Tidigare idag fick jag av en bekant tips om ett inlägg som hon tyckte att jag borde titta på. Jag tittade på inlägget – och det resulterade i det här inlägget.
För saken är den att jag ganska ofta ser liknande inlägg i sociala medier. Och åsikterna kommer ganska ofta från personer som sysslar med någon form av uthållighetsträning av det mer extrema slaget, som till exempel Ironman, maratonlöpning, långdistans-swimrun och så vidare. Men hur som helst, det är inte huvudpoängen här.
Jag läser att om man ser till en population så är det aningen tragiskt att det överhuvudtaget anses vara en prestation att genomföra ett millopp i valfritt tempo. Slutklämmen handlar om att det inte ens borde vara en prestation att klara av att springa tio kilometer i valfri fart. Det borde liksom vara självklart, naturligt – eftersom människan är gjord för att röra på sig. Och det kan jag verkligen hålla med om, det är rätt beklämmande att det idag anses vara norm att knappt orka gå uppför en trappa. Andelen helt inaktiva människor blir allt fler och det i sig är väldigt oroväckande.
Men problemet blir att den här typen av inlägg lämnar lite för mycket utrymme till mottagarnas egna tolkningar, det märker man inte minst i kommentarsfälten. Slutsatsen blir att det är lätt hänt att budskapet missförstås, eftersom vi läser texter med olika sorters glasögon. Konsekvenserna kan alltså bli förödande. Istället för att förstå andemeningen med inlägget och bli peppade att ge sig ut och springa kan effekten istället bli att ”Nej, eftersom en mil ju inte ens är en prestation kan jag lika gärna stanna kvar på sofflocket.” Folk kan helt enkelt få för sig att de inte håller måttet, att de inte duger. Och då försvinner den lilla träningsmotivation som eventuellt fanns all världens väg.
När vi ändå talar om folkhälsa så kan vi förresten också slå fast att extrem konditionsträning (inklusive mina maraton, halvmaraton osv) inte alls är hälsosamt. Tvärtom, det kan faktiskt vara lika farligt som att bli kvar på sofflocket. En dansk studie har till exempel visat att risken att dö i förtid var densamma oavsett om du tränar hårt eller inte springer alls. I studien ingick 1 098 friska löpare och  3950 friska icke-löpare. Forskarna konstaterade att 1-2,4 timmars jogging i veckan fördelat på maximalt tre pass i veckan anses vara bäst. Och att öka tempot är inte bättre för hälsan, snarare tvärtom. För snabb löpning ökar också risken att drabbas av hjärtsjukdom.

Men! Självklart är det här bara en studie och den har fokus på risken att dö i förtid av hjärtsjukdom, inte hur bra man mår av att träna. För många fysiskt aktiva är det just den hårda träningen som behövs för att nå den nivå av välbefinnande, fysiskt och mentalt, som man önskar. Gott så – vad som krävs för att må bra skiljer sig mellan olika människor. Men tyvärr blir det ofta så fel när folk ska uttala sig om vad som borde vara norm i ett samhälle och inte. Och det är väldigt synd.
Så, för att knyta ihop säcken och skicka med dig som läser det här lite pepp och motivation att ta med in i helgen: DU och ingen annan äger DIN prestation. En prestation kan variera brett, från att ens orka springa 100 meter till att ta sig igenom en Ultraman på världsrekordtid.  I mitt jobb värnar jag särskilt om motionärerna, den stora massan, som tyvärr ofta lätt tar åt sig och/eller missförstår budskap i sociala medier.
Låt oss alla ha som mål att peppa och inspirera varandra på ett positivt sätt! Kom gärna med dina tankar i ämnet. Nu blir det gin & tonic och chips här! Kram!
Foto bilderna ovan: Emma Shevtzoff (ur Smartare löpning – 100 hacks för roligare rundor och bättre träning)