En tysk, en mage och vind i håret
Äntligen! Tidigare idag blev det en sväng ut mot Drottningholm och Ekerö på min superfina racer. Det har blivit alldeles för få cykelturer den senaste tiden, men idag fick jag äntligen till det. Mötte upp Mia på Tranebergsbron och sedan trampade vi iväg i ett lugnt och skönt tempo.
Det roliga är att när jag kämpade mig runt Vätternrundan 2012 lovade jag mig själv att aldrig mer sätta mig på en racercykel. Hela kroppen var som förlamad efter de 30 milen runt pölen med alldeles för få förberedande cykelmil i benen. I duschen efter målgång kunde jag inte ens böja mig ner efter schampoflaskan. Men idag kände jag att det här med cykling är kanske inte så dumt ändå.
Och spinning i all ära, men det är ju inte samma sak som att vara utomhus och känna vinden i håret, möta andra cyklister och faktiskt komma någon vart. Det är dessutom mäktigt att på uppleva känslan av att cykla på en riktig racer, tyska märket Canyon har ju varit generösa nog att låna ut varsin hoj till Mia och mig under sommaren. Även om det kanske inte gick jättefort så var känslan att jag flög fram – det är ju det viktigaste.
Hade ont i ryggen när jag satte mig på cykeln, men så fort jag får vara i rörelse och svettas lite så försvinner det onda. Det är fascinerande. Efter rundan tog jag en lång dusch och somnade på soffan. Vaknade dock efter tio minuter eftersom Bullen i ugnen vaknade till liv då. Efter att ha hållit sig lugn hela cykelturen. Oh well…
Tack till Mia för en härlig runda, längtar redan till nästa!
Ni vann !! funderade på cyklister jag sett i bergen vid Amalfi,italien på teve från tour de france m.m deras ”kladdiga outfit”
så mycket reklam på dräkten o fula cyklar,Ni vann klart snyggast cyklade nyligen över Tranbergsbron på min
30 år gamla Skeppshult självklart svart…Mia verkar fixat en ny övning pumpa triceps o däck.