Jag var så himla glad när vi klev av planet i Prag i förra veckan. Adrian hade sovit sig igenom nästan hela resan, först när vi skulle starta inflygningen vaknade han och började skrika.
Ganska ordentligt i och för sig. Vi försökte mata honom, som vi hade hört att man kunde prova. Han sög i sig maten snabbt som ögat och sedan började han skrika hjärtskärande igen. Vi tänkte att det är ju bara typ 5-10 minuter kvar av resan så det här är väl ingen fara. Vi försökte trösta så gott det gick och så var vi framme. Glada i hågen klev vi som sagt av. Då kommer en äldre dam fram till oss:
”Jag vill ju inte tränga mig på…men jag tänkte ändå ge ett gott råd. Hörde att er son skrek väldigt mycket under flygningen. Har ni tänkt på att ni kan ge honom speciella öronproppar i silikon? Och så kan ni ju mata honom under inflygningen för att tryckutjämna… Jag har ju jobbat inom barnomsorgen, så jag kände att jag bara måste säga det här till er…”
Pojkvännen och jag stod och gapade som fågelholkar. För absolut, det var väl omtänksamt av damen att informera oss, hon hade ju jobbat inom barnomsorgen. Men det där med att vår son ”skrek väldigt mycket” stämde väl inte riktigt? Eller hur definierar hon ”skrika väldigt mycket”? Vad är i så fall ”skrika lite” i hennes värld, kan man undra…
Som sagt, vi var så paffa att vi inte visste vad vi skulle svara henne. Tror damen insåg att det blev lite konstigt och avlägsnade sig snabbt. Fler som blivit påprackade ”goda råd” av välmenande medresenärer på semestern? Tänker att vi kanske inte är ensamma… Och vad svarar ni när ni får de här råden?
(Bilden ovan är tagen under vår flygresa till Seychellerna i februari)
