Jag har ju sprungit två lopp med Adrian, samt mängder av träningspass. Han har alltid somnat ganska tidigt in i löpningen och verkat stortrivas i vagnen.

Men idag, på Norrköpings Stadslopp, ville guldklimpen annat. Men vi tar det från början. Inom ramarna för loppet går både ett 5 km- och ett 10 km-lopp. Tävlingen sker på en fem kilometer lång varvbana och Adrian och jag var anmälda till milloppet.

LÄS OCKSÅ: Här är min nya poddkollega!

Allt var frid och fröjd fram tills att jag började ta de första löpstegen på den inledande kullerstenen. Försökte springa så lugnt som det bara gick, men jag misstänker att Adrian blev rädd av det ofrånkomliga guppandet och börja stortjuta. Och då menar jag STORTJUTA.

LÄS OCKSÅ: Träningsresan 2.0 är äntligen här!!

Funderade ett tag på att bryta direkt, men då tystnade han och verkade ha somnat. Till saken hör att Adrian ofta stortjuter precis innan han ska somna, men brukar bara hålla på i en halv minut eller så. Jag sprang på och försökte manövrera vagnen så smidigt som möjligt för att sonen skulle ha det bra, men vid ungefär tre kilometer vaknade han till och började skrika igen.

”Jag tror inte att han vill åka mer vagn” hojtade någon klyftig person i publiken.
”Vet du, det tror inte jag heller!” svarade jag mellan flåsningarna och försökte komma på något genialt sätt att lugna ner gullungen på.

LÄS OCKSÅ: Testa dig själv – är du redo för maran?

Ni som har erfarenhet av småbarn känner säkert igen den där paniken som sprider sig och får kinderna att blossa och hjärtat att gråta när bebben börjar tjuta. Och nu var det dessutom folk överallt som vände sig om när vi ångade fram. Jag stannade flera gånger och försökte muta med majskrokar, plockade upp och tröstade. Men inget funkade.

Panik!!!

Försökte tala lugnande till Adrian, insåg att det enda vettiga är att försöka hålla ut fram till varvningen och hoppas att Adrians pappa skulle kunna ta honom då.

”Älskling, snart är vi framme hos pappa och då slipper du sitta i vagnen mer!!” försökte jag så lugnt och sansat som jag kunde, men det gick så där.

Väl framme vid varvningen efter 5 km (Mustafa Mohamed sprang för övrigt i mål ungefär samtidigt!) ringde jag sambon och hoppades på att få svar. Han svarade och var i närheten! Gudskelov!! Räckte snabbt över vagnen med Adrian i till honom och gav mig ut på andra varvet på egen hand.

LÄS OCKSÅ: Kolla på HOT MAMA!!

Benen var helt paja efter det inledande varvet. Kullersten och långa, sega motlut är utmanande även utan barnvagn – ännu värre med. Så jag kämpade på allt vad jag orkade och noterade att ingen sprang om mig under andra varvet. Det var en peppande känsla att i alla fall plocka lite folk och få känna sig snabb.

Samlade de sista krafterna i en målspurt, fick ge målgångsintervju till superduktiga speakern Jessica Falkman som hade noterat barnvagnsöverlämnandet vid varvningen och undrade hur det hade gått. Sedan medalj och krama om familjen. Adrian? Han var på strålande humör. Puh!

Tack till arrangörerna för en härlig löparfest! Det gjorde ni bra! Kan meddela att pizzan, vinglaset och den hemgjorda jordgubbssorbeten på Enoteket efter loppet smakade UNDERBART!!!

Vad har du hittat på idag?

(Foto bilderna ovan: Jonas Hansen)