Fick ett DM på Instagram nyligen, med en fråga som återkommer i olika varianter hyfsat ofta. Därför tänkte jag nu besvara den här, så häng med!

Hej Petra!

Hur länge/mycket anser du att man ska ha löptränat inför sin första mara? Jag anser mig vara bra grundtränad. Just nu genomför jag klassikern, så senaste månaderna har bestått av mycket cykling inför Vätternrundan samt simning inför Vansbro. Det som sedan återstår är endast Lidingöloppet. I maj sprang jag även mitt tredje Göteborgsvarv och kom in på 1.45, PB för mig.

Jag har länge varit sugen på maraton, men har inte planerat in det i år. Men idag fick jag ett plötsligt sug att springa något i slutet av augusti. Tanken är i så fall att inte springa i alltför högt tempo, utan snarare se det som en bra övning i att springa längre och långsammare än vanligt eftersom det behövs på Lidingöloppet. Jag är dålig på det då jag sporras rejält av att slå tider etc. Bra övning med andra ord, fysiskt och psykiskt!

Är det för sent påkommet att klara en mara om 7 veckor? Vill ändå komma i mål med en bra känsla och inte halvt döendes.

Stort tack!

Mathilda 

Det här är som sagt en ofta återkommande fråga, det här med hur mycket man bör ha löptränat inför sin första mara. Det korta svaret är (tyvärr) att det varierar väldigt mycket från person till person. En person kan i princip snöra på sig skorna och ta sig runt på ett riktigt bra sätt utan att knappt ha sprungit tidigare, medan en annan kan drabbas av överbelastningsskador med lång efterföljande rehabilitering.

I just det här specifika fallet skulle jag definitivt rekommendera att vänta med maran till efter Lidingöloppet. Att riva av sin längsta distans någonsin endast en knapp månad före tremilen ute på Lidingö hade i alla fall inte jag grejat, varken psykiskt eller mentalt. För man ska komma ihåg att ett maraton är inte bara en rejäl fysisk urladdning, utan också en stor mental utmaning.

En bra grej att fråga sig själv är vilket lopp du prioriterar? Är det maran eller Lidingöloppet? Av frågan att döma låter det som att maran är tänkt att bli ett ”kvalitativt långpass”, men lite mer än 4,2 mil på hårt underlag (om det nu är en klassisk asfaltsmara det handlar om) sliter på benen oavsett vilket tempo man håller. En tumregel vid återhämtning brukar vara cirka ”en vecka per tävlingsmil”, så ungefär en månad lär behövas för att återhämta sig helt från maran. Att ha en mara i benen (och i huvudet) påverkar såklart också den fortsatta löpträningen och förberedelserna inför Lidingöloppet.

En annan viktig sak att ha i bakhuvudet är att överbelastningsskador sällan dyker upp direkt. De kommer smygande, ofta efter en period av kraftigt stegrad belastning över kort tid, och sedan kan det vara kört för en bra tid framåt. Du kanske klarar både maran och Lidingöloppet alldeles utmärkt, men hur vill du att träningen efter de båda loppen ska se ut? Är du beredd att ta risken att eventuellt drabbas av en skada efter loppen? Sådana saker kan vara bra att tänka lite på.

Personligen hade jag väntat med maradebuten tills jag gjort bockat av Lidingöloppet, hunnit återhämta mig och sedan haft en tid på mig att träna specifikt inför maran. Den specifika träningen inför Lidingöloppet och maran ser ju rätt så olika ut, så länge maran går på hårt underlag. Är det en fjällmara kan det förstås vara lite annorlunda, men långpassen inför maran behöver hur som helst generellt vara längre än inför Lidingöloppet. Sedan tycker jag att premiärmaran förtjänar lite specifik träning, så att du inte riskerar att bli avskräckt eller rentav inte kunna springa fler maror än just den.

