”Körde elljusfemman på 22 minuter igår kväll, är det bra? Vad var det för PB du hade på 5 km?”

Sms-signalen skar som en kniv genom den tidiga morgonen. Och som alltid kände jag mig lika uppgiven när jag läste innehållet. Suck! Ännu en snubbe som knappt löptränat tidigare, som plötsligt verkar se som sin livsuppgift att slå mina personbästa på olika distanser. Exakt vad tror de att de uppnår med det där? Min respekt? Fler dejter..? Tror knappast det.

Slängde ut frågan på mina Insta Stories tidigare i veckan och fick mina misstankar bekräftade. Det är verkligen inte bara jag som har haft eller har män i min direkta närhet som fått för sig att de ska börja springa och verkar ha som främsta drivkraft att slå mina tider. Eller kolla bara här:

”Ja! Min egen pappa som inte sprungit på 20 år och är cyklist…”

”Mer gjort sig lustig över att ha sprungit snabbare än mig – utan att ha tränat…”

”Ja – och tror att när han springer milen sex minuter snabbare än jag så är han bättre…”

”Ja! Flera gånger! Jag blir så j-a sur! Jag springer som mindfulness, tiden är oviktig. Det är helt oförståeligt för dem.”

”Ja – en kvinna som presterar måste hanteras. Klassiker!”

”Ja och han gjorde det för att han var intresserad av mig och ville imponera på mig…”

”Nej, men svärfar poängterade att jag nog inte sprang så himla snabbt.”

”Många gånger! Och att snacka löpning med sådana alltså…de vet ju allt!”

”Yes, gärna påpeka att nu ska jag minsann springa fortare än dig!”

”Nej, men har män i min närhet som tycker att jag borde springa si och så snabbt…”

”Ja! Senast igår! En man som aldrig sprungit över 10 kilometer tyckte att min tid på maran kunde han lätt ha gjort. Skulle han springa maran skulle han göra det ordentligt och inte långsamt…”

”Japp! Min bror. Lönnfet, aldrig tränat. Tog inte lång tid innan han slog mig… :-(”

”Ja, plus äldre män som ska skryta om typ 30 år gamla resultat!”

”Haha ja, jag upplever att en manlig kollega gör just det!”

”Min man! Han måste springa fortare och längre än jag gör när vi joggar ihop. Dödar min motivation!”

Citaten ovan är bara en bråkdel av alla svar jag fick! Alltså, på riktigt. Vad är det för fel på en del män? Har de helt missat det faktum att det är en viss skillnad i prestationsförmåga mellan könen? Vad är det de håller på med? Det känns så töntigt och stenålders.

Vem av alla mina dejter som drog vinstlotten? Jo, han som var tillräckligt trygg i sig själv för att ha vett att peppa mig istället för att försöka börja springa och slå mina tider. Och som fortsatte ägna sig åt sina intressen, istället för att ”sno” mitt… 😉

Fler här med erfarenheter i ämnet? Det vill säga att en kvinna som presterar behöver hanteras? Berätta gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Jag läser att ensamhet skadar vår hälsa och att den är farligare än rökning. Mellan en halv och EN MILJON svenskar är socialt ensamma.

Blir extremt berörd eftersom jag i perioder också känt mig ensam. Gör det fortfarande av och till, plus att jag har en tendens att oroa mig ”i förväg” för hur jag kommer att ha det i framtiden. Kommer jag bli ensam då? Tankar som självklart gör det svårt för mig att vara i nuet och njuta av det som är här och nu.

Ställde nyligen frågan ”Känner du dig ensam?” på mina Insta Stories och 40 procent svarade ”ja”. Fyra av tio alltså. I en följdfråga undrade jag om de kunde precisera på vilket sätt de kände sig ensamma. Här nedan är ett urval av svaren. Visst blir man berörd? Och visst känns det så himla onödigt, varför ska det behöva vara så här?

”Trots att jag har många i mitt umgänge känner jag ofta att jag inte har någon att prata med.”

”Jag har familj, men inga vänner. Saknar någon att vända mig till och göra saker med.”

”Har många vänner, men saknar riktigt nära vänner man bara kan ligga på soffan med. Saknar även familjen som mor, far och syskon med familjer som bor 30 mil bort, även om jag har en perfekt liten familj här.”

”Jag och min man är ofta själva på lördagskvällarna.”

