Nästa vecka är det Linköping Halvmarathon. Då jag fortfarande är lite seg i kroppen efter maran i Prag för snart en månad sedan kände jag att jag ville hitta på en kul utmaning under det här loppet.

LÄS OCKSÅ: Mina 7 hittills bästa stunder som mamma

Jag har ju länge sneglat på Simon Wikstrand, en av grundarna av Helsingborg Marathon som också är en hängiven löparvagnslöpare. Han har ju sprungit en del lopp med sonen i vagnen och jag tänkte att varför inte, det måste jag testa! Så jag kontaktade arrangören som gav klartecken och nu blir det alltså (om Adrian är på rätt humör!) start i loppet tillsammans med sonen i löparvagnen. Ska bli väldigt spännande att se om jag klarar av det, att springa med vagn är ju ganska jobbigt. Målet blir helt enkelt att ta sig runt!

LÄS OCKSÅ: Kulpasss – som långpass fast roligare!

Håll gärna en tumme för mig och heja gärna om du är i Linköping på lördag i nästa vecka!

Innan jag fick barn trodde jag att föräldraskapet bara bestod av sömnlösa nätter och en längtan tillbaka till livet före barn. Nu vet jag att det inte stämmer, men det är ingen dans på rosor heller såklart. Men i det här inlägget fokuserar jag på det positiva, här är mina 7 hittills bästa stunder som mamma!

1. Födselögonblicket
Såklart. Så oerhört mäktigt och svårt att förklara för dem som inte har upplevt det. Man blir så himla påmind om livscykeln, det är väldigt omvälvande.

2. Första riktiga leendet
Alltså, när Adrian ler så glömmer man allt bus han eventuellt har hittat på innan. När han för första gången log på riktigt och jag fick ögonkontakt med honom kändes det superhäftigt. Han gick från ”grönsak” till barn, liksom.

3. Kladdig hand i ansiktet
Min son älskar liksom typ alla andra barn att utforska sin omgivning med händer och mun. Att få en kladdig labb i ansiktet är faktiskt något av det gosigaste som finns, tro’t eller ej.

4. Det glada jollret
Det är så himla sött när Adrian ”pratar”, kan få vem som helst att smälta. Även en lördagsmorgon kl 04.00, jag lovar!

5. Expresshasningarna
Han kryper inte riktigt än, men han ålar/hasar sig fram i ljusets hastighet. Det är oerhört hjärtevärmande att se den där lilla kroppen pila fram mellan möblerna här hemma, oftast med ett stort leende på läpparna och helfokus på den pryl han vill till för stunden.

6. Gurgelskrattet när vi leker tittut
Obetalbart och så genuint. Man vet att glädjen och skrattet kommer direkt från hjärtat.

7. När han somnar i min famn
Det händer inte ofta, för han har myror i brallan mest hela tiden. Men när Adrian då och då somnar i ens famn, då är det så fint så man nästan börjar gråta. På riktigt.

Foto bilden ovan: Jonas Hansen.