Gillar du löpning? Såklart att du gör (hoppas jag) eftersom du läser den här bloggen 😉 Men för att kunna hålla igång din träning utan jobbiga skadeavbrott så finns det ett gäng misstag du bör undvika. Här är några av de vanligaste:

1. Du har fel skor
Du kanske inte tror mig nu, men jag har sett folk löpträna i såväl flipflops som gummistövlar. Och Converse. Inget fel i dessa skobeklädnader, men jag skulle inte rekommendera dem till löpning. Åtminstone inte om du vill undvika skador.

2. Du varierar dig inte
Ja, det ÄR trist att harva samma gamla runda dag ut och dag in. Så trist att man till slut kanske tappar sugen och lägger ner sin löpning. Gå inte i den fällan, förekom den genom att variera dina rundor, distanser och farter. Ibland springer du kanske ensam, ibland med en kompis och så vidare – allt för att inte fastna i en rutin som till slut blir supertråkig.

3. Du tävlar på träning
”Nu JÄÄÄÄKLAR ska jag knäcka polaren på intervallpasset!!!” Ja, det kanske är en bra målsättning NÅGON ENSTAKA GÅNG. Men att ständigt ge ALLT och köra all in på passen kommer att öka risken för skador. Markant. Vi snackar muskelbristningar, hälsporrar, hälsenebesvär, gubbvader och så vidare. Elände som du inte har tid med, du vill ju kunna springa utan uppehåll – eller hur?

LÄS OCKSÅ: ”Bli av med hälsporren – en gång för alla”

4. Du lyssnar för mycket på löparpuritanerna
”Ut och spring barfota, utan prylar – bara njut av fågelkvittret och dina fötter mot underlaget!” En vacker tanke, men verkligheten ser lite annorlunda ut. Har du inte mångårig erfarenhet av löpträning och vet hur din kropp fungerar kan bara några kilometer barfotalöpning orsaka stora skador. Om du nu vill testa minimalistiska skor eller springa helt barfota, börja försiktigt med bara några hundra meter i början. Sedan bygger du på successivt och under lång tid. Och visst behöver man egentligen varken solglasögon, pulsklocka eller kompressionskläder – men faktum är att dessa prylar också kan vara till stor hjälp för såväl träning som motivation. Värt att tänka på.

5. Du äter fel
Att trycka i sig en chipspåse efter långpasset kanske kan verka som en god idé från början, men vill du maximera effekten av din träning bör du få i dig annat än skräpmat. Försök vänja kroppen vid att bli sugen på bra återhämtningsmat, som till exempel torkad eller färsk frukt, nötter, yoghurt med bär eller liknande. Och NEJ, att trycka en chips- eller godispåse ibland är förstås ingen fara (det gör jag också), det jag menar är att det inte bör bli en rutin.

6. Du går ut för hårt
Intervaller ska ju vara bra, så lika bra att köra dem varje dag? Eller? Och nu när du äntligen har hittat en träningsform du gillar är det väl bäst att utöva den varje dag? Jo, om du vill riskera att tvingas till ett långt träningsuppehåll på grund av skada. Annars kan det vara smart att trappa upp successivt och gärna variera med alternativ träning som till exempel styrketräning, simning, cykling och så vidare.

LÄS OCKSÅ: 21 tankar alla maratonlöpare har tänkt minst en gång

7. Du glömmer bort att vila
Är det någon hashtag jag avskyr så är det ”#aldrigvila”. Varför skulle det vara fel att vila? Det är ju under vilan som kroppen blir starkare och absorberar träningen du har genomfört. Jag skulle vilja sträcka mig så långt att jag påstår att om du är osäker på om du ska ge dig ut på en lugn jogg eller vila så bör du välja vila, även om det tar emot. Alltför ofta ser jag hur folk verkar vara nästintill livrädda för att vila, som att de kommer att bli superlångsamma och/eller extremt otränade bara genom några dagars lugn och ro.

Någon punkt du vill tillägga? Kommentera gärna!

Dags att fira in fredagen med ännu en löparintervju! Den här gången handlar det om Marie Sandberg, 34, som bor i Katrineholm tillsammans med sambo och två barn, 9 och 6 år. Till familjen hör också en hamster. Marie är sjukgymnast och arbetar med patienter som drabbats av stroke eller annan typ av hjärnskada.

Hur länge har du löptränat?

– Jag började när jag var 22-23 år och kämpade med att tillfriskna från en ätstörning.

Hur kom det sig att du började?

– Jag kommer inte ihåg exakt varför men jag behövde något friskare än promenader som pågick i timmar och det var en fantastisk frihetskänsla. I början fick jag springa 30 minuter två gånger i veckan.

Ungefär hur kan en träningsvecka se ut för dig just nu?