”Bor själv, ingen partner. Singel i 12 år. Längtar efter att dela hela livet med en andra hälft.”

”Det är alltid jag mot världen, känns det som. Lite som Don Quijote, typ.”

”Inflyttad på en ort sedan många år och svårt att ta sig in i gemenskapen.”

”Även med folk omkring mig känner jag mig ensam. Livet känns inte meningsfullt.”

”Tappat alla vänner när barnen kom och en introvert man som aldrig vill träffa nån.”

”Singel och flyttat till ny stor stad i vuxen ålder. Saknar riktiga vänner och en kärlek.”

”Känner mig ensam i vardagen, att få ihop familjelivet. Min man ser inte vad som krävs med fyra barn…”

”Så få nära vänner som förstår att träna är det bästa sättet att må bra fysiskt och psykiskt. Så jag tränar alltid ensam – så tråkigt.”

”Känns som att ingen någonsin hade velat umgås med mig om jag inte hade föreslagit det.”

”Ensam med mina tankar och känslor, ingen i min närhet som är känslomässigt nära nog.”

”Trots att man har jobb-, löp- och körkompisar är det tråkigt att komma hem till en tom lägenhet.”

”Alla vänner och familj har respektive, startar familj eller flyttar till hus. Jag är singel sedan åtta år och har gett upp hoppet.”

”Blev tyst och en tomhet när min stora son flyttade i augusti.”

”Flyttade till en stad på grund av kärleken. Blev lämnad och har familjen på annan ort…”

”Har inte så många vänner och är rädd att jag ska bli ensam i framtiden.”

”Ensamstående mamma, mycket ansvar och ingen att dela det med.”

”Har inte en enda vän som jag umgås med. Är antingen på jobbet eller med min familj.”

”Bor långt från vänner och isolerad på grund av sjukdom.”

”Samhällets norm är tvåsamhet och när man inte lever så hamnar man lite utanför socialt.”

”Känner ofta att de vänner jag har inte hör av sig, att ingen egentligen är i så stort behov av mig. Det skapar en känsla av ensamhet. Jag önskar att jag vore den där man ville ringa till.”

”Jag bor utomlands och har få vänner.”

Du som läser det här, har du någon gång känt dig ensam? Eller har du kanske lyckats bryta ensamheten? Berätta jättegärna! Och ha en riktigt fin fredag, kram!

Foto bilden ovan: Under Armour Nordics

Det här är ett inlägg som jag länge har funderat på om jag vågar skriva. Har dragit mig för det eftersom det känns så otroligt självutlämnande.

Men samtidigt så är jag ju rätt säker på att jag inte är ensam om att känna så här och därför bestämde jag mig trots allt för att skriva det. Vad är det då jag vill prata om? Jo, den där jobbiga ångesten som kommer krypande varje gång det är helg och semester. Ångesten när sociala medier-flödet formligen exploderar av bilder på folk som är på båtutflykt med sina vänner, någon får en överraskningsfest på sin födelsedag av en massa vänner och så är det några som har grillmiddag med sina vänner.

Vänner, vänner, vänner. Och det är just vänner det här inlägget handlar om. För varje gång en sån där bild flimrar förbi i mitt flöde kan jag känna: ”Hjälp! Varför har vi nästan inga vänner?!” Brukar fundera mycket på hur folk får ihop allt. Både sambon och jag tappade kontakt med en del vänner i samband med att vår son kom. Inget konstigt egentligen, om man har gått in i en ny fas i livet som det här med barn innebär. Skillnaden är bara att sambon inte lider av det – men det gör jag. Rätt så mycket, faktiskt.

Vill ju så gärna ha en sån där skön klick av nära vänner som överraskar mig på min födelsedag eller kanske ger mig en möhippa ifall vi nu skulle få för oss att gifta oss. Har faktiskt ärligt talat haft rätt så djup ångest när jag tänkt på hur jag skulle känna ifall jag inte skulle få någon möhippa. Visst måste väl det hända en del människor? Och hur mår man då? Snacka om att känna sig övergiven och icke-älskad…

Min 40-årsdag ”löste” jag genom att en Karibienkryssning dök upp. Ärligt talat så lobbade jag faktiskt rätt hårt för att den skulle läggas just över min födelsedag, så att jag slapp gå runt och känna ångest över om jag skulle få en överraskningsfest eller ej. Det var så skönt att bara fly iväg och slippa bry sig, men vill ju inte känna pressen att behöva fly varje gång en födelsedag eller annan högtid dyker upp. Såklart att det här har med mitt kontroll- och bekräftelsebehov att göra. För annars skulle jag väl inte bry mig?

