INSTRUKTÖREN AVVISADE MIG FRÅN TRÄNINGSPASSET

ätstörningar

Minns hur det snurrade i huvudet och flimrade för ögonen när jag förtvivlat försökte göra en armhävning. Gick ner på knä men orkade ändå inte. Armarna var helt kraftlösa, kroppen hade noll energi.

Minns det där som om det var igår, men det är faktiskt över 20 år sedan. Jag gick på gymnasiet, naturvetenskaplig linje, och försökte förtvivlat passa in i klassen. Vi var nästan bara tjejer och alla pluggade frenetiskt. Alla ville alltid ha alla rätt på alla prov och alla var dessutom smala och snygga. Tyckte åtminstone jag. Mitt sätt att hantera all den där pressen var att sluta äta. Jag åt knappt någon frukost, käkade fil till lunch och petade i middagen. Gick ofta och lade mig tidigt för att bli av med hungerkänslorna och jag hade bara ett mål framför ögonen: att bli så smal att jag kom i de där supersmala jeansen som några tjejer i klassen hade.

Men allt det där bantandet gjorde mig inte bara yr och trött, dessutom kände jag mig svag. Och det ville jag ju inte vara! Jag ville ju känna mig stark och frisk. Så jag sökte mig till det nyöppnade, flashiga gymmet mitt i stan och provtränade. Fick syn på en galet snygg instruktör och slog till på ett gymkort. Bokade också raskt in mig på en av hans klasser, ett riktigt tufft fyspass som var en kombination av styrke- och konditionsträning. Men redan några minuter in i passet måste han nog ha sett hur det stod till med mig. Jag orkade ju absolut ingenting, utan svävade mest runt som en förvirrad dammtuss.

– Tjejen, äter du något överhuvudtaget? Du kommer aldrig orka med det här passet om du inte äter. Jag ser ju att du inte orkar med det här, så det bästa du kan göra nu är att avbryta och åka hem och äta.

Instruktörens ord ekade i mina öron. Minns att jag skämdes som en hund när jag lämnade aerobicssalen och hasade mot omklädningsrummet. Skämdes för att jag inte orkade, för att jag hade gjort bort mig inför den där snygga instruktören och för att jag gjorde så här mot min kropp. Jag hade bantat så hårt att jag förlorat min mens och tyckte på riktigt att det bara var skönt (!) Jag tänkte inte på vilka följderna hade kunnat bli. Benskörhet, stressfrakturer och annat elände senare i livet… Mens är för fasen naturligt, mens är viktigt! Jag vill ha tillbaka min mens, minns jag att jag tänkte. Och så ville jag orka med det där tuffa passet. Målbilden var att jag skulle känna mig superstark och orka varenda övning utan att krokna.

Hur det gick? Jo, instruktörens ord blev vändpunkten. Jag gick faktiskt hem och åt en riktig middag. Och sedan dess har jag ätit: frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Jag bar upp vågen på vinden och lovade mig själv att aldrig mer hålla på och väga mig. Det var slut med det där. Nu skulle mitt friska, starka liv börja. Visst har jag haft bakslag och visst ekar den där destruktiva rösten inom mig ibland. Men det bästa är att jag nu vet hur jag ska agera på den där rösten. Jag konstaterar att den är där, jag skäms inte för den – utan visualiserar bara hur jag knövlar ihop den likt ett papper och slänger i papperskorgen.

Mensen kom tillbaka och några månader senare gjorde jag en massa armhävningar på det där passet. På tårna. Och fick en tröja med gymmets logga av den där snygga instruktören. Den tröjan har jag kvar än idag. 

Fler här som har erfarenhet av ätstörningar? Dela gärna dina tankar, om du vill. Kram!

Foto bilden ovan: Luca Mara

Share: