Det här är ett inlägg jag önskar hade funnits när jag var yngre och ständigt nojade över hur min kropp såg ut. Och än idag kan de där tankarna komma över mig, om att jag borde träna nu när jag har ätit ”en massa mat”. Skillnaden mot då är att jag idag har verktygen att jaga bort de där dumma tankarna.

Ja, det är galet effektivt för din löpning att springa intervaller. Och nej, du är inte ensam om att dra dig för att ge dig ut på dessa pass. Tro mig, jag vet EXAKT hur jobbigt det kan vara. Här är mina 5 bästa knep för att få intervallpasset att bli av!

”Det enda jag såg var perfekta, vältrimmade och brunbrända kroppar, även om det så klart inte var så i verkligheten. Men ett par stycken räckte för att knäcka mig fullständigt.”

Att befinna sig i ett omklädningsrum på ett gym så här års är detsamma som att tvingas överhöra mängder av kroppsnojor. Det är för små bröst, för stora bröst, för stora lår, för tunna lår, för icke-platt mage. Och så vidare…

Har länge gått och funderat över ett ämne som jag har velat ta upp här på bloggen, men då jag har känt att risken för att bli missförstådd är överhängande har jag skjutit det på framtiden.

Av olika anledningar känner jag nu att jag bara måste ta bladet från munnen:

Snälla, sluta placera in alla oss som älskar att träna i ett fack! Och för sjutton, skilj på att vara hälsosam och att vara fanatisk!

Det pågår en debatt där man vänder sig mot rådande skönhetsideal och samtidigt ofta passar på att kritisera oss som älskar att träna och att vara offentliga med det. Det är som att ”de där som tränar” hamnar i ett och samma fack: vi anses vara ytliga, vi mår inte bra, vi lever på kvarg och pulver – och framför allt, vi hetsar andra till ett onaturligt skönhetsideal. Åtminstone är det stundtals så det känns.

LÄS OCKSÅ: ”Mat och njutning är mitt stora problem”

Jag har varit fanatisk en gång i tiden. Då lusläste jag bantningstips i Damernas Värld och reflekterade inte över det eventuellt ohälsosamma i dem. Det enda jag ville var att bli smal. Se snygg ut i bikini. Se ut så där som jag trodde att andra ville att jag skulle se ut. Tackar min lyckliga stjärna för att sociala medier inte fanns då, för då hade jag förmodligen inte kunnat ta mig ur mitt osunda mönster så pass ”enkelt”.

LÄS OCKSÅ: Min syn på kost i FEM punkter

Idag har jag hittat en balans som fungerar bra för mig. Jag tränar och äter det jag är sugen på. Förstår att alla inte kan göra det, för har man till exempel ett sockerberoende kan man behöva utesluta det helt och hållet för att inte riskera återfall. Men jag vågar ändå påstå att det här är en livsstil som inte på något sätt är omöjlig att ta till sig och jag hoppas att jag kan inspirera en och annan.

LÄS OCKSÅ: Låt folk se ut som folk! För bövelen!

När jag började blogga om löpning 2009, på en av Sveriges största dagstidningssajter, fick jag snabbt kritik för att jag var sminkad på flera av mina bilder. Många trodde att jag stod i timmar framför spegeln innan jag gav mig ut, medan jag i själva verket bara inte tvättade bort sminket jag hade haft på mig på jobbet under dagen. Dessutom kände jag mig piggare och träningen kändes roligare med lite färg på kinderna.

LÄS OCKSÅ: Låtsasmåltiderna på Instagram gör mig uppgiven

Kände jag mig som offer för ett ouppnåeligt ideal bara för att jag valde att träna med smink i ansiktet? Absolut inte. Känner jag mig som ett offer för ett ouppnåeligt ideal bara för att jag idag har fransförlängning och då och då fixar naglarna? Absolut inte. Jag känner mig piggare och gladare med fransarna och jag tycker om att känna mig fin. För min egen skull och möjligen för att min sambo och son får en roligare tillvaro om jag är på gott humör.

LÄS OCKSÅ: Snälla, skicka vården på en omvärldsuppdatering!

