Veckans löpare heter Jenny Josefsson, är 44 år och bor i Vallentuna tillsammans med sin man Marcus och deras barn, Tilde, Agnes och Isak som är 14, 12 och 10 år.

2014 var jag en av dem som sprang den allra första upplagan av UltraVasan 90. En häftig och tuff utmaning som har fortsatt att locka deltagare sedan dess. Här är mina bästa tips till dig som ska springa loppet (eller annat ultralopp!)

Vilken helg det har varit! Känner mig så inspirerad och fylld av ny energi efter premiären av Talk’n’Run i Helsingborg, där jag hade bjudits in för att som en av programpunkterna sända Maratonpodden Live direkt från scenen.

Fler än en gång har ”rockstjärneprofessorn” Micael Dahlén misstagits för att vara svensk långdistanslöpnings guru nummer ett: Anders Szalkai.

Träning, träning, träning. Ironman, ultramaraton, swimrun, hinderbanelopp, maraton, ultratriathlon… Visst finns det många utmaningar i träningsväg att sätta tänderna i.

För några dagar sedan medverkade jag i ett event där diskussionen kom in på träning. Man hade förstått att jag hade sprungit ett och annat maraton och några undrade om det ens var någon idé att ge sig ut om man bara orkade springa ett par kilometer. 

Då slog det mig: kanske finns det väldigt många därute som tänker likadant. Att det inte är någon idé att ”bara” springa en kort runda. Att det liksom inte räknas – och då kan man lika gärna låta bli. Låter resonemanget tokigt? Jag är helt övertygad om att det är många som faktiskt tänker så här.

Om man ställer sina egna prestationer i proportion till den aldrig sinande strömmen av superprestationer i sociala medier framstår de ju genast som väldigt futtiga. Då är inte steget långt till att man helt enkelt struntar i det, därför att man tror att det måste vara extremt för att räknas.

Vet ni vad? Jag blir uppriktigt ledsen av att höra människor säga att det inte är någon idé att de tränar. Jag blir också uppriktigt ledsen av vad sociala medier gör med oss, att det som syns i flödena blir till sanningar. Att definitionen av vad som räknas som ”träning” bara blir mer och mer extrem.

När jag växte upp var det coolt att springa 5 km eller milen på Maja Gräddnosloppet i Uppsala. När jag drog igång Maratonbloggen i slutet av 2009 vilade det fortfarande en aura av mystik över ännu längre lopp som halvmaran och maran. Idag? Maran har blivit dåtidens mil. Hinderbanelopp, ninjaträning, ultramaraton, swimrun och triathlon har blivit det nya coola.

Okej, jag kanske hårddrar det lite nu, men det är faktiskt så det känns. Och det tycker jag är oerhört tråkigt eftersom det tenderar att skrämma upp vanliga dödliga motionärer. För nej, man måste inte kravla upp i ottan och simma intervaller för att det ska duga. Man måste inte ens morgonjogga eller ”mosa ben på gymmet”. Och man måste inte heller cykla livet ur sig varje lördags- och söndagsförmiddag för att få kallas sig en tränande människa.

Jag vill betona att jag tycker att utvecklingen med en massa nya sporter som har dykt upp är fantastiskt rolig. Den lockar till sig en ny grupp motionärer som uppskattar naturupplevelsen och den äventyrliga dimensionen. Jag har själv testat ultralöpning och swimrun när jag hade mer tid att lägga på träning och det var superkul och givande – då. Och visst finns det triathlon, swimrun och annat även för oss vanliga dödliga motionärer.

Det jag vill säga med det här inlägget är att ingen ska gå omkring och känna att det han eller hon tränar inte räknas. För det gör det! Varenda steg räknas! Tro aldrig, aldrig något annat. Personligen har jag lagt allt annat än löpning och styrketräning på hyllan, av den enkla anledningen att jag befinner mig i en fas i livet som innebär konstant sömnbrist, mycket jobb och en ny familj. Jag vill kunna krama min son och sambo, ligga och ta det lugnt på soffan och bara varva ner – utan att känna stress över att inte hinna med träningen.

Lägg dina träningsambitioner på en nivå som funkar för DIG där du befinner dig i livet. Då brukar det bli bäst och träningen blir av, vilket ju faktiskt är det allra viktigaste. Spring lopp om du vill, strunta i lopp om du vill. Drar du dig för att springa ett långlopp bara för att du vet att du kommer att få en sämre tid än du brukar? Strunta i det och kör ändå! Och VÅGA dela med dig om din träning, tro aldrig att den är futtig! Ut på Facebook, Instagram, bloggar och annat om det du gör – OM du vill. Så att vi som inte heller orkar eller vill träna för en Ironman får fler förebilder.