– Nu håller jag även på med triathlon så en träningsvecka består oftast av två pass simning, två pass cykel och två pass löpning. Hinner jag inte alla pass är löpningen det som är roligast. Inför lopp ändrar jag lite i schemat och tränar mer löpning och har kanske också fler vilodagar. Utöver dessa pass kör jag styrka och rörlighet hemma på vardagsrumsgolvet.

Vilka är dina eventuella mål med träningen?

– Jag siktar alltid på att komma under tre timmar på maraton – jag har gjort 3,01 två gånger… Jag har gjort ganska många millopp sub 40 minuter, men jag får alltid kämpa för att hålla mig där.

Tränar du något annat än löpning, i så fall vad?

– Ja, simning, cykel och styrka.

Vilken är din syn på kost? Hur äter du?

– Med min bakgrund så vill jag ha en avslappnad syn på kost och utesluter inga livsmedel ur kosten. Jag äter regelbundet för annars blir jag så otrevlig, det blir frukost, lunch och middag och oftast tre mellanmål. Mycket frukt och grönsaker för det tycker jag är gott och så försöker jag tänka på att äta allsidigt för att få i mig det jag behöver. Rätt ofta blir det även godis och chips också för det gillar jag. Rent allmänt tycker jag att man kommer väldigt långt med vanlig mat och det går finfint att dricka O’boy efter träning som återhämtningsdryck istället för dyra drycker med konstiga bokstavskombinationer.

Pryl du inte kan vara utan på löpturen?

– Näsdukar, haha. Jag är alltid beredd på att få löparmage och bli tvungen att uppsöka skogen.

Ditt bästa löparminne?

– Oj, vad svårt! Måste jag välja ett? Att för första gången springa milen under 40 minuter var häftigt och att springa in i mål på min första Ironman var riktigt magiskt. Sen finns det många vardagliga fina minnen också: en kvällsrunda i lätt duggregn när benen känns lätta som fjädrar eller när jag kommer hem från en riktigt svettig runda på sommaren och får sticka in huvudet under trädgårdsslangen och dricka mig otörstig.

Till sist: DITT bästa tips till andra som är sugna på att börja springa men inte får tummen ur och hittar motivationen?

– Jag gillar 10-minutersmetoden. Den går ut på att man bestämmer sig för att man bara behöver vara ute 10 minuter, den tanken är inte så mentalt jobbig. Det räcker med 10 minuter – känns det fortfarande jobbigt efter 10 minuter så får man vända och springa hem igen. Vips har man sprungit 20 minuter och fått ett helt okej pass! Eftersom jag har svårt att hålla mig till att svara på det du frågar så måste jag komma med ett tips till: ha inte så höga krav på dig själv, tänk i tid istället för sträcka. Tänk att du ska vara ut till exempel 30 minuter, orkar du inte springa hela vägen så varva med gång. Då slipper du blodsmaken i munnen och får godbitarna av löpningen. Så småningom kan du minska gångpauserna och dessutom är det inget misslyckande att stanna och gå.

Läs mer om Marie på hennes blogg, www.mariesandis.se.

Tjohooo!! Från och med idag, den 1 april, är det lagligt med assisterad befruktning av ensamstående kvinnor. Nu lär det dröja ett bra tag innan detta blir tillgängligt på bred front eftersom finansieringsfrågan ännu inte är löst i landstingen.

Men! Detta är en stor grej, tycker jag. Självklart ska inte barnlängtande kvinnor behöva åka till Danmark för att försöka bli gravida och självklart ska man inte behöva leva i en parrelation för att kunna bli förälder.

Kan bli SÅ trött på folk som menar att det är orättvist mot männen att tillåta assisterad befruktning av kvinnor. Varför är det orättvist? Det är ju vi kvinnor som kan bli gravida och föder barn. Dessutom händer det ju rätt ofta att folk separerar eller skiljer sig, så risken att barnet får växa upp med föräldrarna boende på olika håll eller bara med en förälder är rätt stor ändå.

Jag är övertygad om att de kvinnor som är modiga nog att ta steget att försöka bli föräldrar på egen hand kommer att bli fantastiska mammor. Det ÄR tufft att vara ensamstående och gå igenom något sådant, jag kände flera gånger under mim graviditet att hur fasen hade jag grejat detta utan en partner som stöd? Men ställs man inför faktum så tror jag att människan kan mobilisera oanade krafter. Vuxna, manliga förebilder kan barnet få ändå – det behöver faktiskt inte vara en biologisk pappa.

Nu hoppas jag bara att assisterad befruktning ska bli subventionerad av staten så att kvinnorna inte ska behöva punga ut med tiotusentals kronor för att få förverkliga sin mammadröm.

För möjligheten att försöka bli förälder ska självfallet inte vara en pengafråga. SÅ glad över den här nyheten, sorgligt bara att det sker först nu… Vad tycker ni, vilka är era åsikter om den här nya lagen?