Är anledningen till att jag tränar och vill känna mig fin att jag är offer för ett ideal? Absolut inte. Jag tränar för att må bra, för att orka med vardagen och för att det är så roligt att träna och ibland delta i lopp. Jag vill känna att jag kan bära hem mina matkassar och lyfta upp min son utan att få förslitningsskador. Och jag vill ha ork nog att orka leka med min son, att hänga med i hans tempo och krypa omkring på golvet som en tok utan att flåsa ihjäl mig eller få ryggskott. Dessutom: alla som någon gång har sprungit ett lopp vet nog vilken fantastisk inspirationsboost det är!

LÄS OCKSÅ: Hon var bäst i världen men hatade sig själv

Men nej, det är tyvärr inte normalt att vara hälsosam i Sverige idag – hälften av alla svenskar har en dålig hälsostatus. Här ska tilläggas att man visst kan vara hälsosam fast man är överviktig eller fet, det visar flera studier, samt att BMI-värdet som ofta används inom sjukvården inte tar hänsyn till fördelningen av muskler och fett i kroppen.

Det här är fakta, men vi kan inte tvinga människor att lägga om sin livsstil. Alla har rätten till sitt eget val. Alla har rätten att välja soffan och ett stillasittande liv, alla har rätten att äta dålig mat, att stressa sönder sig själva och röka. Men däremot kan vi försöka inspirera andra människor att göra det genom att själva representera ett sund ideal, ett i allra högsta grad uppnåeligt ideal.

LÄS OCKSÅ: Ett omslag jag bara älskar!!!

Till sist, ett poddtips: jag medverkar i ett avsnitt av podden ”Aktiv Omtanke” som ges ut av Frisk & Fri, riksföreningen mot ätstörningar. Där är temat just hur man hittar en lagom nivå på sitt idrottande, som man mår bra av. Lyssna här.

Önskar dig en fantastisk dag och det vore roligt att höra dina tankar i det här så viktiga ämnet!

Fick ett mejl från en läsare som hade problem med att han lätt går upp i vikt, oavsett om han tränar eller ej.

Han tycker att det är svårt att veta hur mycket han behöver äta och tränar han triggas aptiten ännu mer. Problemet med viktökningen är att knän, fotleder och höfter tar stryk och att han tvingas till långa uppehåll i sin löpning.

LÄS OCKSÅ: Japp, precis så här ”onyttigt” tänker jag äta!

Ni som har följt mig ett tag känner ju till min syn på mat. Med ett ätstörningsförflutet är det viktigt för mig att aldrig sätta upp förbud när det gäller mat, utan tillåta mig allt. Personligen har jag aldrig haft problem med att sluta äta när jag inte längre är hungrig, men jag förstår ju att det inte är så för alla.

LÄS OCKSÅ: Min syn på kost i FEM punkter

Det ÄR svårt för mig med min bakgrund att ge råd i den här frågan, bantning och dieter är ju något jag avskyr. Men ska jag försöka ge någon form av reflektion så är det ju rent krasst så att vi går upp i vikt när vi äter mer kalorier än vi gör av med.

LÄS OCKSÅ: Bevare mig väl för proteinkvargkanelbullar!

Har man svårt att känna på sig när man är mätt och lätt hamnar i överätning så skulle jag verkligen rekommendera KBT (alltså kognitiv beteendeterapi). För ofta bottnar den här problematiken i något annat än själva ätandet och kommer man tillrätta med vad detta något är så har man ofta hittat början till en lösning på problemet.

LÄS OCKSÅ: ”Ska du verkligen äta så där mycket?!”

Tyvärr är det ju så att det finns många aktörer i hälso- och träningsbranschen som hellre säljer kostupplägg istället för att ge konstruktiva råd till människor med problem som liknar ovanstående. I mina ögon är det som att slentrianmässigt skriva ut medicin istället för att ta reda på det verkliga problemet.

LÄS OCKSÅ: Sunda ideal kan också skapa ångest

Känner till ett fall där överätning och därmed övervikt berodde på en dålig chef på jobbet, ett annat fall hade dragit på sig övervikt under en längre tid eftersom mobbning under skoltiden fått henne att känna sig värdelös och maten blev en tröst. Det här är problem som inget kostupplägg i världen kan rå på!

Jag säger inte att alla viktproblem kan lösas med KBT, ibland funkar säkert ett skräddarsytt kostprogram. Men vill man att lösningen ska vara över tid tror jag man behöver ta till kraftfullare verktyg.

Vad tror du?

TIPS!

