Hörni, nu ska jag berätta en galet rolig nyhet! En dröm jag länge haft som nu blivit verklighet: Thule Barnvagnsjogg! Dagen efter Göteborgsvarvet, söndagen den 19 maj, är det premiär!

Ni som har följt mig ett tag vet ju att jag har sprungit en del lopp tillsammans med min son Adrian i löparvagnen. Men oftast så tvingas man starta längst bak och inte sällan råkar man reta upp en och annan medlöpare som tycker att vagnen är i vägen. Lösningen? Ett alldeles eget lopp för oss som gillar att springa med löparvagn såklart!

Bollade idén med min samarbetspartner Thule och till min stora glädje nappade de. Med råge! Så i år, dagen efter Göteborgsvarvet och i samband med Minivarvet är det premiär för Thule Barnvagnsjogg! Det är en helt ny löpupplevelse för familjer där en eller två vuxna springer med joggingvagn. Banan är 2,4 km lång och du springer i din egen takt utan tidtagning. Hälften av anmälningsavgiften på 100 kr går till Barncancerfonden ❤️ Antalet platser är begränsat till 150 vagnar. Anmäl dig nu, så får du dessutom 20% rabatt på valfri Thule jogging-/multisportvagn. Sista anmälningsdag 30 april.

Thule (och jag) kommer att finnas på plats vid Minivarvet under den 18 maj och den 19 maj. Alla är välkomna till Thuletälten där man också kan testspringa Thulevagnar på en liten bana och känna på stora delar av Thules Active with Kids sortiment.

Läs mer om loppet och anmäl dig här!

Vi ses väl? Det kommer att bli såååå kul, det här!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

Om du liksom jag har småbarn och gillar löpning så kanske du redan vet att en barnvagn som man kan springa med är något av en skänk från ovan. Och nu har jag väldigt goda nyheter om världens mest sålda multisportvagn!

Jag älskar min löparvagn – den har varit guld värd för mig! Är du också sugen på att införskaffa en vagn som du kan springa med? Då är du varmt välkommen till Thules och min frukost den 20/12!

Det fanns en tid då löpning var det absolut viktigaste i mitt liv. Jag planerade hela min tillvaro efter löpning och kunde bryta ihop ifall ett pass eller ett lopp inte gick som jag ville.

Kände mig ofta som den där misslyckade, långsamma tjejen bredvid mina snabbfotade vänner. Och inte blev det bättre av att flera som läste min blogg om löpning, som då låg på Svenska Dagbladet, ansåg att jag fick för mycket uppmärksamhet med tanke på hur ”långsam” jag var. Men jag stod fast vid min övertygelse om att jag också hade en plats som löpare och blev stolt och glad över alla läsare som hörde av sig med peppande tillrop.

Idag har det snart gått exakt sju år sedan jag skrev mitt första inlägg på Maratonbloggen på SvD.se. SJU år! Det är lång tid och naturligtvis har det hänt saker sedan dess. Löpning är fortfarande en stor passion för mig, men mitt förhållningssätt till sporten har förändrats ganska radikalt. Numera springer jag därför att jag vet hur bra jag mår av det och jag för att det gör mig mer skärpt i mitt arbete. Och ej att förglömma: jag blir en piggare och mer närvarande mamma och sambo. Styrketräning ägnar jag mig också åt så mycket jag hinner, för att förebygga löparskador men också för att orka med vardagen. Lyfta matkassar, min son och flytta runt möbler i lägenheten utan att få ont, till exempel.

Jag har också betydligt fler intressen idag än när jag nördade in mig som mest på löpningen. Jag har träffat en sambo som älskar matlagning, vilket har smittat av sig på mig på ett positivt sätt. Jag har blivit mer nyfiken på trender inom mat och plockar ut de bästa russinen ur kakan för att skapa min egen kosthållning som jag tror på. En lagom mix av nyttigt och mindre nyttigt funkar fint för mig. Mitt intresse för fotografering (är fotonörd sedan länge) har fått ett uppsving sedan jag köpte en ny kamera och så skildrar jag förstås också gärna min familj då och då i mina kanaler.

