara några veckor för första gången ska få se världen utanför min mage. Och jag står inför en utmaning som i någon mening påminner om det där nervösa milloppet 2010: jag ska genomföra något som jag vet kommer att göra ont, som jag aldrig tidigare har upplevt och som kommer att göra ondare om jag blir rädd och spänner mig. Men till skillnad från milloppet kommer förlossningen förmodligen att ta längre tid än cirka 50 minuter – och det går inte att kliva av om det blir för jobbigt. Det här är ett ”lopp” som måste genomföras, på ett eller annat sätt. Min önskan är förstås att det blir ett sätt som är så uthärdligt som möjligt.

Det jag saknade inför milloppet 2010 var träning, såväl fysisk som mental. Jag hade knappt kört någon fartträning och visste inte hur kroppen reagerade när jag ökade tempot. Hade alltså inga redskap för hur jag skulle agera när smärtan kom. Jag borde ha tränat på att slappna av när smärtan kommer, övat mig på att inse att den är oundviklig och faktiskt också välkommen. För vill man springa riktigt snabbt, snabbare än man någonsin har gjort, kommer det att göra ont. Smärtan är alltså ett kvitto på att man gör rätt.
Igår var det första av två kurstillfällen på AnnasProfylax. Ni skulle bara veta hur mycket fördomar jag har haft om kurser som den här innan jag satte min fot i kurslokalen vid Mariatorget. Flummigt, töntigt och onödigt – jag som redan var en aktiv person som utstått smärta under ultramaratonlopp behövde väl inte träna mig på att andas rätt under en förlossning? Det är väl bara att koppla på autopiloten, eller..? Pojkvännen hade ungefär samma fördomar. Trodde att kursen gick ut på att vi skulle sitta och hålla varandra i handen och utstöta brunstvrål till doften av rökelse.

Inget kunde vara mer felaktigt. Anna var ingen flumguru i pösbyxor och deltagarna såg ut som helt vanliga människor. Som precis som jag och pojkvännen vill vara så väl förberedda som det går inför sitt barns födelse. Av uppenbarliga skäl är det ju mestadels mamman som verkligen är närvarande i graviditeten. Hon kan ju liksom inte göra annat, hon bär ju på barnet. Pappans roll blir då lätt lite undanskuffad och oklar. Så varför inte ta reda på hur man istället kan jobba som ett team och hjälpa varandra istället för att bara existera samtidigt under förlossningen? Det är just det som profylaxkursen går ut på.
Profylax betyder ungefär ”förebyggande åtgärd” och i det här fallet handlar det om att lära sig olika verktyg att ta till under olika skeden av förlossningen. Ja, det gör ont att föda barn, precis som det gör ont att träna hårt. Jag har funderat mycket över hur jag själv relaterar till smärta. Förr ville jag helst distansera mig från den med hjälp av musik eller att låtsas att jag lämnar min onda kropp och bara flyger iväg. Men på senare tid har jag mer och mer börjat fascineras av smärtan. Försökt ta emot den istället för att distansera mig. Börjat betrakta den som en kraft som faktiskt hjälper mig att nå mitt mål. Hur det kommer att bli under förlossningen är omöjligt att sia om, men jag vet i alla fall att jag har förberett mig så gott som det bara går.

Mer om kursen i kommande inlägg, när jag har gått andra och avslutande delen. Men kan redan efter gårdagen säga att jag är mycket nöjd så här långt. Känner mig mycket mer som del av ett team än jag gjorde innan jag satte min fot i kurslokalen vid Mariatorget. Tack för det, Anna!