Men återigen, alla är olika och svarar olika på en viss belastning. Jag kan bara ge råd och berätta om hur jag själv hade gjort. Beslutet är upp till dig 🙂 Stort lycka till, vad du än bestämmer dig för!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen (från Prag maraton 2017)

Anna Jönsson Haag har tidigare gästat Maratonpodden två gånger, då tillsammans med maken Emil. Men i det senaste avsnittet kommer hon på egen hand – ”för att få fritt snackutrymme”, som hon uttryckte det i vår sms-konversation inför inspelningen. Det blev ett väldigt intressant samtal där vi kommer in på flera saker.

Vi pratar bland annat om frustrationen att aldrig kunna toppa succén i Vancouver 2010, om att vilja så mycket att effekten blir den motsatta, om den mentala kraschen i fjol och hur hon lägger upp träningen som består av både löpning och hård styrketräning. Vi kommer också in på sociala medier och de signaler hon som före detta elitidrottare sänder ut där, om graviditeten såklart – plus en massa annat.

Avsnittet tillägnas hälso- och träningsinspiratören Terese Alvén, som för en kort tid sedan förlorade kampen mot en aggressiv äggstockscancer. Vi skänker produktionskostnaderna för det här avsnittet till Cancerfondeninsamlingen Spring för Terese. Skänk gärna en slant du också – och fortsätt sprida Tereses budskap om rörelseglädje för alla.

Lyssna direkt i spelaren nedan eller i poddapparna! Önskar dig härlig lyssning!

”När jag slutade plockade jag bort alla lugna pass, jag plockade bort de långa passen och körde bara hårt och mellanhårt. Och så styrka på det. Och som jag har förstått det så är det inte det bästa man kan göra när man har de symptomen i kroppen. Så det spädde på det hela. Jag gick upp tidigt på morgonen, brände av intervaller, stack ut och sprang 12 kilometer så fort jag kunde, körde tunga styrkeövningar för att jag ville behålla styrkan. Allt det där.”

Foto bilden ovan: Erik Flyg

Minns hur jag kunde noja ihjäl mig inför lopp förr om åren, deppa ihop när det inte hade gått som jag hoppats. Trycka in ännu fler pass per vecka för att ”straffa” mig när jag tyckte att jag hade slöat till. Insåg häromdagen att jag inte längre känner så och det är så sjukt skönt!

Det är lätt att säga åt andra att de ska lägga sin energi på rätt saker, att livet är för kort för att slösas bort på onödigheter. Men det är inte så lätt att vänja sig av med det där beteendet förrän livet har skakat om en rejält. Förrän man själv har insett att livet inte är för evigt och att det där timglaset som vändes i samma stund som du föddes hela tiden töms på innehåll. Det är upp till dig att fylla tillvaron med meningsfulla saker som verkligen betyder något för dig.

När livet skakade om mig rejält i samband med pappas bortgång förra året så ändrades faktiskt mina prioriteringar i livet praktiskt taget över en natt. Och idag, ett år senare, är prioriteringarna likadana. Jaga tider och stressa sönder mig för att hinna med ett visst träningspass har jag lagt ner. Fokus ligger istället på att träna på ett sätt som får mig att må bra och som gör mig bättre rustad för de utmaningar som livet ger mig.

Shit, tänk om jag hade vetat det jag vet idag när jag storgrät för att jag hade klappat igenom på något lopp och fått en ”dålig” tid! Det är SÅ lätt att känna att all den träning man har lagt ner har varit i onödan om man inte lyckas prestera det man önskar. Men har man någonsin ångrat all tid man lagt ner på familj och vänner? EXAKT! Men det krävs nog en eller annan seriös smocka i ansiktet för att inse det.

Jag är på ett sätt tacksam över att jag fick förmånen att inse det nu. Jag kommer aldrig mer att ställa in en fika med en kompis för att jag ska träna. Tack, livet, för att du fick mig att fatta att jag inte är Charlotte Kalla 😉 Idag tycker jag om mig själv på ett sätt som jag aldrig tidigare har gjort. Det får mig att må så himla bra, precis här och nu.

