Instabilden från glöggminglet drog ner rullgardinen fullständigt. Trots att det är flera år sedan nu minns jag fortfarande den där vidriga känslan. Känslan av att vara ensammast i hela världen och den enda utan helgplaner.
Det pratas mycket om ensamhet just nu, att den är lika farlig som alkoholism eller rökning. Allt fler verkar inse att ensamhet är ett stort hot mot vår folkhälsa och det tycker jag är väldigt bra. För ofta är det inte vård folk behöver – utan någon att prata med. Känslan av att få tillhöra en gemenskap, att vara behövd.
I lördags var jag säkert inte den enda som blev berörd av Linnea Henrikssons tolkning av ”Den stora dagen”. En väldigt vacker låt, men samtidigt så sorgligt att många har det precis som damen som den handlar om. Hur inget av hennes barn har tid att uppvakta henne på hennes födelsedag. Och jag vet ju själv hur det är, att vara där mitt uppe i ekorrhjulet av familj, barn och jobb och inte riktigt ha energi över till allt. Men tänk att hamna där som äldre? I samma sits som damen i sången…
Varje gång det pratas om ensamhet kastas jag i tanken tillbaka några år i tiden. Det var som allra värst när jag var 35-37 år, sedan stabiliserade det sig lite. Men ett par år där var jag riktigt under isen. Anledningen? En som jag tror att många känner igen sig i. Att vara 30-nånting och inte ha familj och barn eller ens sambo gjorde att man automatiskt inte kvalificerade sig till några parmiddagar och ofta blev bortglömd när det var festdags.
Och vänner skaffar åtminstone inte jag bara så där i en handvändning. Det tar många år för mig att bygga upp en vänskapsrelation och just under de där åren är ju också trycket utifrån på att man ska ”träffa någon” stort. Minns att jag ofta kom på mig själv med att känna mig helt utsjasad efter en dag med jobb, kanske någon dejt och kanske också ett försök att etablera en vänskapsrelation. Då ville jag bara lägga mig ner i soffan och få andas. Så mycket press och förväntningar – både från mig själv och omgivningen. Puh!
Löpningen har gjort massor för mig när det gäller att bygga upp såväl vänkrets som självförtroendet att jag faktiskt är en kul och rolig person som är värd att ens ha vänner. För så tokigt tänkte jag faktiskt ett tag, att jag nog var lite konstig och inte var värd vänner. Tur att jag blev överbevisad. Att ha något att samlas kring, som till exempel löpning, underlättar massor om man vill ha nya vänner.
Tänker att det här med ensamhet är ett galet viktigt ämne som vi måste prata mer om. Ta bort fördomarna om att ensamma människor är knepiga kufar och så vidare. För nej, de kan se ut precis som vem som helst.
Eller vad säger du? Berätta gärna om din egen syn på och erfarenhet av ensamhet! Kram!
Foto bilden ovan: Luca Mara
Jag kände mig ensammast i hela världen
Taggar
14 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Behandlingsalternativ för ryggsmärta: vad ska man tänka på?
Kronisk ryggsmärta är en utmaning som många av...
-
Löpning + Lyxfrulle med Malin Ewerlöf & Petra Månström den 22/10!
Jag kan stolt välkomna just DIG till mitt allra...
-
Min resa med Modicförändringar: Uppföljning och lägesrapport!
Det är dags för en uppdatering om min rygg och...
-
Hur CBD-olja fungerar och varför jag väljer Arktis Naturals
Långvarig smärta och sömnproblem kan verkligen...
-
Rune Larsson: ”De sämsta löparskorna jag har sprungit i!”
Vilka är de värsta löparskorna Rune Larsson har...
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
Känner igen mig i det här med ensamhet. När jag var yngre blev jag utfryst i många år och lämnad av mina ”kompisar”, efter dom åren har jag haft svårt att komma nära nya människor. Jag har inte vågat släppa in dom av rädsla för att dem ska lämna/såra mig. Detta har gjort att en del trott att jag varit dryg när jag i själv verket bara varit rädd för att bli ensam igen. Idag har jag vänner, ett fåtal, men dem är nära vänner. Jobbar på att försöka kunna börja lita på vänner igen, för vänskap och relationer berikar livet. Men som sagt, att bli ensam är en av mina största rädslor i livet. Dock när jag varit ensam har jag alltid varit glad över att jag haft en så fin familj!
Det där kan jag också känna igen mig i! Stor kram!