Jag har märkt att det inte är helt okomplicerat att delvis byta spår, att inte enbart skriva inlägg på typen ”Idag sprang jag ett så här långt pass som gick så här fort och det var sååå härligt!” Folk saknar det gamla upplägget med enbart löpning och hör av sig och berättar det. Några hör inte av sig alls, utan avföljer bara. Så är det förstås och inga konstigheter med det, men visst är det intressant. Jag tänker att många andra sociala medier-personer har samma dilemma: hur breddar man sig på ett framgångsrikt sätt?

När jag funderar ett varv till kommer jag på mig själv med de att tänka de här tankarna. Varför är det egentligen så viktigt vad folk tycker och tänker? Varför får jag för mig att jag borde ”skapa” en officiell yta som inte är sann? Klart du inte ska, Petra! Du ska vara dig själv. För jag hoppas fortfarande att det är just det som är bäst av allt: att man är sig själv.

Eller vad säger du?

(Foto bilderna ovan: Jonas Hansen och Petra Månström)

En god vän till mig fick nyligen en son och ett par veckor efter förlossningen checkade hon in på ett gym och lade ut detta på Facebook. 

LÄS OCKSÅ: Inte alls farligt att springa under graviditeten

Reaktionerna? Många glada tillrop förstås, men ofta med tillägg som:

”Du är väl rädd om dig?”
”Ska du inte prioritera bebisen nu?”
”Ta det lugnt så att du inte får foglossning, det fick jag.”
”Måste du verkligen träna så här tidigt? Kan du inte bara njuta av din bebis?”

De här kommentarerna fick mig att fundera. Och så tänkte jag tillbaka på vilka reaktioner jag själv fick när jag skulle sätta igång med träningen igen efter att Adrian föddes, då handlade det också mycket om att jag skulle ta det lugnt och njuta av min bebis.

Det som förvånade mig mest var att kommentarerna ofta kom från folk jag knappt kände, eller inte haft kontakt med på evigheter. Mitt aktiva post förlossning-liv tycktes helt enkelt engagera de mest slumrande hörnen av min Facebookvänkrets – fascinerande!

Skrev ett peppande Facebookmeddelande till min vän ovan och hon bekräftade samma sak: uppmaningarna om att hon borde ta det lugnt kom från de mest oväntade håll, ofta från människor hon knappt kände. Vilket såklart var lite irriterande eftersom de inte hade en aning om hennes träningsbakgrund. Precis som jag har hon tränat sedan barnsben och har mängder av maraton och andra långlopp i benen, hon känner med andra ord sin kropp väldigt väl. Hon kunde träna genom hela graviditeten och lyssnar självklart noga på kroppen nu när det är dags att starta upp igen.

Visst kan man tänka att syftet med kommentarerna om att ta det lugnt handlar om ren omtanke. Men hur kommer det sig då att det krävs en förlossning och att träning ska finnas med i bilden för att folk man knappt känner ska engagera sig? Eller finns det kanske också något annat med i bilden än endast den eventuella omtanken?

Hur kommer det sig att tränande mammor väcker så mycket känslor? Är det något nedärvt, dammigt könsrollsmönster som handlar om att kvinnor enbart borde fokusera på barnet då de har blivit mammor?

Vad tror du? Och vilka är dina egna eventuella erfarenheter i det här ämnet? 

(Foto, bilden ovan: Jonas Hansen, minuterna inför start i Norrköpings Stadslopp 10 km)

Jag har ju sprungit två lopp med Adrian, samt mängder av träningspass. Han har alltid somnat ganska tidigt in i löpningen och verkat stortrivas i vagnen.

Men idag, på Norrköpings Stadslopp, ville guldklimpen annat. Men vi tar det från början. Inom ramarna för loppet går både ett 5 km- och ett 10 km-lopp. Tävlingen sker på en fem kilometer lång varvbana och Adrian och jag var anmälda till milloppet.

LÄS OCKSÅ: Här är min nya poddkollega!

Allt var frid och fröjd fram tills att jag började ta de första löpstegen på den inledande kullerstenen. Försökte springa så lugnt som det bara gick, men jag misstänker att Adrian blev rädd av det ofrånkomliga guppandet och börja stortjuta. Och då menar jag STORTJUTA.

LÄS OCKSÅ: Träningsresan 2.0 är äntligen här!!

Funderade ett tag på att bryta direkt, men då tystnade han och verkade ha somnat. Till saken hör att Adrian ofta stortjuter precis innan han ska somna, men brukar bara hålla på i en halv minut eller så. Jag sprang på och försökte manövrera vagnen så smidigt som möjligt för att sonen skulle ha det bra, men vid ungefär tre kilometer vaknade han till och började skrika igen.

