Att få på sig träningskläderna och ta sig ut genom dörren är för många den tuffaste delen av ett pass. I det här inlägget listar jag 5 vanliga saker som gör att träningen inte blir av – eller kanske inte blir som man tänkt. Och självklart får du också tips på åtgärder. Häng med!

1. Du tänker för mycket
Jag lovar – om du börjar förhandla med dig själv kan du hitta anledningar att inte ge dig ut även om vädret är perfekt. Hjärnan är av naturen lat, det har vi med oss sedan vi levde som jägare och absolut inte skulle förbruka en massa kalorier i onödan. Nu är läget ett annat, men det har inte vår hjärna fattat. Så vad du än gör: låt bli att börja fundera på om du verkligen ska träna. Bara dra iväg. Har du väl tagit dig ut genom dörren så är ofta det största jobbet gjort.

2. Du är låg på energi
Här känner jag igen mig själv väldigt mycket och jag gissar att jag inte är ensam. Under veckorna tränar jag ofta runt lunch, vilket betyder att jag behöver äta en stadig frukost och ett bra mellanmål på förmiddagen för att orka. Men tyvärr så slarvar jag ofta med mellanmålet och ”går tom” under passet. Alternativt att jag tydligt känner att jag inte kan ge det där sista eftersom det saknas energi. Har insett att för att jag ska få i mig mellanmål behöver de vara lätta att få med sig. Och så vill jag att de mättar bra, för annars blir jag hungrig igen en kort stund senare. Lindahls PRO Kvarg+ är en produkt som jag verkligen gillar skarpt, är så glad att jag tack vare samarbetet med Lindahls upptäckte den. Kvargen ihop med en macka eller en frukt brukar det bli, då får jag i mig både protein och kolhydrater som både mättar och ger bra energi. PRO Kvarg+ kombinerar lika mycket snabbverkande vassleproteiner som långsamma kaseinproteiner, vilket är optimalt för att både bygga muskler och hindra nedbrytning efter träning.

3. Du är inte tillräckligt motiverad
Här talar jag också mycket av egen erfarenhet. För jag hör inte till dem som studsar iväg på sina pass utan problem. Jag behöver känna att jag jobbar mot ett mål. Eller, rättare sagt, ett stort mål som kan vara längre bort i tiden. Just nu är det Prag Halvmaraton i mars 2020 för min del. Men sedan måste jag ha mindre delmål, som inte alls behöver vara något lopp. Delmål för mig just nu är att bli starkare i marklyft och så vill jag få in minst två styrkepass i veckan fram till den sista december i år. Fungerar superbra på mig, för då känns träningen meningsfull.

4. Du har tankarna någon annanstans
Särskilt under mina lunchpass brukar jag ibland ha svårt att fokusera på träningen. Det är så lätt att tankarna flyger iväg och man börjar tänka på eftermiddagens möten, kvällens tvättid, vilka frågor jag borde ställa under poddintervjun nästa dag – och så vidare. På lugna distanspass är det helt okej att inte vara superfokuserad på träningen, men vill jag få till ett lite tuffare pass måste jag vara helt närvarande mentalt. Vet du med dig att du har liknande tendenser, var extra uppmärksam på när tankarna börjar glida iväg och se till att intala dig själv att nej – just nu tränar jag och koncentrerar mig på det. De där tankarna får jag tänka först efter att passet är klart 😉

5. Du slarvar med återhämtningen
När du tränar bryter du ner kroppen. För att träningen ska ge resultat, alltså att kroppen ska bygga upp sig och bli starkare, är det väldigt viktigt med bra återhämtning. Förutom frukost, lunch och middag är mellanmål extra viktiga de dagar du tränar hårt. Jag har tidigare nämnt Lindahls PRO Kvarg+, som jag tycker är ett grymt bra alternativ såväl före som efter passet. Efter passet äter jag gärna kvargen tillsammans med en näve russin eller annan torkad frukt och nötter, det ger bra protein samt bra fetter och snabba kolhydrater som jag står mig länge på.

Stort lycka till med uppladdningen, träningen och återhämtningen – och har du fler tips, kommentera gärna!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

”Körde elljusfemman på 22 minuter igår kväll, är det bra? Vad var det för PB du hade på 5 km?”

Sms-signalen skar som en kniv genom den tidiga morgonen. Och som alltid kände jag mig lika uppgiven när jag läste innehållet. Suck! Ännu en snubbe som knappt löptränat tidigare, som plötsligt verkar se som sin livsuppgift att slå mina personbästa på olika distanser. Exakt vad tror de att de uppnår med det där? Min respekt? Fler dejter..? Tror knappast det.