Ingen tröst för ensamma men i vårt häng har det alltid varit blandade skurar av par, singlar och separerade. Alla välkomna oavsett tillställning.
Känner igen det där så väl…och jag tänker för mig själv,,”jaha det var ingen som saknade mig i sällskapet den här gången heller”..tack för en fin och träffsäker blogg..
Viktigt med gemenskap och känna sig behövd som du skriver men tyvärr upplever jag att samhället har en alldeles för stark förmåga att döma människor i sina beslut. Att man under en period velat satsa på något och sen endast pga det bli utstött och längre inte känna sig välkommen är något jag kämpar med idag och tillbringar en hel del kvällar hemma själv.
Ja det är gräsligt att känna sig ensam! Som separerad med två flickor på 16 och 19 så är man väldigt ensam i vardagen. Helt naturligt ska de söka sig från mamma och leva sina liv. Inga föräldrar i livet och inget naturligt kompis gäng att hänga med..ingen som ringer och hör hur det är. Visst de finns där men alltid bara jag som försöker få till träffar..man blir lite trött på det. Tack o lov finns träningslokalen med trevliga grupptränings pass med skratt..svett och gemenskap!!
Jobbigt att vara den som själv hela tiden måste ta initiativ till träffar! Visst gör träningen mycket gott!
Känner igen mig i det du skriver, var själv där för flera år sen.. det är annorlunda idag, men ensam det var jag under många år. Jag var ”alltid” 3e eller 5e hjulet och hamnade alltid utanför, en hemsk känsla som ingen borde behöva känna.. Idag försöker jag se alla och få med de som ser ensamma ut och bjuda in så ingen ska stå själv.
Så fint av dig att se alla och bjuda in dem som står lite för sig själva. Tänk om fler gjorde så!
Exakt så har jag känt sedan gymnasiet och är nu 28 år! Jag börjar undra vad jag gör för fel eller varför jag aldrig kan träffa likasinnade. Det är klart att jag kan ha en go kollega eller studiekamrat att fika med och så men får aldrig det där tajta bandet som jag ser vissa andra får ..drömmer om den där bästa vännen eller det självklara gänget som man gör allt med: midsommar, nyår, resor mm.
Det känns som en kamp att behålla/bevara vänskaper, att det alltid är jag som fixar träffar och det vore skönt att bara hitta rätt folk ..människor som uppskattar mig, är intresserade och som gör mig bekväm..
Viktigt inlägg och stor igenkänning.
Betraktade ofta mig själv som ensam och att inte passa in i tonåren, även om jag alltid idrottat och haft lagkamrater.
Sen träffade jag mina barns pappa och hittade tryggheten i att jag är bra precis som jag är.
Efter skilsmässan för snart två år sedan har jag slungats tillbaka till tonårens ensamhets- osäkerhet på ett litet kick.
Sorgligt och skrämmande efter allt jag trott jag byggt upp under åren, men också lite fascinerande.
Haft bilden av mig själv som ”ensam är stark” men märker med lite perspektiv att ensamheten efter ett uppbrott från en lång kärleksrelation bit för bit krymper min förmåga till välmående.
En mycket viktig insikt. Så mycket jag tagit för givet, och så genuint tacksam för de vänner som faktiskt finns där.
Tack för en bra blogg och podd?
Tack för att du delar med dig. Ja, det är fascinerande hur snabbt allt det där man byggt upp kan raseras på ett kick. Stor kram till dig!
Ja man känner igen sig i det där som ensamstående pappa med sonen på 9 på heltid.
Jag va med om en olycka för 6 år sedan och har gjort åtskilliga operationer, fick ett ganska stort handikapp och jag tror att det hjälper till att vissa drar sig undan en del, vilket jag tror är ganska naturligt iof
Nästan all social kontakt efter jobbet är på sonens aktiviteter och ytliga kontakter med hans kompisars föräldrar( som många också är mina barndomsvänner) visst har man någon närmare vän men efter separation så blir det naturligtvis inga parmiddagar eller tex middagar med vänner som också är singel eftersom man har ruggigt svårt att planera in något sådant och i förlängningen blir man ju rätt ensam.
Träningen, den sköter jag i min ensamhet någon dag när grabben tränar och eftersom jag bor lite avskilt så kör jag på hemma själv de andra dagarna.
Du beskriver det rätt bra iaf ?
Så ledsamt att det ska behöva vara så där! Och att så stor del av ens sociala liv beror av om man har en relation eller ej. Kram till dig!