”Jag tror inte att han vill åka mer vagn” hojtade någon klyftig person i publiken.
”Vet du, det tror inte jag heller!” svarade jag mellan flåsningarna och försökte komma på något genialt sätt att lugna ner gullungen på.

LÄS OCKSÅ: Testa dig själv – är du redo för maran?

Ni som har erfarenhet av småbarn känner säkert igen den där paniken som sprider sig och får kinderna att blossa och hjärtat att gråta när bebben börjar tjuta. Och nu var det dessutom folk överallt som vände sig om när vi ångade fram. Jag stannade flera gånger och försökte muta med majskrokar, plockade upp och tröstade. Men inget funkade.

Panik!!!

Försökte tala lugnande till Adrian, insåg att det enda vettiga är att försöka hålla ut fram till varvningen och hoppas att Adrians pappa skulle kunna ta honom då.

”Älskling, snart är vi framme hos pappa och då slipper du sitta i vagnen mer!!” försökte jag så lugnt och sansat som jag kunde, men det gick så där.

Väl framme vid varvningen efter 5 km (Mustafa Mohamed sprang för övrigt i mål ungefär samtidigt!) ringde jag sambon och hoppades på att få svar. Han svarade och var i närheten! Gudskelov!! Räckte snabbt över vagnen med Adrian i till honom och gav mig ut på andra varvet på egen hand.

LÄS OCKSÅ: Kolla på HOT MAMA!!

Benen var helt paja efter det inledande varvet. Kullersten och långa, sega motlut är utmanande även utan barnvagn – ännu värre med. Så jag kämpade på allt vad jag orkade och noterade att ingen sprang om mig under andra varvet. Det var en peppande känsla att i alla fall plocka lite folk och få känna sig snabb.

Samlade de sista krafterna i en målspurt, fick ge målgångsintervju till superduktiga speakern Jessica Falkman som hade noterat barnvagnsöverlämnandet vid varvningen och undrade hur det hade gått. Sedan medalj och krama om familjen. Adrian? Han var på strålande humör. Puh!

Tack till arrangörerna för en härlig löparfest! Det gjorde ni bra! Kan meddela att pizzan, vinglaset och den hemgjorda jordgubbssorbeten på Enoteket efter loppet smakade UNDERBART!!!

Vad har du hittat på idag?

(Foto bilderna ovan: Jonas Hansen)

Igår öste ett mycket vackert filmregn ner över Stockholm. Satt inne en bra stund och försökte vänta ut regnet, men det ville aldrig upphöra.

Så Adrian och jag gav oss ut ändå, vagnen har ju regnskydd… Blev en härlig tur runt Kungsholmen – garanterat mygg- och folkfritt! Bra generalrepetition inför morgondagen, då planen är att Adrian och jag ska delta i Norrköpings Stadslopp och köra milen. Ska bli spännande att få vara med i det loppet, som jag har hört mycket positivt om!

Fler som ska springa? Hoppas vi ses!

Först ska jag helt ärligt säga att när jag läste om att en pappa skulle försöka ta det svenska rekordet på 10 km löpning med barnvagn så kände jag mig lite matt.

Ska man verkligen behöva tävla i allt? Kunde inte löpning med sitt barn i vagn få vara en skön och kravfri zon utan tidshets? ”Typiskt pappor att hetsa omkring och jaga tider”, ska jag erkänna att jag tänkte. Först.

LÄS OCKSÅ: ”Kolla på HOT MAMA!”

När jag hade funderat en stund så tänkte jag att varför inte, om det nu finns folk som har lättare att ta sig iväg om de har chansen att slå ett rekord – varför inte? Det kan ju vara en rejäl morot. Alla behöver ju inte sträva efter rekord, de flesta av oss är ju ändå helt vanliga dödliga människor som inte är i närheten av de där tiderna, ens utan vagn.

LÄS OCKSÅ: Heja morsan!!!

Hur som helst, Fredrik Bäckson, som är svensk mästare i halv Ironman, gjorde igår ett försök att slå det nuvarande rekordet som lyder 36.12. Det innehas för övrigt av Simon Wikstrand, som medverkar i senaste avsnittet av Maratonpodden.