Hur tänker du kring livet, prioriteringar och träning? Berätta gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Fick nyligen ett meddelande på Instagram som berörde mig djupt. Och jag känner att jag verkligen vill försöka bidra med lite tankar. Här är ett utdrag ur meddelandet:

—————

Hej Petra!

Till att börja med så vill jag bara tacka dig för all inspiration du sprider dagligen på ditt Instagram och i dina poddar. Jag har en fråga till dig: hur gör du för att hålla motivationen uppe när den tryter och allting känns lite extra tungt och jobbigt? Personligen så älskar jag att löpträna och vanligtvis gör jag det 4-5 gånger i veckan och då på distanser mellan 8-25 km. Men nu sedan 2-3 veckor tillbaka så har min motivation och ork verkligen hamnat i botten. 

Löpningen brukar ju vara min terapi och mitt lugn i en annars ganska intensiv vardag, men jag känner inte samma hunger efter det som tidigare och det får mig att må så fruktansvärt dåligt. Har några lopp framöver (21 km) och är rädd att jag inte kommer att kunna genomföra dem så bra som jag egentligen vill vilket gör mig både besviken och arg på mig själv. Har även för två månader sedan börjat gå i KBT för att ta tag i min ätstörningsproblematik samt lite andra bekymmer som har tyngt mig under många år.

Men, som sagt, hur håller du uppe motivationen när man känner sig helt orkeslös? Älskar ju löpningen och vill inget annat än att hitta tillbaka till mitt driv och min passion.

/Maria

—————

Först vill jag bara säga att jag verkligen känner igen mig i mycket av det Maria känner. Ganska snabbt efter att jag startade Maratonbloggen 2009 blev löpningen min trygghet i en tillvaro som kantades av väldigt mycket osäkerhet och stress. Dels var min arbetssituation osäker eftersom jag hankade mig fram på olika vikariat och frilansjobb och dels så var privatlivet gungigt av olika anledningar. Löpningen var i stort sett det enda konstanta jag hade i tillvaron och det var jag så oändligt tacksam för. Den blev min frizon. Att peppa mig till flera pass i veckan var därför inget problem, jag längtade oftast till passen och bara vetskapen om hur bra jag skulle må efteråt gjorde massvis för motivationen.

Så där höll det på i många år tills jag blev gravid. Visst, jag hade haft några lite längre uppehåll tidigare på grund av förkylningar och en hälsporre, men nu tvingades jag lägga ner löpningen halvvägs in i graviditeten och först åtta-nio månader senare kunde jag äntligen dra igång löpningen igen. Då gick det såklart extremt trögt. Den alternativa träningen, framför allt i form av spinning och styrketräning, hade såklart hjälpt mig att hålla igång konditionen – men uppstarten på löpningen var ingen rolig historia. Det gick till och med långsammare än mina allra första trevande långpass som nybliven löparbloggare 2009 och det var väldigt knäckande. Motivationen sjönk snabbt ner till under havsnivå. Att jag hade mycket mindre tid att spela med på grund av det nyfödda barnet gjorde också sitt till. För tvekade jag lite längre inför något pass så kanske det tidsfönstret jag då hade stängdes innan jag hann ut. Och då blev det ingen träning alls den dagen.

Minns hur jag kunde komma på mig själv med att gråta när jag insåg att jag nog aldrig skulle klara av att komma ner på samma tider som när löpningen flöt på som bäst. Det gjorde mig så ledsen, jag kände mig misslyckad och dålig. Ifrågasatte min trovärdighet som löparbloggare och inte hjälpte det särskilt mycket att någon lustig person hörde av sig och tyckte att nu var det så länge sedan jag sprang ett maraton att jag nog borde döpa om mig till ”Halvmaraton-Petra”. Höhö…

Vändpunkten för mig var när jag insåg att jag inte är mina prestationer. Jag kunde till och med, mycket med hjälp av terapi, se att jag hade utvecklats till det bättre på många punkter – som dock inte hade med löpningen att göra. Mina vänskapsrelationer var mycket stabilare och bättre, jag hade skapat en jobbtillvaro som jag trivdes med och så fanns det en massa andra saker också förstås. Summan av det hela var alltså att jag hade utvecklats till det bättre, men på grund av att jag nu befann mig i en ny fas i livet så fick just löpningen stå tillbaka eftersom det inte fanns möjlighet att prioritera den på samma sätt nu.

Den insikten, att koppla bort mig själv som person från mina resultat som löpare, gjorde det mycket enklare att ändå våga ställa sig på startlinjen i olika lopp – tros att jag visste att det skulle bli en tid jag hade kunnat prestera springandes baklänges för några år sedan. Men då var då och nu är nu.

Jag tänker att Maria skulle behöva fundera på varför hon har tappat motivationen till sin löpning. Ofta beror det på att det har tillkommit saker i livet som tar av ens energi på olika sätt (såväl positivt som negativt) och då kan det vara värdefullt att ringa in vad det är. För har man väl hittat det så är man också närmare insikten om hur orimligt det är att begära personbästa på halvmaran av kroppen, samtidigt som man har fått sparken från jobbet, chefen är korkad, bästa kompisen har flyttat, sambon vill separera – eller vad det nu kan vara. Det behöver förresten inte vara enskilt stora livshändelser som stjäl energi, många små saker kan sammantaget bli stora och energikrävande.

Att vara snäll mot sig själv och då och då påminna sig själv om att man inte är tvingad att kvala in till VM kan lätta en hel del på bördan. Man kan till och med försöka använda humor när man ska bearbeta sin brist på löparmotivation:

”Har man riktigt bråttom kan man ju faktiskt ta bilen. Löpning behöver inte alls gå ut på att springa så snabbt som möjligt.” 😉

Att ta en time out från löpningen och träna något annat en tid kan vara ett bra komplement till det mentala arbetet. Eller kanske börja springa på ett annat sätt. Lämna klockan hemma, springa i skogen istället för på asfalt eller löpband. Och så vidare. Många faller för löpningen just för att den är så enkel och mätbar. Men just enkelheten och mätbarheten kan ibland också vara det som får oss att tappa lusten till att springa.

Lång utläggning blev det, hoppas att du Maria känner att du har fått med dig lite tankar. Och om du som läser det här har fler tankar, kommentera gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Många drömmer om det, men få vågar blunda och hoppa. Marcus Hultgren, ”Marrecusen” på Instagram, vågade. Idag lever han sin dröm som triathlet på heltid.

Vem har inte varit på träningsresa i solen och värmen och känt en klump i magen när den där semesterveckan är över och det är dags att åka hem igen? Marcus Hultgren ville inte åka hem utan skapade istället förutsättningarna för att kunna stanna kvar. Nu gästar han senaste avsnittet av Maratonpodden och berättar om sin spännande resa.

Det blev en härligt energifylld intervju som du bara inte får missa. Snacka om inspiration och pepp! Dessutom så bjuder jag på ett sammandrag av livepodden från eventet med Under Armour på Runner’s Store Stockholm nyligen, då jag intervjuade ingen mindre än Anders Szalkai. Även där ett energifyllt samtal fullmatat med en massa kunskap och inspiration. Välkommen till Maratonpoddens extralånga specialavsnitt inför påskhelgen!

Lyssna direkt i spelaren nedan eller i poddapparna!

Foto bilden ovan: Erik Flyg

Hur ska man våga kalla sig löpare när det finns så många självutnämnda experter därute som vet exakt hur fort en ”riktig löpare” ska springa? Jo, det ska jag tala om! Fortsätt bara att läsa 😉

Jag lovar att jag inte överdriver om jag säger att jag hör och läser varianter på detta tema exakt varje dag:

”Nja, jag skulle inte kalla mig för löpare. Jag lufsar mest, jag är förfärligt långsam.”