Stor kram och jag är nyfiken på dina tankar i ämnet! För ämnet är viktigt, det handlar ju om vår folkhälsa.

Utspätt rödvin som sportdryck? Ja, det är faktiskt inte så tokigt som det låter!

När springer den första människan under två timmar på maraton? Hur tar man reda på sitt optimala träningsupplägg? Är tröskel- och maxtester verkligen något för motionärer? Och vad ligger bakom orättvisan i att den otränade grannen kan resa sig ur soffan och springa milen snabbare än vad jag någonsin kommer att göra?

I rykande färska avsnittet av min podcast Maratonpodden möter du mannen som vet allt som är värt att veta om uthållighetssporter, fysiologiforskaren Mikael Mattsson! Lyssna via Spotify eller följ den här länken.

JAAA!!! Jag har världens bästa nyhet!! Magasin Spring har återuppstått, nu som medlemstidning!

Det betyder att du inte längre kommer att kunna köpa tidningen i butik, utan den skickas bara ut till medlemmarna i Springklubben. För 349 kr per år får du sex nummer av tidningen, plus en massa bra erbjudanden från klubbens partners (Gococo, Salming, FlipBelt med flera).

Och kolla vem som frontar det första numret av återuppståndna Spring 😉 Tänk att en helt vanlig småbarnsmorsa som springer för att det är så förb***at kul får vara på omslaget av denna tidning som jag tidigare har uppfattat som ganska elit- och tidsfixerad – nu känns det som att balansen mellan motionär och elit är mycket bättre! Kul!

Det nya numret är fullmatat med härlig inspiration till din löpning, bland annat mina två långa intervjuer med löparna Linus Holmsäter och Anna Rahm, reportage om Lovisa Lindh och traildrottningen Ida Nilsson – och mycket, mycket mer! Du har fram till och med måndagen den 15 augusti kl 23.59 på dig att signa upp dig på http://spring.pren.nu

Vi ses väl?

(Foto omslag: Emma Shevtzoff)

En av de vanligaste läsarfrågorna jag får handlar om jag tycker att personen i fråga är redo för att springa ett lopp, ofta ett maraton eller ultramaraton.

LÄS OCKSÅ: Trött på träningshetsande bloggare? Läs då detta!

Självklart är det helt omöjligt att svara på en sådan fråga på ett bra sätt om man aldrig har träffat personen och inte har en sammanhängande bild av förutsättningar, träningsbakgrund och annat.

LÄS OCKSÅ: Hej då, sista ungdomsnojan!

Ta därför nedanstående punkter som en vägledning, inte som det slutgiltiga svaret som är hugget i sten 😉 Men under mina år som verksam i den här svängen har jag ändå lyckats definiera ett par saker som på många sätt är avgörande för om en person är redo för att springa riktigt långt.

LÄS OCKSÅ: Kulpass – som långpass, fast roligare!

Här är de (har haft ett snarlikt inlägg för några månader sedan, men upprepning är ju inlärningens moder…):

1. Du ryggar inte tillbaka vid tanken på att löpträna minst 3-4 gånger i veckan.
2. Du får inte rysningar av obehag vid tanken på att en gång i veckan vara ute i minst en och en halv timme, gärna längre.
3. Du har varit skadefri i minst tre månader. Att sätta igång med en maratonsatsning med småkrämpor i kroppen, eller medan du fortfarande rehabiliterar en skada, är ingen bra idé eftersom träningen i sig inte är någon direkt hälsokur.
4. Du är beredd på att hålla på med träningen ett tag, minst fyra månader före loppet bör du sätta igång om du har någon form av träningsbakgrund innan. Är du helt nybörjare på löpning behövs ännu längre tid för att komma upp i distanser utan att drabbas av skador.
5. Du är envis som synden. Den här egenskapen kommer du ha stor nytta av, inte minst när du ska ge dig ut på tretimmarspass i snöstorm, mörker eller ösregn.

Håller du med? Har du fler punkter du vill lägga till? Kommentera gärna!

(Ovan: min målgång i årets maraton i Prag)

Svenska elitlöparen Isabellah Andersson ställer upp i Ultravasan, läste jag i morse.

Hon ska ha varit nyfiken på ultradistans sedan länge, men det har inte passat i tiden förrän nu. Eftersom det inte blir något OS i Rio för henne så debuterar hon nu i det 90 kilometer långa terrängultraloppet i slutet av augusti.

Isabellah får tufft motstånd av svenska ultraspecialisterna Kajsa Berg och Ida Nilsson samt av regerande mästarinnan, schweiziskan Jasmin Nunige. Det ska bli väldigt spännande att följa Isabellahs framfart i fäders spår, så jag kommer garanterat att bänka mig framför webbtv-sändningen!