Vill också passa på att tipsa om senaste avsnittet av Aktiv Omtanke, en podd från Frisk & Fri, riksföreningen mot ätstörningar. Ämnet är ”hitta lagom” och där medverkar bland andra jag och pratar om hur vi kan träna på ett säkert, nyttigt och roligt sätt.

Alltså, det här var sista gången jag gick till vårt BVC. Jag klarar inte av att gå dit, nästa besök blir på ett annat ställe.

Varför? Jo, för att jag är så SJUKT trött på att ständigt få höra om hur stor min son är. Igår när vi klev in genom dörren för sexmånaderskontrollen så får vi höra:

– Men oj, vad mycket hull den här killen hade då!

Tänk om Adrian hade fattat vad hon sa? Hur kul hade det varit och vad hade det satt igång inuti honom? Och varför är jag inte ensam om det här, hör så många liknande stories om vad bekanta får höra på BVC. De får uttalade eller subtila pikar för att de har valt bort amning, för att de inte anstränger sig tillräckligt för att få amningen att fungera, för att de har börjat träna för tidigt efter förlossningen och blablabla.

LÄS OCKSÅ: Springa med vagn – så kommer du igång

Möjligen reagerar jag extra starkt för att jag har ett förflutet med ätstörningar. Men jag tycker verkligen inte att det är okej att kommentera andras kroppar på det här sättet, även om det ”bara” råkar vara en bebiskropp. Dessutom ligger ju inte Adrian på något sätt i överkant viktmässigt utan ungefär en bit ovanför snittkurvan. Minns hur jobbigt det var när jag var liten men ändå tillräckligt stor för att fatta vad folk sa och ni kan ju gissa vad som hände i skallen på femåringen som ofta fick höra att ”Oj oj, här fanns det lite extra hull att ta av minsann!”

Så, vad är syftet med dessa kommentarer? Hade det inte räckt med att säga något i stil med ”Åh, vilken fin pojke ni har!” eller ”Åh, vad glad och härlig han verkar!”. Varför måste kroppens utseende kommenteras? Suck. Fler som har erfarenheter av jobbiga BVC-människor?

Särskilt på Instagram får jag ofta frågan om hur jag äter för att orka träna så pass mycket som jag gör. Och även om det har blivit en radikal minskning i mängd regelrätt träning så förbrukar man ju också en hel del energi bara genom att krypa runt på golvet med A…

Jag har ju bloggat en hel del om min syn på kost redan, men jag återkommer gärna till det här ämnet som ligger mig varmt om hjärtat. Här är min syn på kost i fem punkter:

1. Jag äter det jag är sugen på
Jag litar på att min kropp talar om för mig vad den är sugen på och tycker mig vara hyfsat bra på att äta långsamt och därför känna in mättnadssignalerna. Jag äter det mesta och älskar att ta en bulle eller lite choklad till kaffet.

LÄS OCKSÅ: Bevare mig väl för proteinkvargkanelbullar!

2. Jag kan inte leva utan bröd, müsli och pasta
Ett gott bröd till frukost, en härlig müsli på yoghurten och underbar pasta till bolognesen. Kolhydrater är finfina grejer!

LÄS OCKSÅ: ”Ska du verkligen äta så där mycket??”

3. Jag avskyr bantning
Så fort folk börjar prata eller skriva om kalorier och vikt så ser jag rött. Vikten säger inte ett smack om hur man mår och heller inget om fördelningen av muskler och fett i kroppen. Så länge du mår bra och kommer i dina kläder ser jag ingen anledning till att räkna kalorier. Vem blir lycklig av att späka sig? Knappast någon.

4. Jag kan visst äta kvarg 
Jag tycker synd om kvargen. Från början levde denna produkt en undanskymd tillvaro på butikshyllorna, var bland annat en ingrediens som gjorde saffransbullar och matbröd saftiga. Tills hälsovågen kom och ökade upp populariteten med triljoner procent. För mig representerar kvargen numera tyvärr lite av den späkningstrend som pågår på sina håll, men med rätt tillbehör kan det här livsmedlet vara riktigt gott. Till exempel med lite grädde och färska bär, uppvispad med vanilj och så vidare.

LÄS OCKSÅ: Tjejer, våga äta som en hel karl!

5. Jag lägger aldrig ihop råvaror – jag LAGAR mat!
Det finns en så kallad hashtag i sociala medier, #eatclean. Och japp, jag kan köpa att man ska äta så ”ren” mat som möjligt. Men många tycks ha missuppfattat budskapet helt och fått för sig att det innebär att man ska lägga en massa råvaror på en tallrik och sedan kalla det för ”lunch” eller ”middag”. Som till exempel avokado, en klick keso och ett ägg. Ledsen, men för mig är det där inte en måltid för en snorsportare. Det är på sin höjd en sallad före maten.