Hur tänker du som läser det här om vänner i vuxen ålder? Är du nöjd med de vänner du har eller skulle du vilja ha fler? Är väldigt nyfiken på dina tankar. Stor kram.

Fick nyligen ett meddelande på Instagram som berörde mig djupt. Och jag känner att jag verkligen vill försöka bidra med lite tankar. Här är ett utdrag ur meddelandet:

—————

Hej Petra!

Till att börja med så vill jag bara tacka dig för all inspiration du sprider dagligen på ditt Instagram och i dina poddar. Jag har en fråga till dig: hur gör du för att hålla motivationen uppe när den tryter och allting känns lite extra tungt och jobbigt? Personligen så älskar jag att löpträna och vanligtvis gör jag det 4-5 gånger i veckan och då på distanser mellan 8-25 km. Men nu sedan 2-3 veckor tillbaka så har min motivation och ork verkligen hamnat i botten. 

Löpningen brukar ju vara min terapi och mitt lugn i en annars ganska intensiv vardag, men jag känner inte samma hunger efter det som tidigare och det får mig att må så fruktansvärt dåligt. Har några lopp framöver (21 km) och är rädd att jag inte kommer att kunna genomföra dem så bra som jag egentligen vill vilket gör mig både besviken och arg på mig själv. Har även för två månader sedan börjat gå i KBT för att ta tag i min ätstörningsproblematik samt lite andra bekymmer som har tyngt mig under många år.

Men, som sagt, hur håller du uppe motivationen när man känner sig helt orkeslös? Älskar ju löpningen och vill inget annat än att hitta tillbaka till mitt driv och min passion.

/Maria

—————

Först vill jag bara säga att jag verkligen känner igen mig i mycket av det Maria känner. Ganska snabbt efter att jag startade Maratonbloggen 2009 blev löpningen min trygghet i en tillvaro som kantades av väldigt mycket osäkerhet och stress. Dels var min arbetssituation osäker eftersom jag hankade mig fram på olika vikariat och frilansjobb och dels så var privatlivet gungigt av olika anledningar. Löpningen var i stort sett det enda konstanta jag hade i tillvaron och det var jag så oändligt tacksam för. Den blev min frizon. Att peppa mig till flera pass i veckan var därför inget problem, jag längtade oftast till passen och bara vetskapen om hur bra jag skulle må efteråt gjorde massvis för motivationen.

Så där höll det på i många år tills jag blev gravid. Visst, jag hade haft några lite längre uppehåll tidigare på grund av förkylningar och en hälsporre, men nu tvingades jag lägga ner löpningen halvvägs in i graviditeten och först åtta-nio månader senare kunde jag äntligen dra igång löpningen igen. Då gick det såklart extremt trögt. Den alternativa träningen, framför allt i form av spinning och styrketräning, hade såklart hjälpt mig att hålla igång konditionen – men uppstarten på löpningen var ingen rolig historia. Det gick till och med långsammare än mina allra första trevande långpass som nybliven löparbloggare 2009 och det var väldigt knäckande. Motivationen sjönk snabbt ner till under havsnivå. Att jag hade mycket mindre tid att spela med på grund av det nyfödda barnet gjorde också sitt till. För tvekade jag lite längre inför något pass så kanske det tidsfönstret jag då hade stängdes innan jag hann ut. Och då blev det ingen träning alls den dagen.

Minns hur jag kunde komma på mig själv med att gråta när jag insåg att jag nog aldrig skulle klara av att komma ner på samma tider som när löpningen flöt på som bäst. Det gjorde mig så ledsen, jag kände mig misslyckad och dålig. Ifrågasatte min trovärdighet som löparbloggare och inte hjälpte det särskilt mycket att någon lustig person hörde av sig och tyckte att nu var det så länge sedan jag sprang ett maraton att jag nog borde döpa om mig till ”Halvmaraton-Petra”. Höhö…

Vändpunkten för mig var när jag insåg att jag inte är mina prestationer. Jag kunde till och med, mycket med hjälp av terapi, se att jag hade utvecklats till det bättre på många punkter – som dock inte hade med löpningen att göra. Mina vänskapsrelationer var mycket stabilare och bättre, jag hade skapat en jobbtillvaro som jag trivdes med och så fanns det en massa andra saker också förstås. Summan av det hela var alltså att jag hade utvecklats till det bättre, men på grund av att jag nu befann mig i en ny fas i livet så fick just löpningen stå tillbaka eftersom det inte fanns möjlighet att prioritera den på samma sätt nu.