Slängde ut frågan på mina Insta Stories tidigare i veckan och fick mina misstankar bekräftade. Det är verkligen inte bara jag som har haft eller har män i min direkta närhet som fått för sig att de ska börja springa och verkar ha som främsta drivkraft att slå mina tider. Eller kolla bara här:

”Ja! Min egen pappa som inte sprungit på 20 år och är cyklist…”

”Mer gjort sig lustig över att ha sprungit snabbare än mig – utan att ha tränat…”

”Ja – och tror att när han springer milen sex minuter snabbare än jag så är han bättre…”

”Ja! Flera gånger! Jag blir så j-a sur! Jag springer som mindfulness, tiden är oviktig. Det är helt oförståeligt för dem.”

”Ja – en kvinna som presterar måste hanteras. Klassiker!”

”Ja och han gjorde det för att han var intresserad av mig och ville imponera på mig…”

”Nej, men svärfar poängterade att jag nog inte sprang så himla snabbt.”

”Många gånger! Och att snacka löpning med sådana alltså…de vet ju allt!”

”Yes, gärna påpeka att nu ska jag minsann springa fortare än dig!”

”Nej, men har män i min närhet som tycker att jag borde springa si och så snabbt…”

”Ja! Senast igår! En man som aldrig sprungit över 10 kilometer tyckte att min tid på maran kunde han lätt ha gjort. Skulle han springa maran skulle han göra det ordentligt och inte långsamt…”

”Japp! Min bror. Lönnfet, aldrig tränat. Tog inte lång tid innan han slog mig… :-(”

”Ja, plus äldre män som ska skryta om typ 30 år gamla resultat!”

”Haha ja, jag upplever att en manlig kollega gör just det!”

”Min man! Han måste springa fortare och längre än jag gör när vi joggar ihop. Dödar min motivation!”

Citaten ovan är bara en bråkdel av alla svar jag fick! Alltså, på riktigt. Vad är det för fel på en del män? Har de helt missat det faktum att det är en viss skillnad i prestationsförmåga mellan könen? Vad är det de håller på med? Det känns så töntigt och stenålders.

Vem av alla mina dejter som drog vinstlotten? Jo, han som var tillräckligt trygg i sig själv för att ha vett att peppa mig istället för att försöka börja springa och slå mina tider. Och som fortsatte ägna sig åt sina intressen, istället för att ”sno” mitt… 😉

Fler här med erfarenheter i ämnet? Det vill säga att en kvinna som presterar behöver hanteras? Berätta gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Måste få skriva av mig lite. Fick ju en riktig meltdown när jag var på treårskontrollen med Adrian förra året. Idag var det dags för fyraårskontroll. Och jag gick därifrån med gråten i halsen, trots att besöket gick exemplariskt.

Varför? Jo, för att jag insåg att jag inte har vågat vara riktigt arg. Min terapeut har ju frågat mig flera gånger om det här. Varje gång har jag svarat samma sak: ”Jo…det har jag väl vågat.” Men sanningen? Nej! Jag har inte vågat. Jag har bitit ihop och kört på, nästan inbillat mig att allt är som tidigare. Men förr eller senare sipprar ju det där man har sopat under mattan fram. Idag på BVC så frågar barnsjuksköterskan om jag hinner vara något annat än Jobb-Petra och mamma Petra. Sanningen? Det är knappt! För sedan pappa gick och dog förra året har det inte varit aktuellt att lämna bort Adrian till mormor för att dra iväg på mysig weekend någonstans. Och någon annan barnvakt har vi inte hittat. Eller…vi har inte försökt särskilt mycket, ärligt talat. Vilken barnvakt går förresten med på att passa någons barn en hel helg?

”Är du arg på din pappa? Det får man vara.”

Barnsjuksköterskans ord skär genom luften och får mig att darra till. Vill instinktivt svara ett slentriamässigt ”Jaaa…”, men i sista stund ändrar jag mig.

”Ja! Jag är arg! Kunde han inte ha levt ett tag till så att Adrian hade kunnat få växa upp med både mormor och morfar!”

Egoistiskt såklart! Det vet jag. Det finns dem som aldrig får träffa sin morfar. Det fick Adrian, om än under en kort tid. Men i sorg är man inte särskilt storsint. Det gör förbannat ont och jag är så ledsen över hur det blev. Hur hittar jag en barnvakt jag vågar lämna bort mitt barn till – OM jag skulle komma på att jag vågar? Jag har hört skräckhistorier om barnvakter som stuckit och lämnat barnet ensam hemma. Har hört andra hemskheter också. Suger åt mig dem som en irrationell svamp.

