Det här är ett ämne som jag tycker är ursvårt att prata om utan att missförstånd uppstår. Men nu tar jag ändå risken, för det är alldeles för viktigt för att låta bli.

Först vill jag vrida tillbaka tiden en sisådär 20 år. Jag hade hittat träningskonceptet Friskis & Svettis-jympa och var helsåld. Ganska snart hittade jag också mina favoritpass och mina favoritinstruktörer. Passen skulle helst vara så tuffa som möjligt, gärna intensivjympa. Och de ledare jag fastnade för var samtliga väldigt vältränade, smala och med lite underhudsfett. De motsvarade helt enkelt någon form av dåtidsnorm över hur en person i träningsbranschen skulle se ut.

Minns också den där gången då en av favoritinstruktörerna hade blivit hastigt sjuk och en vikarie dök upp. Hans utseende var ungefär så långt ifrån mina favoritinstruktörers som det kunde vara. Han hade en rejäl kulmage och dubbelhaka. Minns hur motivationen sjönk ner under fotknölarna. Hade jag tagit mig hit helt i onödan? Hur skulle det här passet bli? Och framför allt: skulle instruktören orka leda passet på ett bra sätt?

Mina fördomar fick förstås smisk. Killen var urstark och klarade mer än väl att leda passet samt motivera oss andra. Och jag skämdes för att jag hade dömt ut honom på förhand. Men jag är rätt säker på att jag inte är ensam om att reagera så där när en instruktör inte ser ut som normen. Eller finns det fortfarande en norm? Det är frågan. Hoppas inte!

Men en snabb rundfrågning på mina Insta Stories visar att många vill att instruktören ska se ut som om ”hen tar hand om sig på ett bra sätt”. Men hur kan man egentligen se det? Det går ju inte. Samtidigt måste jag erkänna att en liten del av mig fortfarande har svårt att inte döma ut någon helt och hållet utifrån utseendet. Men jag har lärt mig att fånga de tankarna och kasta iväg dem. För i stort sett alltid när de har dykt upp så det visat sig att jag haft fel.

Men nu är jag nyfiken på just DINA åsikter i ämnet. Påverkas din motivation och din upplevelse av hur en tränare ser ut? Berätta gärna, jag är nyfiken!

Foto bilden ovan: Luca Mara

Nu har Fy fan för februari! varit igång i några dagar och vi har börjat få upp ångan ordentligt. Du har väl inte missat de avsnitt som hittills har kommit ut?

I dagens avsnitt talar Micael, med mig som ”buffert”, ut med sin mamma Rita om traumatiska minnen från barndomens februarimånader. Precis som med en unik lägenhet är det svårt att med ord rättmätigt beskriva innehållet i dagens avsnitt. Det måste helt enkelt upplevas 😉 Lyssna direkt i spelaren nedan, i poddapparna eller på Spotify i mobilen.

Här kan du lyssna på de avsnitt som hittills har kommit ut.

Nu är jag nyfiken på om ni har hunnit lyssna på podden? Berätta gärna! Och ha en fortsatt plågsam februaridag 😀