LÄS OCKSÅ: Från helvete till himmel

Och nytt rekord blev det, 34.55 lyder det. Fredriks kommentar var att det var oväntat tufft, särskilt när motvinden slog till. Men dottern hade trivts som fisken i vattnet och sovit sig igenom större delen av loppet. Härligt och grattis till rekordet, Fredrik!

LÄS OCKSÅ: Vad tycker kidsen om din träning?

Visst blir man inspirerad, oavsett vad man har för ambitioner med sin barnvagnslöpning: att komma ut på en skön utflykt med barnet/barnen – eller sätta nya rekord. Vill du läsa mina bästa tips om hur du kommer igång med löpning med vagn, kolla gärna här.

(Bilderna ovan är Fredriks. Här kan du läsa mer om rekordförsöket, samt se videoklipp!)

”Kolla, kolla på HOT MAMA!!! Bra jobbat där med bebisen!”

Blev nästan generad över alla uppmuntrande hejarop under gårdagens millopp, urpremiären av STHLM10, igår kväll. Hade i förväg frågat arrangören om det var OK att springa med vagn och hade fått klartecken. Var dock lite tveksam till start eftersom jag kände mig mycket lätt snuvig och dessutom hade lördagens halvmara i benen, men bestämde mig till sist för att ställa upp och jogga runt i lugnt, skönt tempo och njuta av folkfesten.

LÄS OCKSÅ: HEJA MORSAN!!

Snacka om folkfest! Det var fullsmockat i Rålambshovsparken när vi kom dit, det doftade av grillat och i Ben & Jerry’s-bussen var det full kommers. Löpare i färgglada tävlingströjor överallt. Underbart, det här är löparglädje när den är som bäst! Speakern berättade något om vilka elitlöpare som fanns på startlinjen, men jag var mest intresserad av att se mig omkring och kolla ifall det fanns några människor som jag kände igen. Och det gjorde det ju!

LÄS OCKSÅ: YES! Jag klarade det!

När det blev dags att ställa sig i startledet var det längst bak som gällde. Så var det i Linköping Halvmarathon också, att vagnlöpare får stå längst bak och det kan jag förstås förstå. Vi ska ju vara så lite i vägen som möjligt. Startskottet gick och Adrian halvslumrade. Började jogga försiktigt, men det var mycket svårt att komma framåt eftersom jag hade en vägg av löpare framför mig. Började istället att gå raskt och någonstans i höjd med bensinmacken på Norr Mälarstrand lossnade det någorlunda och Adrian och jag tog vänsterfilen.

Vilket publikstöd! Är helt överväldigad. Folk hejade och ropade, ja – det är nog ingen dum idé att springa utan musik i öronen. För nu får man ju HÖRA folkfesten live istället för att höra andra berätta om den efteråt. Det var många ”Heja, hot mama!”-rop och även många löpare som kände igen mig från blogg, podd och Instagram som hejade. Några blev även lite förskräckta när vårt barnvagnsekipage passerade dem, för ikväll hade jag lite extra spring i benen.

LÄS OCKSÅ: JAA! Här är min race report – romanlång!

Västerbron fick ju vi löpare bita i under slutklämmen av loppet. I den fantastiska, ljumma sommarkvällen var det magiskt att komma upp på bron, njuta av utsikten och sedan rulla på utför ner mot Rålambshovsparken. Vi snirklade på, fick hjälp av en man med rejäl basröst som ropade ”HÅLL HÖGER!” och där discjockeyn stod i höjd med Smedsuddsbadet vaknade Adrian och började pilla på sin snuttefilt och ”prata” lite.

Nu är det väl ändå klart snart? Började bli lite seg i benen, halvmaran gjorde sig alltmer påmind och det ÄR jobbigt att skjuta vagn i uppförsbacke. Fick målvittring när jag såg 9 km-skylten och försökte mig på en spurt. Det gick så där när jag insåg att en kilometer inte är jättekort. Det är ju två och en halv friidrottsbana ju! Äh, bort med de tankarna. Snart i mål! När det bara var några hundra meter kvar fick jag rejäl feeling och drog upp farten rejält. Plockade en hel hoper löpare och njöt av att känna mig som Bolt (litegrann i alla fall!)