Den insikten, att koppla bort mig själv som person från mina resultat som löpare, gjorde det mycket enklare att ändå våga ställa sig på startlinjen i olika lopp – tros att jag visste att det skulle bli en tid jag hade kunnat prestera springandes baklänges för några år sedan. Men då var då och nu är nu.

Jag tänker att Maria skulle behöva fundera på varför hon har tappat motivationen till sin löpning. Ofta beror det på att det har tillkommit saker i livet som tar av ens energi på olika sätt (såväl positivt som negativt) och då kan det vara värdefullt att ringa in vad det är. För har man väl hittat det så är man också närmare insikten om hur orimligt det är att begära personbästa på halvmaran av kroppen, samtidigt som man har fått sparken från jobbet, chefen är korkad, bästa kompisen har flyttat, sambon vill separera – eller vad det nu kan vara. Det behöver förresten inte vara enskilt stora livshändelser som stjäl energi, många små saker kan sammantaget bli stora och energikrävande.

Att vara snäll mot sig själv och då och då påminna sig själv om att man inte är tvingad att kvala in till VM kan lätta en hel del på bördan. Man kan till och med försöka använda humor när man ska bearbeta sin brist på löparmotivation:

”Har man riktigt bråttom kan man ju faktiskt ta bilen. Löpning behöver inte alls gå ut på att springa så snabbt som möjligt.” 😉

Att ta en time out från löpningen och träna något annat en tid kan vara ett bra komplement till det mentala arbetet. Eller kanske börja springa på ett annat sätt. Lämna klockan hemma, springa i skogen istället för på asfalt eller löpband. Och så vidare. Många faller för löpningen just för att den är så enkel och mätbar. Men just enkelheten och mätbarheten kan ibland också vara det som får oss att tappa lusten till att springa.

Lång utläggning blev det, hoppas att du Maria känner att du har fått med dig lite tankar. Och om du som läser det här har fler tankar, kommentera gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Har länge funderat på om jag ens vill eller borde skriva det här inlägget. Men tidigare, en del flera år gamla, händelser i kombination med saker som hänt den senaste tiden fick mig på andra tankar.

Låt oss skruva tillbaka tiden ett par-tre år. Jag står i ett presstält och laddar upp inför ett millopp här i Stockholm. I närheten sitter en manlig löptränare som jag känner igen. Våra blickar möts och en stund senare hör jag honom säga till sitt sällskap, högt så att jag hör:

”Ja, i dessa tider kan tydligen vem som helst få sponsring med både skor och kläder utan att ens springa snabbt. Tänk så det kan bli!”

Jag kände ett sting av obehag och kastades tillbaka ytterligare ett par år i tiden, då jag precis hade startat Maratonbloggen på SvD.se och chefredaktören fick ta emot en del mejl från missnöjda läsare som tyckte att tidningen nu hade nått en ny lägstanivå när man haft mage att ta in en löparbloggare som inte ens var snabb. Varför inte ge utrymme åt någon av våra duktiga, svenska elitlöpare istället? Låta någon som tar sin löpning på allvar dela med sig av sin träning istället för en fånig, långsam och ytlig snärta.

Den där typen av pikar, oftast från män, har återkommit med regelbundenhet genom hela min karriär som löparinspiratör. Pikarna handlar nästan uteslutande om att mitt budskap är löjligt, att jag inte borde få utrymme eftersom jag inte är någon ”riktig löpare” och att jag är patetisk som tränar och jobbar ihop med löparstjärnor som Malin Ewerlöf och Anders Szalkai. Visst är det så att många blir provocerade när en kvinna tar plats, inte minst i en traditionellt manlig sport som löpning – och dessutom tjänar pengar på det.

Jag tror på det jag gör och älskar att inspirera andra och förmedla kunskap om löpning till motionärer som ser sin träning som en härlig guldkant i tillvaron. Inte som det enda de lever för. Jag tror på att vara snäll och att vara inkluderande och det tänker jag fortsätta med.

