En molande smärta i ländryggen. Diffus smärta i bäckenet. Min första tanke var att jag slarvat med styrketräningen.

Eller kanske sprungit för mycket den senaste tiden..? Fel löparskor? Men…eftersom jag brukar föra dagbok över hur kroppen känns varje dag kunde jag snabbt bläddra tillbaka i tiden och se ett mönster. Denna molande smärta koncentrerad till mellangärdet återkom med stor regelbundenhet, närmare bestämt var 28:e dag…

Ägglossning! Gah! Jag som redan med hjälp av dagboken konstaterat att jag dagarna före mens har drabbats av en liknande, fast ännu mer intensiv smärta i samma område. Så nu har jag alltså garanterat två smärtperioder att se fram emot varje månad, tjohooo… Har ju knappt upplevt detta tidigare eftersom jag har ätit hormoner i form av p-piller under större delen av mitt vuxna liv. Men hade jag haft det så här tidigare hade jag helt klart pratat om det och sökt hjälp.

Frågan är varför man inte hör eller läser mer om det här? Och då särskilt kopplat till träning. För den här smärtan är så massiv att jag helt tappar energin i min träning, känner mig ”svajig” och har svårt att koncentrera mig på det jag håller på med. Har jag letat på fel ställen? Är det tabu att prata om mens i träningskretsar? Eller är det rentav så att det ofta är så att löptränande kvinnor inte har någon mens?

Tillbaka till mina egna problem. Är sjukt less på hormoner och läkare som inte vill/kan se hela människan utan enbart behandlar (läs: trycker ner) symptomen. Nu är det så många som har talat sig varma för Jenny Koos och andra yrkesverksamma med liknande, funktionsmedicinsk inriktning att det nog är dit jag kommer att söka mig. Det låter nämligen vettigt att min svåra, mensrelaterade värk beror på obalanser i kroppen. Borde jag kanske äta annorlunda, har jag brist på något, är jag för stressad – svårt att avgöra själv eftersom man ju som bekant sällan är särskilt bra på att se objektivt på sig själv. Så ett gäng tester tror jag hade varit toppen.

Vänta, nu vet jag! Att jag sällan läser om det här är nog för att de flesta löptränande kvinnorna jag följer i sociala medier eller läser om sällan är över 35 år. Någon enstaka har passerat 40, men majoriteten är runt 30. Och även om jag (oftast) inte känner mig en dag äldre än 20 och Garmin tycker att jag har konditionsålder som en 20-åring så har ju denna kropp ändå existerat liiite längre. Kan det vara så att många kvinnor som börjar få besvär med tilltagande PMS kanske slutar att träna på grund av just smärta, eventuellt ihop med ökad livsstress?

Bara spekulerar här. Ett väldigt intressant ämne detta, inser att jag bara har skrapat på ytan… Kom gärna med era egna funderingar i ämnet. Gissar att några av er läsare inte heller ”längre är 20”? 😉 

Du vet den där frustrerande känslan när man känner sig så stark, men så är kroppen liksom inte intresserad av att springa. För den har ju fullt upp med…annat. Tror att många tjejer känner igen sig i det här inlägget…

Jag är ju som bekant inget större fan av att vara gravid, jag trivs bäst utan bulle i ugnen. Har hellre bullen i famnen, liksom. Men det finns faktiskt en del nackdelar med att inte längre vara på smällen. Här är 10 av dem:

1. Gravidsvallet är ett minne blott
Jag har alltid lidit av mitt tunna hår. Därför var det en fantastisk känsla att se hur håret blev tjockt, glansigt och härligt under graviditeten. Ett tag trodde jag att Hollywoodsvallet var här för att stanna, men ack vad jag bedrog mig. Nu är man tillbaka på ruta ett igen. Kanske läge för extensions?

2. Ingen håller upp dörren åt dig längre
Under graviditeten började jag faktiskt få lite hopp för mänskligheten. Just den här gentlemannagrejen med att hålla upp dörrar åt andra kan jag verkligen sakna, numera får jag dörrarna i ansiktet istället. Sju gånger av tio.