I MÅÅÅÅÅL! Och vilken känsla! Och vilka medlöpare! En helt fantastisk kväll och stort tack till arrangören för ett härligt lopp. Det här vill jag göra om, men då kanske utan vagn 😉 Fler som sprang igår? 

(Foto samtliga bilder ovan: Jonas Hansen)

Jag sprang som på moln under gårdagens Linköping Halvmarathon. Var helt övervädigad över det fantastiska publikstödet. Längs hela banan hörde jag tillrop som ”HEJA MORSAN!!”, ”HEJA PETRA!!” och ”BRA JOBBAT DÄR MED VAGNEN!!”

När jag fick erbjudandet om att komma till Linköping och springa halvmaran där som hade premiär i fjol så tänkte jag genast att varför inte testa att springa med löparvagnen? Det skulle vara en rolig utmaning och ett kul sätt att testa om jag verkligen klarade att springa ett halvt maraton med vagnen. Har följt Simon Wikstrand, en av grundarna av Helsingborg Marathon, i sociala medier och blivit väldigt inspirerad av hans framfart med sonen i löparvagn under lopp. Han springer ju nästan lika snabbt med vagn som utan, fantastiskt! Kollade läget med arrangören och fick klartecken, visst kan du springa med vagnen.

Gårdagen var en fin dag för löpning: halvklart och omkring 16 grader. Perfekt! Tog på mig lite mer kläder än jag skulle ha haft vid ett lopp utan vagn, visste ju inte hur fort jag skulle klara av att springa och om jag skulle behöva stanna och byta blöja eller mata Adrian. En kvart FÖRE start somnade han i vagnen och när jag ställde mig i startledet, allra längst bak, sov han fortfarande.

Startskottet ljöd och jag började jogga försiktigt. Hade vaknat med lite känningar i halsen och sömnen hade det varit sisådär med, Adrian har ju vaknat rätt mycket nattetid den senaste veckan på grund av tandsprickning. Men efter ett par kilometer fick jag upp värmen och det gick förvånansvärt lätt. Målet var såklart att ta sig i mål, så jag tog det lugnt och njöt av stämningen. Sprang utan musik i öronen, såklart eftersom jag ju ville kunna höra min son om det skulle vara något, och det var speciellt. Har ju aldrig någonsin sprungit lopp utan musik! Men det gick ju faktiskt riktigt bra.

Runt milen lossnade det ordentligt. Jag blev riktigt förvånad över att väggen aldrig kom. Kan det bero på att jag gick på idrottsmassage tidigare i veckan? Kanske. Men jag tror också att det spelade in att jag hade min son med mig i vagnen. Det var stort att få göra det här tillsammans med honom, även om han såklart inte hade en aning om vad som pågick. Får visa honom bilder när han blir större.

Sneglade ner mot Adrian under hela loppet, men han sov och sov. Fantastiskt! Hade så roligt under hela loppet och blev så varm och glad över alla härliga tillrop. Det tål faktiskt att tänka på om jag verkligen ska ha musik i öronen på framtida lopp. Vilken stämning inne i centrala Linköping under loppets slutkläm! Folk satt på uteserveringarna och tjoade, vårt vagnekipage fick förstås extra uppmärksamhet. Det betydde såklart mycket eftersom det blev slitigt mot slutet. Det var tungt i uppförsbackarna och jag minns att när funktionären som stod på backkrönet i höjd med domkyrkan sa att nu är sista backen avklarad, nu är det flackt in i mål – då kände jag en enorm lättnad.

”Spurtade” in i mål medan speakern hejade på. Roligt och mäktigt! Vill gratta arrangörerna till ett bra lopp, är det något som kan bli bättre till nästa år så är det:

1. Vänta tills SAMTLIGA löpare är i mål innan ni börjar montera ner diverse stånd i målområdet, det är inte kul att känna att ”alla” har gått hem när man har kämpat sig i mål.
2. Hade varit kul om speakern hade kunnat intervjua folk som tagit sig i mål, oavsett om de är elit eller motionär. Alltid roligt som publik att få snabba intervjuer med ett urval av deltagarna.

Annars: grymt bra arrangerat och ser fram emot nästa år! Fler som sprang i Linköping igår? Hur gick det? Fler här som sprungit lopp med vagn? En sak jag aldrig kommer att glömma är alla hejarop, särskilt ”HEJA MORSAN!!” Så stort!