Varför skriver jag det här? Jo, för att jag vill sätta ljuset på att problemet finns. Inte minst mot bakgrund av fjolårets #metoo-händelser känns det extremt forntida att det här ens existerar. Den senaste tiden har det dessutom hänt saker som har gjort mig mer uppgiven än ledsen. Uppgiven därför att det är vuxna människor, som dessutom är föräldrar, som ligger bakom det här trista beteendet. Tänker absolut inte ge dem utrymme, av den enkla anledningen att det förmodligen är just det de vill.

Men just för att det här unkna beteendet existerar måste vi prata om det och uppmärksamma det. Prata om varför det är så här och att det inte är okej att bete sig så här. Inte någonstans.

Foto bilden ovan: Emma Shevtzoff

Hur bra är du på att se när någon behöver en kram, några värmande ord eller bara ”bli sedd”? Det där är ju superklurigt, särskilt när man är en sådan som många uppfattar som stark och orubblig.

I helgen hade jag en riktig dipp, särskilt i söndags. Lördagar brukar alltid vara lättare, haha. Kände mig tom på energi, allmänt opepp och inte blev det bättre av att den starka vårsolen letade sig in genom våra icke-putsade fönsterrutor och borrade sig in i mina ögon. Stark sol gör ju också att man bättre ser sådant som döljs i skummare belysning, som till exempel dammråttor, brödsmulor, rester av morgonens pannkaksfrukost och så vidare.

Har också känt en tid att jag aldrig ”hinner klart” det jag har föresatt mig att göra under dagen. Allt som oftast kommer jag på mig själv med att surfa runt i någon webbshop eller scrollar i Instagramflödet. Och varje gång jag kommer på mig själv med det där blir jag ännu mer frustrerad och irriterad. Jag menar, hur svårt ska det vara att bocka av en att göra-lista som inte ens är särskilt lång..? Uppenbarligen rätt så svårt. Hmm…

Efter ett mindre sammanbrott insåg jag att jag är usel på att tala om för andra vad jag behöver. Jag är väldigt bra på att antyda saker och utgår då såklart från att omgivningen direkt fattar vad jag menar. Men nej, omgivningen utgörs ju av människor som inte alltid är som jag och då har vi ett problem. Samtidigt tycker jag att det är jobbigt att tala om saker som ”Kan du inte krama mig” eller ”Kan du inte bara sitta här och ta ett glas vin med mig och prata om livet”. Vet inte varför det där är så svårt för mig, men jag antar att det bottnar i att jag är rädd för att bli avvisad.

Någon som kanske känner igen sig? Kanske till och med har lite klok input? KRAM!

Foto bilden ovan: Luca Mara

Jag har ju skrivit en hel del om min högkänslighet här på bloggen. Och i näst sista avsnittet av Micael Dahlens och min podd Fy fan för februari gästas vi av Ida Leveby från HSP-podden. Missa inte! Du kan lyssna i poddapparna eller direkt i spelaren nedan.

Läs mer om HSP och högkänslighet:

Löpning är räddningen för en högkänslig

Om att alltid känna sig fel och utanför

”Byter tröja flera gånger för att tvättrådslappen kliar mot ryggen”

Igår hos terapeuten insåg jag det: jag suger på att berömma mig själv! Och samtidigt lägger jag alldeles för mycket energi på att fundera över vad andra tycker om mig.

När jag började springa 2009 fastnade jag snabbt för löpningen. Den var mätbar och enkel att förstå sig på, det tilltalade prestationsmänniskan Petra. Men lika snabbt insåg jag också att jag inte hade samma talang för löpning som jag hade när jag höll på med simning under uppväxten. Jag hade istället en annan sorts talang och det var att skildra löpning ur ett motionärsperspektiv, men den talangen tyckte jag inte var lika mycket ”värd”.

I stort sett hela mitt liv har jag mest fått bekräftelse för mina prestationer. 5,0 i snittbetyg i plugget, alla rätt på proven och så vidare. Det har gjort att jag har fått för mig att människan Petra liksom inte har särskilt många kvalitéer. Det är det jag gör som betyder något. Den senaste tiden har jag med terapins hjälp försökt att bli mer medveten om människan Petra. Vad behöver jag? Vad vill jag? Vem vill jag vara?

