Töntiga medelålderskrisande män som tror sig kunna kapa någon hundradel på milperset genom att köpa svindyra prylar. Patetiska wannabe-kvinnor som anlitar elitlöpare som coacher i hopp om att springa lite snabbare på maran. Vilka tror de egentligen att de är..?
Trots att de först förnekar det så kryper det nästan alltid fram efter en stund. Jo, visst händer det att man som elitidrottare driver med motionärer som utövar ens sport. Väldigt ofta när jag har träffat elitidrottare, före detta elitidrottare eller så kallade ”elitmotionärer” droppas det förr eller senare någon halvdryg kommentar om motionärer. Kommentarerna handlar ofta om vilka stackars offer motionärerna är som tror att prylar ska göra dem snabbare. Att de inte har fattat att det enda som ger utdelning är stenhård träning:
Gå ner i gruvan. Bita i asfalten. Gråta svett och blod.
Jag har levt nära elitidrottare och vet vad det innebär att idrotta på den nivån. Det går liksom inte riktigt att fatta om man är motionär, elitidrott är en livsstil där man ger upp i stort sett allt som inte har med den aktuella idrotten att göra. Men lever och andas – i detta fall – löpning. Och sedan har vi då den här gruppen ”elitmotionärer” som lever i stort sett likadant, med undantaget att de ibland också har heltidsjobb och familj. Men inte alltid, många har medvetet skjutit på familjebildning och karriär för att ge mer utrymme åt sin löpning. Inget fel alls i det. Men problemet uppstår när dessa grupper ser ner på andra som inte har lust att elitsatsa eller ”nästan-elitsatsa”. Utan som helt enkelt tränar för sitt höga nöjes skull, för att må bra.
Det här med att sänka andra för att på så sätt höja sig själv, vad är egentligen syftet? Är det inte roligare och mer stärkande för självkänslan att få cred för den man är och inte för hur mycket bättre än andra man är? Vi är ju några dagar in på 2019 nu. Kan vi inte komma överens om att försöka peppa och lyfta varandra istället för att fälla trista kommentater? Kan vi få slippa fikarumsexperter som talar om för nybörjarlöpare hur snabbt man ”bör” springa milen? Kan vi få slippa omklädningsrumsbesserwissrar som skryter om sina tider och hur stenhårt de tränar? Kan vi snälla bara få göra precis som vi vill? Springa i splitshorts, linne och noll andra gadgets – eller gå all in på kompressionstights, näsklämmor, pulsmätare eller vad det nu kan vara?
Det viktigaste borde vara att alla rör på sig, efter sin förmåga och lust. Inte att alla gör precis likadant. OK? Kram!
Foto bilden ovan: Jonas Hansen
