”Körde elljusfemman på 22 minuter igår kväll, är det bra? Vad var det för PB du hade på 5 km?”

Sms-signalen skar som en kniv genom den tidiga morgonen. Och som alltid kände jag mig lika uppgiven när jag läste innehållet. Suck! Ännu en snubbe som knappt löptränat tidigare, som plötsligt verkar se som sin livsuppgift att slå mina personbästa på olika distanser. Exakt vad tror de att de uppnår med det där? Min respekt? Fler dejter..? Tror knappast det.

Slängde ut frågan på mina Insta Stories tidigare i veckan och fick mina misstankar bekräftade. Det är verkligen inte bara jag som har haft eller har män i min direkta närhet som fått för sig att de ska börja springa och verkar ha som främsta drivkraft att slå mina tider. Eller kolla bara här:

”Ja! Min egen pappa som inte sprungit på 20 år och är cyklist…”

”Mer gjort sig lustig över att ha sprungit snabbare än mig – utan att ha tränat…”

”Ja – och tror att när han springer milen sex minuter snabbare än jag så är han bättre…”

”Ja! Flera gånger! Jag blir så j-a sur! Jag springer som mindfulness, tiden är oviktig. Det är helt oförståeligt för dem.”

”Ja – en kvinna som presterar måste hanteras. Klassiker!”

”Ja och han gjorde det för att han var intresserad av mig och ville imponera på mig…”

”Nej, men svärfar poängterade att jag nog inte sprang så himla snabbt.”

”Många gånger! Och att snacka löpning med sådana alltså…de vet ju allt!”

”Yes, gärna påpeka att nu ska jag minsann springa fortare än dig!”

”Nej, men har män i min närhet som tycker att jag borde springa si och så snabbt…”

”Ja! Senast igår! En man som aldrig sprungit över 10 kilometer tyckte att min tid på maran kunde han lätt ha gjort. Skulle han springa maran skulle han göra det ordentligt och inte långsamt…”

”Japp! Min bror. Lönnfet, aldrig tränat. Tog inte lång tid innan han slog mig… :-(”

”Ja, plus äldre män som ska skryta om typ 30 år gamla resultat!”

”Haha ja, jag upplever att en manlig kollega gör just det!”

”Min man! Han måste springa fortare och längre än jag gör när vi joggar ihop. Dödar min motivation!”

Citaten ovan är bara en bråkdel av alla svar jag fick! Alltså, på riktigt. Vad är det för fel på en del män? Har de helt missat det faktum att det är en viss skillnad i prestationsförmåga mellan könen? Vad är det de håller på med? Det känns så töntigt och stenålders.

Vem av alla mina dejter som drog vinstlotten? Jo, han som var tillräckligt trygg i sig själv för att ha vett att peppa mig istället för att försöka börja springa och slå mina tider. Och som fortsatte ägna sig åt sina intressen, istället för att ”sno” mitt… 😉

Fler här med erfarenheter i ämnet? Det vill säga att en kvinna som presterar behöver hanteras? Berätta gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

– Imorgon tänkte jag köra ett långpass på 2-3 timmar på morgonen.
– Oj! Hur ofta springer du egentligen?
– En tre-fyra gånger i veckan i alla fall.
– Oj….
(Låååång tystnad…)

Minns det där så otroligt väl, hur skräckslagna flera av dejterna såg ut när det gick upp för dem att jag var löpare. Minns också hur jag funderade på hur pass öppen man vågade vara på nätdejtingsajten om sin träning. Köra med öppna kort direkt, med risken att skrämma bort 99 procent? Eller tona ner det hela och låta den eventuella dejten få upptäcka själv hur pass roligt jag tycker att det är med löpning? Sååå svårt!

Det kanske sämsta man kan göra är nog att överanalysera. Bäst att vara sig själv och hoppas att det räcker en bit på vägen. Men även om man långtifrån är någon elitlöpare så är ju träningen viktig och det är inte kul att känna dåligt samvete så fort man ger sig ut på ett pass. Vilket ju risken är om man har en partner som inte tränar överhuvudtaget och kanske inte ens vet hur det är att ha ett halvnördigt intresse för en viss hobby.