Inte alltid helt lätta frågor att besvara. Men en sak har jag lärt mig: att vara stolt över mig själv! Både människan och företagaren Petra! Bara för att jag inte dagligen får höra vilken bra människa jag är så betyder det inte att jag är dålig. Självklart för somliga, supersvårt för andra. Jag övar på detta dagligen, lika mycket som jag övar på att hålla humöret uppe trots snöfri Stockholmsvinter med dominerande gråväder.

Hur är det med dig? Hur ofta berömmer du dig själv? Kram!

Foto bilden ovan: Luca Mara

Alltså, puh! Vet att det här är super-tabu att skriva om, men flera gånger under dagarna som har gått har jag verkligen velat avgå som småbarnsförälder.

Jag har fått gosedjur kastade i huvudet när ”gullungen” inte fått en tredje backning på plättar och nutella på frukosten. Jag har blivit gallskriken på när jag tyckt att det räcker med skärmtid för dagen. Och det värsta är att jag vet att det är ”så här det är”. Det är liksom inget nytt att barn blir förbannade på sina föräldrar. Det är bara så jäkla jobbigt att vara måltavlan för det här. Extra jobbigt också i den situationen jag befinner mig i, när jag måste hantera supertrotsigt barn samtidigt som jag försöker bearbeta mina känslor kring första julen utan pappa i livet.

Har också fått extremt mycket skuldkänslor när jag tänker tillbaka på hur jag själv behandlade min pappa när jag var yngre. Jag vet att jag kunde vara riktigt jobbig och krävande, vilket oftast slutade med att han drog sig undan för att inte vara i vägen. Och nu gör jag likadant! Nu har jag dragit mig undan upp på hotellrummet där jag sitter och gråter över att vara bortvald och övergiven. Visst vet jag att det här sitter i huvudet, att det är min puck att jobba med. Jag kan ju bara jobba med mig själv, det kan ingen göra åt mig.

Men ändå, det är galet jobbiga känslor att tackla. Hur gör ni andra som är i liknande situation? Alltså försöker tackla föräldraskap samtidigt som andra känslor behöver jobbas med? Uppskattar verkligen all input jag kan få – kanske kan vi hjälpa och peppa varandra?

Att ha nära vänner och kanske tillhöra ett tjej- eller killgäng, det låter kanske självklart för många. Men att döma utifrån mitt Instagraminlägg igår så är det inte alls så självklart som man tror.

Sociala medier och tv-serier som Vänner förmedlar ju bilden att det är norm att omge sig av en massa vänner som blir som en andra familj. Och jag inser nu att jag är långtifrån den enda som i perioder har mått dåligt för att jag har känt mig utanför. Sedan jag var liten har jag försökt klura ut hur man ska göra för att bli en sån där supersocial person med en massa vänner. Drömmen var att tillhöra ett stort tjejgäng som pratade med varandra om allt, åkte på mysiga weekendresor och åt härliga tjejmiddagar.

För några dagar sedan fick jag frågan om vi som bloggar och instagrammar om träning och hälsa känner varandra väl och ”hänger”. Jag blev lite förvånad. I och för sig har jag sett i sociala medier att det finns en hel del influencers som verkar ha funnit varandra och syns tillsammans på bilder i varandras flöden. Men för mig som lever ett liv med småbarn och hektiskt egenföretagande är det superviktigt med kvalitet när jag väl umgås med en vän. Om vännen sedan är influencer eller råkar jobba med något helt annat är oviktigt för mig. Kanske inte den bästa ”strategin” om man vill växa snabbt på sociala medier, men att umgås med människor bara för att man vill bli taggad i deras Instagrambilder är helt främmande för mig. Umgås jag med någon måste det vara för att jag verkligen vill umgås med den här personen – och vice versa såklart.

Ser jag tillbaka på mitt liv hittills har jag mest haft killkompisar och ett fåtal tjejkompisar, i alla åldrar. Idag är mina närmaste vänner personer jag träffade för bara några år sedan, bland annat genom löpningen. Att inte uppfylla ”vänskapsnormen” gör att jag stundtals känner mig rotlös, men också stolt. Stolt över att jag trots allt vågade gå på magkänslan och inte ändra mig för att passa in. Och det tänker jag fortsätta med.

Hur tänker du kring vänskap? Finns det en ”vänskapsnorm”, tycker du? Dela gärna dina tankar! Kram!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen