M

EN MASSA MÄNNISKOR LÄSER MEN FÅ VÅGAR KOMMENTERA

av | dec 11, 2018 | Livet | 6 Kommentarer

Jag hade nog inte riktigt fattat att det fortfarande är så tabubelagt att prata om ätstörningar. Särskilt sina egna. Efter gårdagens inlägg om problemen jag hade som yngre har det rasat in mejl och DM på Insta. Men extremt få vågar kommentera öppet.

Fick också bekräftat från flera läsare att det här med ätstörningar är något man ogärna pratar om öppet. Men varför, undrar jag? Jag tycker inte alls att jag är modig för att jag pratar om mina egna problem, jag tycker att det är självklart. Jag är ju en person som förknippas med träning och hälsa och jag vill förstås att de som följer mig ska få en så verklighetsnära bild av mig som möjligt.

Minns när jag gästade podden Ofiltrerat som leds av PT-Fia och där tog hon bland annat upp fenomenet med instagrammare (och säkert också bloggare) som beställer in överdådiga lyxfrukostar, tar en bild och lägger upp i sina flöden och sedan bara petar i maten. Sånt där blir jag galet förbannad av att höra, jag har nästan lust att lägga upp en sådan frukost på mitt Instagram och samtidigt också en video där det framgår att jag faktiskt också äter upp maten.

Men om vi då slår fast att det är tabu att prata om sina ätstörningar, varför är det så? Det känns ju som att klimatet nu är öppnare än någonsin för människor att våga öppna upp om psykisk ohälsa. Eller är det bara så bland oss som arbetar med sociala medier? Är det mer tabu för andra? Och vad är man då rädd för, är det att bli stämplad som ”någon med problem”? Jag dömer inte nu, jag tänker bara högt.

Någon som har några kloka tankar om varför ätstörningar är så tabu att prata om?

Taggar

6 Kommentarer

  1. Susanne

    Jag pratar inte om ätstörningar för att jag tror att det inte är en ätstörning eller att andra har det värre.

    Jag pratar inte om det för att jag inte vill höra svaret på funderingarna.

    Svara
  2. Lisa

    Jag ser det som att jag varit svag. Inte klarat av att må bra… Då. Nu orkar jag inte höra ät-tjat från andra. Att de ser ätstörning i allt jag väljer. Att bara acceptera att jag tex föredrar riktig mat än massa godis och osund mat. Att jag väljer sunda alternativ som huvudmat, men kan njuta när jag vill och är sugen. Gillar inte blickarna och frågorna när jag evt säger att jag faktiskt är mätt…. Visst sitter några tankar i ibland ännu. Men dem är mina att hantera och inte andras jobb att ”bota” mig, från något som inte ens är sjukt….

    Svara
    • Emilia

      Känner igen mig så mycket i det du skriver! I flera år efter att jag hade blivit frisk från mina ätstörningar var jag jätterädd för att olika beteenden och saker jag sa skulle uppfattas av folk runt omkring mig som att ätstörningarna var tillbaka. Jag trodde att den här rädslan hade försvunnit ändå tills nu när jag har börjat springa, och inser att jag knappt vågar berätta om det till min familj och mina vänner för att jag är rädd för att de ska tro att min vilja att löpträna har något att göra med ätstörningarna… Även fast jag aldrig har mått bättre än vad jag gör nu och har en väldigt bra relation till mat idag.

      För min del tror jag att det handlar mycket om att jag vet hur dåligt min familj och mina vänner mådde när det var som sämst för mig och det är inget jag vill påminna dem om. Men samtidigt så tycker jag att det här är så viktigt att prata om, och det är trots allt en så stor del av mitt liv som säkert har präglat mig på flera sätt.

      Svara
    • Petra Månström

      Åh, det där känner jag igen! Den konstanta ”oron” och granskande blickarna från somliga. Att tycka om sund mat innebär ju inte per definition att man har en ätstörning… ❤️

      Svara
  3. Lisa

    ❤️.

    Svara
  4. Stephanie

    Jag tror att att det fortfarande är tabu att prata om det är att man är rädd för att dömas av andra. Sedan finns det dom som pratar om det som kanske inte själva har haft det utan någon i sin närhet o det kan ju oxå bli lite skevt om man har haft det själv o läser eller lyssnar på dom personerna.
    Jag har själv haft ätstörningar o tränat som en galning samtidigt som jag levde ett liv i tempo 120. Jag fick upp ögonen när min pt sa till mig på skarpen.
    Efter det så ändrade jag syn och jag hade även nytta av det när jag var handbollstränare för yngre tjejer. Jag kunde då påverka och se om någon av tjejerna var på väg åt fel håll.
    Idag lever jag ett mer balanserat liv med mat och träning,familj där jag förespråkar ett aktivt liv med god mat.
    Men har dock mina ätstörningar i bakhuvudet då jag vet att det är lätt att hamna där igen om det vill sig riktigt illa.

    Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Kategorier

Arkiv

Sök

Om Petra

Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!

Maratonpodden

Senaste inläggen