Det här med att få in sin träning i ett liv bestående av heltidsjobb, kanske en partner, barn, vänner som inte tränar, skröpliga föräldrar eller vad det nu kan vara är inte alltid helt lätt. Förr om åren trodde jag att nyckeln var en partner som också älskade träning, men nu är jag inte lika säker på det längre. Det viktigaste känner jag i alla fall är att ens närmaste förstår hur viktig träningen är. Att den är avgörande för hur man är som partner, mamma, kompis eller vad det nu kan vara.

Gjorde en mini-gallup på mina Insta Stories och där tyckte 6 av 10 att det var viktigt att ens partner gillade träning. Hur tänker du? Hur viktigt är det att din (befintliga eller potentiella) partner gillar träning? Är det viktigt att ni kan träna tillsammans t ex?

Foto bilden ovan: Luca Mara

Jag läser att ensamhet skadar vår hälsa och att den är farligare än rökning. Mellan en halv och EN MILJON svenskar är socialt ensamma.

Blir extremt berörd eftersom jag i perioder också känt mig ensam. Gör det fortfarande av och till, plus att jag har en tendens att oroa mig ”i förväg” för hur jag kommer att ha det i framtiden. Kommer jag bli ensam då? Tankar som självklart gör det svårt för mig att vara i nuet och njuta av det som är här och nu.

Ställde nyligen frågan ”Känner du dig ensam?” på mina Insta Stories och 40 procent svarade ”ja”. Fyra av tio alltså. I en följdfråga undrade jag om de kunde precisera på vilket sätt de kände sig ensamma. Här nedan är ett urval av svaren. Visst blir man berörd? Och visst känns det så himla onödigt, varför ska det behöva vara så här?

”Trots att jag har många i mitt umgänge känner jag ofta att jag inte har någon att prata med.”

”Jag har familj, men inga vänner. Saknar någon att vända mig till och göra saker med.”

”Har många vänner, men saknar riktigt nära vänner man bara kan ligga på soffan med. Saknar även familjen som mor, far och syskon med familjer som bor 30 mil bort, även om jag har en perfekt liten familj här.”

”Jag och min man är ofta själva på lördagskvällarna.”

”Bor själv, ingen partner. Singel i 12 år. Längtar efter att dela hela livet med en andra hälft.”

”Det är alltid jag mot världen, känns det som. Lite som Don Quijote, typ.”

”Inflyttad på en ort sedan många år och svårt att ta sig in i gemenskapen.”

”Även med folk omkring mig känner jag mig ensam. Livet känns inte meningsfullt.”

”Tappat alla vänner när barnen kom och en introvert man som aldrig vill träffa nån.”

”Singel och flyttat till ny stor stad i vuxen ålder. Saknar riktiga vänner och en kärlek.”

”Känner mig ensam i vardagen, att få ihop familjelivet. Min man ser inte vad som krävs med fyra barn…”

”Så få nära vänner som förstår att träna är det bästa sättet att må bra fysiskt och psykiskt. Så jag tränar alltid ensam – så tråkigt.”

”Känns som att ingen någonsin hade velat umgås med mig om jag inte hade föreslagit det.”

”Ensam med mina tankar och känslor, ingen i min närhet som är känslomässigt nära nog.”

”Trots att man har jobb-, löp- och körkompisar är det tråkigt att komma hem till en tom lägenhet.”

”Alla vänner och familj har respektive, startar familj eller flyttar till hus. Jag är singel sedan åtta år och har gett upp hoppet.”

”Blev tyst och en tomhet när min stora son flyttade i augusti.”

”Flyttade till en stad på grund av kärleken. Blev lämnad och har familjen på annan ort…”

”Har inte så många vänner och är rädd att jag ska bli ensam i framtiden.”

”Ensamstående mamma, mycket ansvar och ingen att dela det med.”

”Har inte en enda vän som jag umgås med. Är antingen på jobbet eller med min familj.”

”Bor långt från vänner och isolerad på grund av sjukdom.”

”Samhällets norm är tvåsamhet och när man inte lever så hamnar man lite utanför socialt.”

”Känner ofta att de vänner jag har inte hör av sig, att ingen egentligen är i så stort behov av mig. Det skapar en känsla av ensamhet. Jag önskar att jag vore den där man ville ringa till.”