Vilken är din syn på kost? Och hur har den förändrats med hänsyn till rådande trender? Till sist: hur mycket påverkas du av det du läser och ser om kost och hälsa i sociala medier?

Bilden ovan: frukost i Punta Cana, Dominikanska republiken, i fjol. Pannkaka med lönnsirap, färsk frukt och torkade bär. Underbart!!

Kristina avnjuter öl och banan efter sin första halvmara, en vana hon har fortsatt med. 

Lördag och dags att presentera ännu en veckans löpare! Den här gången är det Kristina Jansson, 26, som bor i Biel/Bienne i Schweiz och snart är färdigutbildad lärare. Intressant för löpare är att i staden där Kristina bor arrangeras varje år ett 100 kilometer långt nattlopp.

Hur länge har du löptränat?

– Jag har löptränat i två år. Innan har jag kanske finväderjoggat lite då och då och hatade det. Jag förstod inte folk som sa att de gillade att springa.

Hur kom det sig att du började?

– Ja, hur kom det till? Jag började att röra på mig mer och mer när jag hade mycket stress på jobbet och behövde ett sätt att få skallen fri. Och det var då jag märkte att jag mår bra av att springa. Jag kände mig mindre stressad och hade inte ont i huvudet så ofta längre. Ett avgörande moment för mig var när jag började se löpningen som en form att vara ute i naturen, se landskap och upptäcka nya vägar, lite som att vandra fast snabbare. På helgerna tar jag gärna tåget någonstans och springer hem. Eller så tar jag en tur i vinbergen där man har fantastisk utsikt över sjön och bergen.

Ungefär hur kan en träningsvecka se ut för dig just nu?

– Min löpträning just nu ligger lite i vinteride, så jag springer inte så ofta eller långt som jag egentligen skulle vilja. Jag tar mig ut två gånger i veckan och bestämmer längden av mitt lopp spontant, det kan vara allt mellan 2-15 kilometer. Sedan gör jag mycket yoga, som jag tycker är en bra komplement träning till löpning. Nu när våren närmar sig vill jag börja springa mer igen.

Vilka är dina eventuella mål med träningen?

– Jag funderar på att delta i ett bergshalvmaraton, det vore kul att testa en ny utmaning utan att öka distansen så mycket. Jag sneglar lite försiktigt på att testa ett maraton, men jag vågar inte riktigt ännu, mest för att jag är rädd att tappa glädjen att springa när jag “måste” börja träna mer inför ett maraton.

Tränar du något annat än löpning, i så fall vad?

– Förutom löpning tränar jag yoga och bodypump.

Vilken är din syn på kost? Hur äter du?

– Jag försöker äta balanserat. Balanserat innebär för mig också att jag äter sötsaker. Eftersom jag älskar mat och matlagning så är det viktigt för mig att jag äter hemlagat mat med råvaror som är i säsong. Jag provar nya rätter hela tiden så ensidigt blir det aldrig i mitt kök. Med den inställningen till mat känner jag mig väldigt bra och frisk.

Pryl du inte kan vara utan på löpturen?

– Mobilen. Dels för att lyssna på musik och dels att ta bilder på vägen.

Ditt bästa löparminne?

– Det måste vara under ett nattlopp där jag sprang mitt andra halvmaraton. Det var becksvart och jag hade ingen aning var jag var, eller hur vägen skulle fortsätta. Först fick jag lite panik, för att jag inte såg vart vägen gick eller när nästa vätskekontroll skulle komma (jag glömde att kolla det innan loppet). Men efter ett tag började jag njuta av att inte ha någon mer kontroll än över mina rörelser i nuet och det gjorde denna varma sommarnatten lite extra speciell. Eftersom jag inte alls är en nattmänniska var det en extra utmaning att springa mitt i natten.

Till sist: DITT bästa tips till andra som är sugna på att börja springa men inte får tummen ur och hittar motivationen?