Suck. Hur gör man? Hur gör ni? Tänker att jag inte kan vara ensam om att känna mig låst och frustrerad över hur det har blivit. Inte veta hur jag ska lösa situationen, att känna att tiden går utan att jag får leva det liv jag vill. Hur gör ni som inte har familjen nära och kan få hjälp av dem? Era tankar och inspel är guld värda. Stor kram från mig.

Foto bilden ovan: Emma Shevtzoff

– Imorgon tänkte jag köra ett långpass på 2-3 timmar på morgonen.
– Oj! Hur ofta springer du egentligen?
– En tre-fyra gånger i veckan i alla fall.
– Oj….
(Låååång tystnad…)

Minns det där så otroligt väl, hur skräckslagna flera av dejterna såg ut när det gick upp för dem att jag var löpare. Minns också hur jag funderade på hur pass öppen man vågade vara på nätdejtingsajten om sin träning. Köra med öppna kort direkt, med risken att skrämma bort 99 procent? Eller tona ner det hela och låta den eventuella dejten få upptäcka själv hur pass roligt jag tycker att det är med löpning? Sååå svårt!

Det kanske sämsta man kan göra är nog att överanalysera. Bäst att vara sig själv och hoppas att det räcker en bit på vägen. Men även om man långtifrån är någon elitlöpare så är ju träningen viktig och det är inte kul att känna dåligt samvete så fort man ger sig ut på ett pass. Vilket ju risken är om man har en partner som inte tränar överhuvudtaget och kanske inte ens vet hur det är att ha ett halvnördigt intresse för en viss hobby.

Det här med att få in sin träning i ett liv bestående av heltidsjobb, kanske en partner, barn, vänner som inte tränar, skröpliga föräldrar eller vad det nu kan vara är inte alltid helt lätt. Förr om åren trodde jag att nyckeln var en partner som också älskade träning, men nu är jag inte lika säker på det längre. Det viktigaste känner jag i alla fall är att ens närmaste förstår hur viktig träningen är. Att den är avgörande för hur man är som partner, mamma, kompis eller vad det nu kan vara.

Gjorde en mini-gallup på mina Insta Stories och där tyckte 6 av 10 att det var viktigt att ens partner gillade träning. Hur tänker du? Hur viktigt är det att din (befintliga eller potentiella) partner gillar träning? Är det viktigt att ni kan träna tillsammans t ex?

Foto bilden ovan: Luca Mara

Nu när hösten smyger sig på och dagarna blir kortare är det många som tappar motivationen till träning. Och om de inte tappar den helt så kanske den dippar rejält. Inte så konstigt egentligen, eftersom de flesta av årets större lopp i Sverige har ägt rum och 2020 års säsong kan kännas väldigt avlägsen.

Tro mig, jag vet precis – för jag har upplevt detta många gånger. Ibland en lättare svacka och ibland, som förra året, då livet delade ut en rejäl smocka och jag inte ens orkade ge mig ut i spåret under flera månader. Trist eftersom jag ju vet hur välgörande löpning är, det handlar bara om att ta sig ut. Men ibland är den där tröskeln tyvärr väldigt hög.

Men genom åren har jag hittat en del saker som funkar extra bra för mig när motivationen svajar. Här kommer de:

1. Rensa upp i dina sociala medier
Ett sätt som har funkat väldigt bra för mig när motivationen är låg är att dölja eller avfölja träningskonton på Instagram som inte gör mig glad och peppad. Ibland har det varit jobbigt eftersom jag ju helst inte vill riskera att såra någon genom att avfölja, men det fina med både Instagram och Facebook numera är att man kan dölja eller pausa ett visst konto utan att behöva ta steget och avfölja. Och när motivationen är tillbaka igen så kan man ju alltid låta flödet komma tillbaka igen.

2. Försök hitta träningskompisar
Jag har hittat träningskompisar i löpargrupper, på träningsresor, i sociala medier– ja, till och med på krogen(!) Man vet aldrig var en riktig pärla till träningskompis gömmer sig, så håll ögonen och öronen öppna. En bra träningskompis kan ofta vara avgörande för att passet faktiskt blir av. Och man ångrar ju som bekant sällan ett pass, så det är värt att ragga runt lite för att hitta sällskap på passet.

3. Anmäl dig till ett lopp
Det finns en del lopp även när löparsäsongen går lite på lågvarv. Här hittar du en bra förteckning över lopp i Sverige. Strängnäs Halvmaraton den 23 november är jag riktigt sugen på faktiskt, har hört av löparbloggaren Staffan Dahlgren att finishermedaljen dessutom är riktigt snygg! Jag tycker det är kul att ha ett lopp ”i pipen” och anta utmaningen att genomföra loppet som ett bra, extra kvalitativt träningspass.