”Jag bor utomlands och har få vänner.”

Du som läser det här, har du någon gång känt dig ensam? Eller har du kanske lyckats bryta ensamheten? Berätta jättegärna! Och ha en riktigt fin fredag, kram!

Foto bilden ovan: Under Armour Nordics

Det här är ett inlägg som jag länge har funderat på om jag vågar skriva. Har dragit mig för det eftersom det känns så otroligt självutlämnande.

Men samtidigt så är jag ju rätt säker på att jag inte är ensam om att känna så här och därför bestämde jag mig trots allt för att skriva det. Vad är det då jag vill prata om? Jo, den där jobbiga ångesten som kommer krypande varje gång det är helg och semester. Ångesten när sociala medier-flödet formligen exploderar av bilder på folk som är på båtutflykt med sina vänner, någon får en överraskningsfest på sin födelsedag av en massa vänner och så är det några som har grillmiddag med sina vänner.

Vänner, vänner, vänner. Och det är just vänner det här inlägget handlar om. För varje gång en sån där bild flimrar förbi i mitt flöde kan jag känna: ”Hjälp! Varför har vi nästan inga vänner?!” Brukar fundera mycket på hur folk får ihop allt. Både sambon och jag tappade kontakt med en del vänner i samband med att vår son kom. Inget konstigt egentligen, om man har gått in i en ny fas i livet som det här med barn innebär. Skillnaden är bara att sambon inte lider av det – men det gör jag. Rätt så mycket, faktiskt.

Vill ju så gärna ha en sån där skön klick av nära vänner som överraskar mig på min födelsedag eller kanske ger mig en möhippa ifall vi nu skulle få för oss att gifta oss. Har faktiskt ärligt talat haft rätt så djup ångest när jag tänkt på hur jag skulle känna ifall jag inte skulle få någon möhippa. Visst måste väl det hända en del människor? Och hur mår man då? Snacka om att känna sig övergiven och icke-älskad…

Min 40-årsdag ”löste” jag genom att en Karibienkryssning dök upp. Ärligt talat så lobbade jag faktiskt rätt hårt för att den skulle läggas just över min födelsedag, så att jag slapp gå runt och känna ångest över om jag skulle få en överraskningsfest eller ej. Det var så skönt att bara fly iväg och slippa bry sig, men vill ju inte känna pressen att behöva fly varje gång en födelsedag eller annan högtid dyker upp. Såklart att det här har med mitt kontroll- och bekräftelsebehov att göra. För annars skulle jag väl inte bry mig?

Hur tänker du som läser det här om vänner i vuxen ålder? Är du nöjd med de vänner du har eller skulle du vilja ha fler? Är väldigt nyfiken på dina tankar. Stor kram.

Hur bra är du på att se när någon behöver en kram, några värmande ord eller bara ”bli sedd”? Det där är ju superklurigt, särskilt när man är en sådan som många uppfattar som stark och orubblig.

I helgen hade jag en riktig dipp, särskilt i söndags. Lördagar brukar alltid vara lättare, haha. Kände mig tom på energi, allmänt opepp och inte blev det bättre av att den starka vårsolen letade sig in genom våra icke-putsade fönsterrutor och borrade sig in i mina ögon. Stark sol gör ju också att man bättre ser sådant som döljs i skummare belysning, som till exempel dammråttor, brödsmulor, rester av morgonens pannkaksfrukost och så vidare.

Har också känt en tid att jag aldrig ”hinner klart” det jag har föresatt mig att göra under dagen. Allt som oftast kommer jag på mig själv med att surfa runt i någon webbshop eller scrollar i Instagramflödet. Och varje gång jag kommer på mig själv med det där blir jag ännu mer frustrerad och irriterad. Jag menar, hur svårt ska det vara att bocka av en att göra-lista som inte ens är särskilt lång..? Uppenbarligen rätt så svårt. Hmm…

Efter ett mindre sammanbrott insåg jag att jag är usel på att tala om för andra vad jag behöver. Jag är väldigt bra på att antyda saker och utgår då såklart från att omgivningen direkt fattar vad jag menar. Men nej, omgivningen utgörs ju av människor som inte alltid är som jag och då har vi ett problem. Samtidigt tycker jag att det är jobbigt att tala om saker som ”Kan du inte krama mig” eller ”Kan du inte bara sitta här och ta ett glas vin med mig och prata om livet”. Vet inte varför det där är så svårt för mig, men jag antar att det bottnar i att jag är rädd för att bli avvisad.

Någon som kanske känner igen sig? Kanske till och med har lite klok input? KRAM!

Foto bilden ovan: Luca Mara

Du vet när man haft det extra tufft den senaste tiden och har väldigt lätt för att ”krascha”? Det vill säga bli jättearg över småsaker, gråta så att tårarna sprutar för minsta lilla? Det där är jag just nu.

Det är aldrig lätt att skriva inlägg som det här. Men samtidigt vet jag att när man gläntar på dörren till den där verkligheten som pågår bortom Instagramfiltren så blir det väldigt uppskattat. Och det är också skönt att få skriva av sig och bolla tankar med er som läser. Så därför tänkte jag dela en sak som hände i förrgår.

Vi hade varit och handlat och som vanligt märkte vi när vi kom hem och packade upp allt att vi hade glömt att köpa citroner. Och eftersom vi skulle äta tacos med guacamole som sambon skulle laga till från grunden så var citroner nödvändiga. Detta sade Jonas utan att erbjuda sig att själv gå och handla citroner. Och jag som i stort sett alltid är den som går och extrahandlar när vi har glömt något (inte konstigt egentligen eftersom han lagar nästan all mat) kände hur ilskan rann till:

– Jag går väl och köper citronjäveln då!!! Som jag alltid gör!!! Du går ju aldrig och extrahandlar, det är jag som ska fixa ALLT!

Jonas såg såklart ut som ett frågetecken. Det hade jag också gjort om någon avgrundsvrålat ”CITRONJÄVEL” så som jag gjorde. Sedan drog jag iväg och dängde igen dörren efter mig. Och redan efter några hundra meter hade jag glömt varför jag var arg. Nu fick jag ju ta en skön promenad och dessutom lyssna klart på den där podden som jag aldrig hinner lyssna på. Men det var som bortblåst när ilskan rann till.

Nej, det är inte lätt att vara människa. I mörka stunder kan jag känna att jag borde få mer bekräftelse för att jag jobbar så hårt som jag gör. Att jag varje dag skriver långa listor över vad jag måste göra, att jag ofta känner frustration över att jag aldrig hinner beta av allt på listan. Och att jag är en sån där person som måste bocka av allt på listan för att inte känna stress.

Att just nu inte kunna springa av hälsoskäl är förstås extra jobbigt. Jag vet ju att en löprunda är bästa medicinen mot det här. Får nog bli en sväng till terapeuten snart, brukar känna mig så skönt ”rensad” efter en terapitimme. Fler här som känner igen sig? Hur brukar ni göra när ni känner ilska, stress och frustration? Och av någon anledning inte kan springa? 😉

Stor kram och gott nytt 2019!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Alltså, puh! Vet att det här är super-tabu att skriva om, men flera gånger under dagarna som har gått har jag verkligen velat avgå som småbarnsförälder.

Jag har fått gosedjur kastade i huvudet när ”gullungen” inte fått en tredje backning på plättar och nutella på frukosten. Jag har blivit gallskriken på när jag tyckt att det räcker med skärmtid för dagen. Och det värsta är att jag vet att det är ”så här det är”. Det är liksom inget nytt att barn blir förbannade på sina föräldrar. Det är bara så jäkla jobbigt att vara måltavlan för det här. Extra jobbigt också i den situationen jag befinner mig i, när jag måste hantera supertrotsigt barn samtidigt som jag försöker bearbeta mina känslor kring första julen utan pappa i livet.

Har också fått extremt mycket skuldkänslor när jag tänker tillbaka på hur jag själv behandlade min pappa när jag var yngre. Jag vet att jag kunde vara riktigt jobbig och krävande, vilket oftast slutade med att han drog sig undan för att inte vara i vägen. Och nu gör jag likadant! Nu har jag dragit mig undan upp på hotellrummet där jag sitter och gråter över att vara bortvald och övergiven. Visst vet jag att det här sitter i huvudet, att det är min puck att jobba med. Jag kan ju bara jobba med mig själv, det kan ingen göra åt mig.

Men ändå, det är galet jobbiga känslor att tackla. Hur gör ni andra som är i liknande situation? Alltså försöker tackla föräldraskap samtidigt som andra känslor behöver jobbas med? Uppskattar verkligen all input jag kan få – kanske kan vi hjälpa och peppa varandra?

Att ha nära vänner och kanske tillhöra ett tjej- eller killgäng, det låter kanske självklart för många. Men att döma utifrån mitt Instagraminlägg igår så är det inte alls så självklart som man tror.

Sociala medier och tv-serier som Vänner förmedlar ju bilden att det är norm att omge sig av en massa vänner som blir som en andra familj. Och jag inser nu att jag är långtifrån den enda som i perioder har mått dåligt för att jag har känt mig utanför. Sedan jag var liten har jag försökt klura ut hur man ska göra för att bli en sån där supersocial person med en massa vänner. Drömmen var att tillhöra ett stort tjejgäng som pratade med varandra om allt, åkte på mysiga weekendresor och åt härliga tjejmiddagar.

För några dagar sedan fick jag frågan om vi som bloggar och instagrammar om träning och hälsa känner varandra väl och ”hänger”. Jag blev lite förvånad. I och för sig har jag sett i sociala medier att det finns en hel del influencers som verkar ha funnit varandra och syns tillsammans på bilder i varandras flöden. Men för mig som lever ett liv med småbarn och hektiskt egenföretagande är det superviktigt med kvalitet när jag väl umgås med en vän. Om vännen sedan är influencer eller råkar jobba med något helt annat är oviktigt för mig. Kanske inte den bästa ”strategin” om man vill växa snabbt på sociala medier, men att umgås med människor bara för att man vill bli taggad i deras Instagrambilder är helt främmande för mig. Umgås jag med någon måste det vara för att jag verkligen vill umgås med den här personen – och vice versa såklart.

Ser jag tillbaka på mitt liv hittills har jag mest haft killkompisar och ett fåtal tjejkompisar, i alla åldrar. Idag är mina närmaste vänner personer jag träffade för bara några år sedan, bland annat genom löpningen. Att inte uppfylla ”vänskapsnormen” gör att jag stundtals känner mig rotlös, men också stolt. Stolt över att jag trots allt vågade gå på magkänslan och inte ändra mig för att passa in. Och det tänker jag fortsätta med.

Hur tänker du kring vänskap? Finns det en ”vänskapsnorm”, tycker du? Dela gärna dina tankar! Kram!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Får GALET många mejl och meddelanden om just det här. Nämligen att folk inte vågar berätta hur de egentligen mår. Varför? Jo, för att de är rädda för att andra ska ta illa vid sig!

Blir alldeles mörkrädd och ledsen nu. På riktigt! Har vi blivit så avtrubbade av all lycka och perfektion som vi matas med dagligen i sociala medier att vi har glömt bort hur ett riktigt, mänskligt LIV ser ut? Att det är allt annat än konstant, att det innehåller toppar, dalar – ja, till och med avgrundshål utan botten.

Det är så många som hör av sig till mig och säger att de är så tacksamma för att jag vågar ta upp de mörkare delarna av livet. Och det kommer jag att fortsätta göra, fast jag märker att det blir en vattendelare. Märker också på många jag träffar att när vi pratar om svåra saker i livet, som döden, utmattning, separationer och annat, så måste folk liksom avsluta med en positiv ”knorr”. Typ: ”Men det ordnar sig nog” , ”Fast det är väl inte så farligt egentligen” eller ”Jag överreagerar nog!”

Varför känner så många att de måste ta udden av det ledsamma? Inte våga vara kvar i det mörka en stund, så att det ljusa blir mer ljust när de väl är där igen? Och hur är det med dig som läser det här, vågar du vara öppen med hur du mår? Vilka vågar du vara det med och varför just de människorna? Är nyfiken! Kram!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

”Hej, allt bra med dig?” Hur många gånger om dagen får vi inte den frågan? Den senaste tiden har jag bara velat lägga mig ner och gråta varje gång den dyker upp. Varför? Jo, därför att jag inte tycker om att det är tabu att svara sanningsenligt.