HEJDÅ! Där kan ni gott få ligga! För jag vill INTE ha kvar er i mitt huvud! Idag ska jag nämligen springa SNABBT och ORKA hålla tempot HELA vägen!
Du vet den där känslan när en viss fart känns liiiite för jobbig alldeles för tidigt? Så var det för mig i lördags, när jag sprang intervaller tillsammans med löpargruppen. Det är ju så himla lätt att en sån där känsla fastnar i skallen och bara växer. Mjölksyran slår till snabbt, man hamnar i en negativ spiral och måste sakta ner. Så, peppad av min poddintervju med mentala tränaren Gunnar Söderström, bestämde jag mig för att den här gången ska de där negativa små tankarna som jag så väl känner igen inte få fastna i mig. Så jag bestämde mig för att nu skickar jag ner dem i diket som vi precis passerade – och så tänkte jag det där som jag inledde det här blogginlägget med. Jag tänkte det så intensivt att jag nästan hörde mig själv ropa det.
Direkt märkte jag hur löpningen gick lättare. Det var som om något hade lyfts från mina axlar. Jag slappnad av. Steglängden sjönk lite men frekvensen ökade. Jag vågade lita på min teknik istället för att försöka slugga mig fram med ”brute force”. Armpendlingen mycket mer vinnande nu. Insåg också att det var mycket lättare att parera vindbyarna nu när jag vågade vara mer avslappnad och följsam i löpningen. Kände en markant skillnad och den fina känslan spred sig snart i hela kroppen. Insåg att jag hade ett stort, brett leende på läpparna.
Löpningen rullade på så bra hela vägen och när det var dags att avrunda med 5 x 90 sekunder i ännu högre tempo gick det av bara farten nästan. Säger inte att pulsen inte var skyhög, för det var den. Säger inte att det på något sätt inte märktes i min kropp att jag nu utsatte den för mycket tuff träning. Men just att jag vågade slappna av och låta löpningen komma till mig istället för att försöka jaga ikapp den med ansträngd teknik och spänd kropp gjorde så enorm skillnad.
Tar med mig den positiva känslan till nästa pass och ska göra mitt bästa för att snabbt göra mig av med negativa tankar även då. Finns det inga diken hittar jag säkert en papperskorg att slänga dem i! 😉 Hur brukar du göra när negativa tankar dyker upp under ett pass eller lopp?
Foto bilden ovan: Jonas Hansen