3. Mensen från helvetet!!%%%&&!!
En stor fördel med att vara gravid är att man SLIPPER MENSEN. Fy sjutton vad jag INTE saknade detta månatliga elände. Post-graviditetsmensen är verkligen from hell, det blöder mer än någonsin, det värker mer än någonsin och man är bitchigare än någonsin. Blä.

4. Ingen bryr sig om dig längre 
När man bakade unge undrade alla hur du mådde och frågade en massa. Nu är allt fokus på barnet, vilket förstås är kul. Men ibland vill man bara ta till orda och skrika att ”Hallå! Jag har mensvärken from hell, ifall någon undrar! Och så har jag tappat mitt fina Hollywoodsvall! Krama mig då!”

5. Din partner fixar inte längre allt åt dig
Som gravid kunde man alltid räkna med hjälp med det mesta. Som att fylla en skål med godis och ge den till dig, där du ligger i soffan. Eller åka över halva stan för att fixa en särskild sorts kanelbulle åt dig. Nu är den tiden ett minne blott, nu får man fixa kanelbullen själv om man vill ha den. Trist men sant.

6. Man kan inte längre dra gravidkortet
Det var inte bara partnern som fixade en massa saker åt en under graviditeten. Jag tror knappast att det finns någon annan tid i en kvinnas liv då hon liksom är viktigast av alla. Är det någon som ska få sitta på tunnelbanan så är det den gravida kvinnan, skulle den gravida kvinnan få värkar släpper alla allt de har och hjälper henne – och så vidare. Så är det inte längre, nu är du som alla andra.

7. Den charmiga hormonranden bleknar bort
Tyckte faktiskt att den var lite mysig! Liksom som en hälsning från den lilla människan som blir till. Först ville jag att den skulle försvinna fortare än fortast, men nu saknar jag den – hormonranden på magen alltså.

8. Väntan är över
Det fanns ändå någon slags magi i att gå i väntans tider. Folk sa åt mig att ta många, många bilder på magen – för sedan skulle jag sakna den. Jag tvivlade på det där. Men nu kan jag känna att jag ibland kan sakna den där känslan av att gå runt och vänta på något som man inte har en aning om hur det ska bli. Man kan bara fantisera. Nu har jag facit, vilket förstås är fantastiskt. Men ändå, väntans tid kommer aldrig tillbaka och det kan kännas lite vemodigt.

Någon som vill tillägga något? Kommentera gärna! 🙂

Alla mina manliga läsare (för jag vet att de är några stycken) kan kanske sluta läsa här. Eller så kan ni fortsätta och kanske lära er lite mer om era eventuella fruar/flickvänner.

För det är nämligen så att min löpning just nu blir totalsaboterad en gång i månaden. Så var det inte tidigare, då kunde jag i princip köra på som vanligt. Men efter förlossningen så verkar min mensvärk ha tilltagit och är nu så besvärlig att jag måste ta värktabletter och ibland även mår så illa att jag vill spy (det har dock inte hänt – än).

LÄS OCKSÅ: 10 härliga saker med att inte längre vara gravid

Är det fler som upplevt något liknande? Idag skulle jag ut och springa, tänkte mig ett intervallpass. Men det var stört omöjligt att få upp någon som helst fart i benen. Kände mig svag, matt och illamående. Hatar att behöva avbryta pass, men nu gick det inte alls. Insåg att det inte fanns krafter kvar ens till en lugnare jogg idag, all energi styrdes liksom till magtrakten för att ta hand om värken där. Jäkla elände!

LÄS OCKSÅ: Så får du tillbaka din kropp efter graviditeten

Hatar verkligen detta. Vet några bekanta som också har vittnat om att det inte alls fungerar att ens springa lugna pass när det är ”den” tiden i månaden. Så himla orättvist att man först ska bära runt på bebis, sedan föda fram den och som en ”present” få mensvärken from hell. Hoppas verkligen att det blir lindrigare med tiden, för det blir det väl? Snälla..???!

Många onsdagskramar från soffan, med pralinerna inom räckhåll!

(På bilden ovan harvar jag runt på Kristinebergs IP, i närheten av där jag bor. Blev lite löpskolning och sedan hemlufs…)