Och jag förstår mekanismerna bakom det där. De flesta vill liksom safe:a upp och förebygga reaktioner som kan vara negativa för det lilla löparsjälvförtroende man kanske har hunnit bygga upp. Så då är det bättre att prata ner sig själv, för att inte riskera att framstå som bättre än man är.

LÄS OCKSÅ: Träningsstress. Så. Jäkla. Onödigt.

Men vad är då problemet med att uttala sig på det där sättet? Jo, det blir till slut en sanning. Upprepar man något tillräckligt ofta så blir det till slut sanningen, oavsett hur det egentligen ligger till. Supertrist förstås – och förödande för ens utveckling som löpare. För visst är det tryggt och skönt att klamra sig fast vid sargen och inte våga stå för att man faktiskt vill något mer?

Mitt bästa tips här: fake it ’til you make it! Visst, det kan låta hur läskigt som helst till en början. Men med tiden kommer det här att bli din sanning! Du är löpare! Du springer! Och du är grym! Enkelt? Javisst – men samtidigt svårt att frångå gamla mönster. Det är jobbigt att byta spår, men när du väl har vågat så kommer också utdelningen i form av mycket bättre självförtroende och roligare träning.

LÄS OCKSÅ: Jag är inte lat! Jag är smart!

Har du någonsin hört en framgångsrik idrottare säga att ”Näää, jag är nog inte så bra på det här egentligen. Jag kommer nog att förlora.” Exakt! Så varför inte låna deras inställning och mentala knep och applicera på din egen träning? Och skulle någon Fikarumsskrävlare eller annan självutnämnd expert ha negativa åsikter om din löpning: stäng av. Lämna rummet. Kväv diskussionen i sin linda.

Du har inte tid med negativ energi – man lever bara en gång! Nu kör vi, okej?

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

För några veckor sedan kom en kvinna fram till mig på Ica Maxi. Hon berättade om sin resa som löpare, om frustrationen och stressen över att inte klara att komma tillbaka till ”miltiden före barn”. Hon berättade också om sin stroke som ställt hela livet på sin spets. Jag blev väldigt berörd av det här mötet och har tänkt på det sedan dess.

Dels för att jag känner igen mig själv på många sätt. När jag fick barn vändes ju hela tillvaron upp och ner, ingenting var som förr. Jag tror det var därför jag så desperat försökte träna precis som jag hade gjort ”före barn”. Förmodligen för att jag kände att omställningen till att bli förälder skulle bli mindre kaosartad om jag åtminstone lyckades hålla fast vid gamla träningsrutiner.

Minns särskilt ett intervallpass fram och tillbaka över Tranebergsbron, klockan sex på morgonen. Jag var föräldraledig och visste att jag ”behövde” köra intervaller för att inte ”tappa” (vad det nu var jag var rädd för att tappa). Och så visste jag att jag inte skulle orka köra passet efter att sambon kommit hem på kvällen, så då återstod bara att klämma in det hela innan han gick till jobbet. Men det funkade ju förstås inte i längden, kroppen blev helt slutkörd av att aldrig få återhämta sig.

Efter ett tag tvingades jag dra ner på träningen och några år senare sitter jag här med facit i hand: att livet inte är konstant är ju knappast någon revolutionerande nyhet. Men desto mer förvånande är hur vi stressar ihjäl oss för att få det att verka som att livet är konstant. Att leva i fas med livet och att acceptera att man inte kan göra allt på precis samma sätt hela tiden är en konst. En stor konst.

Allt har sin tid, helt säkert kommer det finnas mer tid till träning längre fram. OM jag vill. Men här och nu så är det två-tre pass i veckan som funkar – åtminstone för mig. Då hinner jag såväl ladda upp som ladda om och även återhämta mig. Att tvinga in träning i ett redan fullspäckat program funkar inte för mig, det tvingades jag inse den hårda vägen. Att löpning är så mycket mer än bara snittfarter och tider är så himla viktigt att påminna sig själv om.

