Alla kan springa – bara på olika sätt. Låt ingen annan komma och påstå något annat. Foto: Privat.
Hur ofta har man inte testat en sport och känt att ”Tja, egentligen har jag väl inte kroppen för det här men jag kör ändå – för att det är så himla kul!”
Så har det i alla fall varit för mig. När jag har klivit in på gymmet har det hänt att jag har känt mig tanig och malplacerad, lite som att jag borde gå hem och bulka upp mig innan jag platsade där.
Samma sak när jag provade yoga, då önskade jag i vissa stunder att jag var lika slank och smidig som instruktören och inte ett stelt kylskåp med stora muskler på ”fel” ställen. Eller ta löpningen. Där tänkte jag förr om åren att ”Undrar vilken tid jag skulle kunna göra på den här sträckan om jag vägde lite mindre?”
LÄS OCKSÅ: Underklädesmärket som slutade retuschera
Men på senare tid har jag blivit bättre på att släppa de där tankarna. För att önska att man såg annorlunda ut sänker inte bara självkänslan utan också prestationen. Jag har lika mycket rätt att vara på gymmet, bland de ”stora grabbarna”, som alla andra. Och yoga kanske rentav är bra för en stel person som jag, meningen är ju att träningen ska göra mig smidigare.
Så också med löpningen. Oavsett om “alla andra” är smala i kroppen, oavsett om jag inte har sprungit lika länge som “alla andra” eller är lika snabb som dem så har jag lika mycket rätt att kalla mig löpare. Det förekommer ofta att förståsigpåare uttalar sig om vad tyngre löpare bör eller inte bör göra. De ska ha en viss typ av skor och helst inte springa alls utan hellre ägna sig åt promenader och simning. Sådant gör mig ledsen och uppgiven.
LÄS OCKSÅ: ”Löpning är till för alla kroppar – alltid”
Anledningen? Att varje människa är unik. Oavsett hur man ser ut i kroppen så säger det ingenting om ens träningsbakgrund och tålighet för löpning. Jag står fast vid att ALLA kan springa, inte på exakt samma sätt, men ALLA kan springa på sitt unika sätt. Har man en kronisk skada som sätter stopp för löpning är saken förstås en helt annan, men att uttala sig om hur folk med en viss kroppstyp bör springa är att ge sig ut på mycket hal is. Behandla alla människor som unika individer istället, för faktum är att överbelastningsskador drabbar alla upptänkliga kroppstyper. Hälsporre, löparknä, stressfrakturer, hälseneproblem och så vidare, ingen av dessa skador är unik för enbart tyngre löpare.
Jag vet löpare vars kroppsvikt ligger en bra bit över det så kallade normala, men som har sprungit i många år utan minsta skadeproblem. Och så vet jag löpare med typisk så kallad löparkropp, alltså en smal och gänglig kroppsbyggnad, som ständigt är skadade. Så: spring utifrån dina egna förutsättningar, med utrustning som passar just dig och glöm inte den kompletterande styrketräningen så kommer allt bli toppen.
Vi ses i spåret!