– Motivationen ligger där du har ditt fokus. Om du inte hittat en rutin i din löpträning har du kanske gjort det av fel skäl. Jag vet hur det är! Jag har länge trott att jag måste springa för att det är nyttigt och för att jag måste gå ner i vikt. Men såklart har jag alltid tappat motivationen. Sedan började jag springa för att jag mådde bra av det, utan att ha ett mål som viktnedgång eller att klara en viss sträcka på en viss tid. Se din löpträning som ett äventyr, upptäck nya platser och vägar, det behöver inte alltid vara samma tråkiga varv. Och tillåt dig själv att springa långsamt också!

Av alla konstiga grejor en gravid kvinna kan bli sugen på har jag fastnat för – färska lingon! Foto: Flickr.com.

Igår var jag på en så kallad förlossningsföreläsning. Under sex timmar fick jag, pojkvännen och en hel hoper andra blivande föräldrar information om det mesta vi kunde tänkas behöva veta inför dagen D.

Dagen då ett nytt liv ska komma till världen. En väldigt informationsspäckad och omvälvande eftermiddag på många sätt. Förmodligen kommer inte polletten trilla ner helt och hållet förrän man sitter där med bebisen i famnen, men igår kom åtminstone jag lite närmare insikten om vad som komma skall. Det var fullsatt i aulan där föreläsningen ägde rum och ett gäng tjejer på första raden fick frågan om när de hade förväntat födelsedatum. Med anledning av deras svar slog det mig hur fascinerande kroppen är. Hur olika en gravidmage faktiskt kan se ut, men alla lika fantastiska.

Har fått en del mejl med frågor om hur man gör för att undvika att bli ”stor” under graviditeten. Nojade ju själv en hel del kring detta tidigt i min graviditet och även om det har blivit mycket lugnare på den fronten för min del så har jag inget riktigt svar på den frågan. Åtminstone inget allmängiltigt svar, för jag tror att det är helt omöjligt att diskutera graviditeter på ett generellt plan. Alla människor är unika, liksom alla graviditeter. Vad gäller träningen så har jag hållit igång efter bästa förmåga, något som också varit ett måste på grund av min onda rygg. Så det positiva är att jag inte saknat motivation att ge mig iväg och träna, för jag vet ju vad det ger mig. Mängder av starka värktabletter dagligen är liksom inget alternativ. Tidsmässigt tränar jag såklart mindre än som icke-gravid. Ingen löpning, inga längre pass (förutom Tjejgirot i slutet av augusti då) och ingen hård intervallträning. Tonvikten ligger på spinnning, cirkelträning och skivstångsträning i grupp. Roligt och effektivt.

Kostmässigt så äter jag i stort sett som tidigare, men självklart blir portionerna ibland lite mindre och mellanmålen fler. Jag kan nämligen inte äta lika mycket på en gång som tidigare, magen känns ju ”full” mycket snabbare just nu. Försöker äta mestadels bra mat men självklart blir det en del godsaker också. Några ”cravings” har jag inte märkt av, förutom möjligen grapefruktjuice som jag uppskattar mycket mer nu än tidigare. Även andra syrliga saker som äppelcidervinäger och citron kan jag bli sugen på. Eller färska lingon! Helknasigt, jag vet…

Eftersom alla är olika kan jag som sagt inte ge ett generellt råd. Man kan drabbas av komplikationer som gör att man inte kan träna så mycket som man vill under graviditeten och man kan dra på sig vätska så att man känner sig ”tung” och inte orkar röra på sig. Ibland kan hjärnan skena iväg och tala om för en att man bara måste ha en chipspåse eller en chokladkaka, så kan det också vara. Det har inte hänt mig (än), men visst kan man råka ut för det. Det enda jag kan säga är att man åtminstone kan försöka resonera lite med sig själv innan man äter hela chips- eller godispåsen. Kanske var det bara en näve du ”behövde”, då är det onödigt att äta hela påsen. Kan varmt rekommendera senaste avsnittet av min podcast Maratonpodden där jag diskuterar just det här med träning och graviditet tillsammans med två proffs: naprapaten och mammaträningsexperten Katarina Woxnerud och landslagsskidåkaren Maria Rydqvist.

Kom ihåg: har du en komplikationsfri graviditet kan du absolut hålla igång med träningen. Det är inte farligt – tvärtom! Har själv stått på gymgolvet och fått frågan om jag verkligen borde stå där. ”Jajamensan”, säger jag. För jag kan inte komma på något som får såväl blivande mamma som bebis att må prima. Lyssna inåt och lita på det din kropp säger dig, då brukar det bli bra.