Fler här som tvingats prioritera om träningen när livet gjorde sig påmint? Hur kändes det? Berätta gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Elitsoldat. Smaka på ordet. Vad ser du framför dig..? En muskulös man? Eller en 1,58 m lång kvinna på 50 pannor..? 😉

Petra Malm är pionjär. Många kvinnor har nämligen försökt, men hon var den första som klarade de extremt tuffa uttagningstesterna till SOG, Särskilda Operationsgruppen. Det är Försvarsmaktens elitstyrka bestående av särskilt uttagna och utbildade elitsoldater vars uppgift är att lösa farliga och krävande situationer över hela världen. För att klara det ställs extremt höga krav på såväl fysik och psyke.

Idag har Petra lämnat livet i Försvarsmaktens hemligaste förband bakom sig. Hon arbetar nu som tränare och föreläser om sitt liv som elitsoldat. Och det bästa av allt: hon gästar årets allra första avsnitt av Maratonpodden! En stor ära förstås, det här avsnittet hör till mina solklara favoriter i poddens historia! Vi pratar om vad som krävs för att klara de tuffa testerna, hur det var att vara ensam tjej i elitstyrkan, bästa tipsen till andra kvinnor som vill bli elitsoldater – och mycket mer!

Jag lovar, detta vill du INTE missa! Lyssna direkt i spelaren nedan, på Spotify i mobilen eller i poddapparna. Berätta gärna vad du tyckte sedan!

Foto bilden ovan: Erik Flyg

De senaste åren har jag gjort en resa från prestation till ett fokus på löparglädje och känsla. En inte helt vanlig kommentar jag får om detta är att ändringen av fokus beror på lathet.

Ska försöka kväva impulsen att bemöta sådana kommentarer med saker som ”Jamen försök själv att bibehålla samma träningsfokus efter att du har klämt ut en hörnsoffa genom ett nyckelhål, låtit den mörbultade kroppen läka medan du samtidigt växer in i en helt ovan och ny föräldraroll och gör karriär som egenföretagare i en bransch med stenhård konkurrens!” För jag utgår från att de som fäller lathetskommentarerna vet precis hur ovanstående situation känns, hehe 😉

Jag går in mycket mer på detaljer ur den här resan under mina föreläsningar. Men kortfattat handlar det väldigt mycket om att jag kom till insikt om att många av oss motionärer försöker anpassa vår redan fullspäckade tillvaro till ett träningsupplägg utifrån ett elitperspektiv. Och då menar jag inte alls elitträning, det är ju något helt annat. Men med elitperspektiv menar jag att många motionärer känner pressen att varje vecka klämma in intervaller och långpass samt något lopp självklart måste vara ett mål. Och att det är självklart att man hela tiden ska sträva efter att bli snabbare.

I min föreläsning berättar jag om en sak som hände ganska tidigt i mitt nya mammaliv och som radikalt ändrade mitt träningsfokus. Jag insåg att jag behövde träna smart snarare än hårt. Och att den nya prioriteringen inte hade det minsta att göra med lathet – tvärtom. Det var en nödvändig åtgärd för att inte krascha helt.

Men var den gränsen går varierar förstås från person till person. Totalt sett skulle jag säga att jag är betydligt mer fysisk aktiv idag än innan jag blev mamma, men att antalet träningspass per vecka är färre. Skulle det innebära att jag är lat och ”rädd för att ta i”? Nej då, jag vet hur det känns att träna stenhårt och sedan ligga och kräkas i ett dike 😉 Men idag lockar inte det. Var sak har sin tid.

Hur ser ditt träningsupplägg ut idag och hur tänker du kring det? Berätta gärna! Och ha en fin tisdag!

Foto bilden ovan: Emma Shevtzoff

Det är inte bara flera elitidrottare som då och då upplever svackor i sin träning, också i mina egna sociala kanaler ser jag hur flera vänner och bekanta deppar över kroppar som inte samarbetar och utvecklingskurvor som ”platåar”.

De flesta av oss motionärer hamnar förr eller senare i detta läge och just när man befinner sig där kan allt kännas hopplöst. Hur ska man ta sig ur svackan och kanske, framför allt, vad beror den på? Genom åren har jag själv kommit i och ur diverse träningssvackor, samt följt vänner med liknande erfarenheter. Här kommer några tänkbara anledningar till motgångarna och hur du kan attackera dem:

1. Du har tränat för länge med samma upplägg
För att utvecklas måste du hela tiden ställa nya krav på kroppen, annars anpassar den sig till nuvarande upplägg och utvecklingen stagnerar. Så se över hur du har tränat den senaste tiden och var ärlig mot dig själv: är det kanske dags att förändra upplägget så att kroppen får något nytt att i bita i?

2. Du ger inte kroppen chansen till återhämtning
Heltidsjobb, familj, skjutsning till barnens aktiviteter och allt annat som ingår i livspusslet lirar inte alltid helt optimalt med en storsatsning mot maran, Ironman eller liknande. Det som ofta blir lidande när man desperat försöker klämma in träningen i ett redan fullspäckat schema är den nödvändiga vilan och återhämtningen. Det blir som att köra en bil med överhettad motor, till slut brakar allt samman. Så var lite realistisk: storsatsningarna kanske kan vänta några år tills barnen blivit större eller det har blivit lugnare på jobbet? Om du sänker ambitionerna en smula så råkar du inte ut för lika många besvikelser och tillvaron blir genast roligare.

3. Du tränar för hårt
”More is more”, ”No pain no gain” och så vidare. Det är lätt att tro att hårdkörning är den enda vägen till framgång, men det kan vara precis tvärtom. Elitidrottare balanserar hela tiden på gränsen till vad kroppen klarar, men de har också mer tid till återhämtning samt att deras totala träningsmängd ofta är större än motionärernas. Deras träningsupplägg består inte bara av intervaller och hårda pass utan större delen utgörs av träning med betydligt mindre belastning. Problem uppstår när motionärer vill effektivisera sin träning och enbart kör hårda pass för att det blir mer tidseffektivt. Visst, det håller kanske ett tag och du får goda resultat under en tid. Men i längden är det den säkraste vägen till överträning och/eller skador. Så våga byta ut några av dina tuffa pass mot lugnare och skonsammare pass, din kropp kommer att tacka dig!

4. Du slarvar med maten
Ska man bli en snabb löpare är det väl en fördel att väga så lite som möjligt? Okej, då skippar jag frukosten och tar en salladslunch. Eller..? Att få i sig för lite energi och näring kommer sakta men säkert att bryta ner din kropp och bana vägen för besvärliga skador. Som tjej i fertil ålder kan du drabbas av hormonrubbningar och mensbortfall som i sin tur kan orsaka elände som stressfrakturer. Så slarva inte med maten även om det kanske initialt verkar vara en bra idé. I längden fungerar det inte att försöka köra en bil på fälgarna. Det går långsammare och långsammare och till slut tar det stopp.

5. Energitjuvar stjäl ditt fokus
Hjärtesorg, strul på jobbet, krångel med ekonomin eller en badrumsrenovering som drar ut på tiden. Det finns många energitjuvar som tenderar att ta udden av din prestation i spåret. Mitt bästa råd är att acceptera att livet är som det är, man kan inte styra när och hur saker och ting sker. Anpassa dina mål och din träning efter hur ditt liv ser ut precis just nu – kanske är inte tuff träning och ambitiösa mål det bästa för dig just nu. Kanske ska du ta en lugnare period och eventuellt variera löpningen med annat, som cykling, yoga, tennis eller vad det nu kan vara. Var i fas med kropp och själ när du tränar så brukar det fungera bäst.

Till sist: lycka till med träningen, förr eller senare kommer du ur svackan och då starkare än någonsin. Tro mig!

Foto bilderna ovan: Luca Mara