4. Våga justera ditt träningsupplägg
Jag vet många i min närhet som följer träningsprogram som de antingen har köpt på nätet (ett generellt program) eller ett individanpassat som de har fått av en löpcoach. Det är förstås toppen med ett program om man gillar det, men tänk på att det också kan vara stressande i perioder. Om motivationen är låg kan det vara en bra idé att skippa programmet för en tid och bara träna för att det är roligt. Kör alternativ träning, upptäck nya träningsformer och bygg upp ett sug efter att ge dig ut och springa. För jag lovar, suget kommer att komma. Förr eller senare 😉

5. Testa något nytt i löparväg
Blir det oftast samma gamla asfaltsrunda som du numera kan i sömnen? Varför inte överraska dig själv med att prova något nytt, till exempel testa ett löpbandspass i grupp på gymmet (om det finns såklart), köra ett pass på en inomhusbana (här hittar förteckning över inomhushallar med rundbana i Sverige), springa ett pass i skogen eller ta skidstavarna och kör ”älghufs” uppför en slalombacke. Det finns en mängd roliga sätt att variera löpningen på och vet du vad det bästa är? Att man faktiskt utvecklas och blir en bättre löpare av att ”chocka” kroppen med nya utmaningar.

Yes, det var mina bästa tips på att hitta ny motivation. Har du fler bra att tillägga? Kommentera gärna! Och ha kul därute!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

Hörni, nu har jag riktigt goda nyheter till alla er som liksom jag älskar kvarg! Lindahls nyhet PRO KVARG+ släpps nu i en stor, härlig 500-gramsvariant!

Kvarg har jag ätit sedan jag var liten, det kan jag tacka min tjeckiska mamma för. I Tjeckien använder man nämligen väldigt ofta kvarg i bakning. När jag plötsligt började springa en massa i slutet av 2009 märkte jag att jag väldigt snabbt blev hungrig och då var det viktigt att snabbt få i sig något som både mättade, innehöll bra saker och smakade gott. Då såg inte kvargutbudet ut som idag, så jag ”löste” det hela med att mixa naturell kvarg med sylt.

Idag, tio år senare, är läget tack och lov något helt annat. Jag är fortfarande lika såld på kvarg och det är toppen att det nu finns så många olika varianter att välja på. Då långdistanslöpning ju kräver en hel del energi och jag gärna vill behålla den muskelmassa jag genom åren har kämpat mig till på gymmet så vill jag att kvargen jag äter ska vara så proteinrik som möjligt. Tidigare i år släppte min samarbetspartner Lindahls PRO KVARG+ i 150-gramsförpackningar. Nu kan jag dela den härliga nyheten att PRO KVARG+ numera också finns i en rejäl 500-gramsförpackning. Perfekt att ha hemma i kylskåpet när man kommer hem efter träningen!

Mer info om PRO KVARG+:
– Högst proteinandel på marknaden, 12-13% per 100 gram.
– 50/50 blandning mellan snabbverkande protein (vassle) och protein med långsammare upptag (kasein)
– Krämigare konsistens än vanlig kvarg
– Inget tillsatt socker (sötat med acesulfam-K och aspartam)
– Rik på BCAA (7 g per 100 g)
– Produkterna är laktosfria

Vad gillar du helst att äta efter träningen? Och vad tycker du om kvarg? Berätta gärna i en kommentar!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

Jag läser att ensamhet skadar vår hälsa och att den är farligare än rökning. Mellan en halv och EN MILJON svenskar är socialt ensamma.

Blir extremt berörd eftersom jag i perioder också känt mig ensam. Gör det fortfarande av och till, plus att jag har en tendens att oroa mig ”i förväg” för hur jag kommer att ha det i framtiden. Kommer jag bli ensam då? Tankar som självklart gör det svårt för mig att vara i nuet och njuta av det som är här och nu.

Ställde nyligen frågan ”Känner du dig ensam?” på mina Insta Stories och 40 procent svarade ”ja”. Fyra av tio alltså. I en följdfråga undrade jag om de kunde precisera på vilket sätt de kände sig ensamma. Här nedan är ett urval av svaren. Visst blir man berörd? Och visst känns det så himla onödigt, varför ska det behöva vara så här?

”Trots att jag har många i mitt umgänge känner jag ofta att jag inte har någon att prata med.”

”Jag har familj, men inga vänner. Saknar någon att vända mig till och göra saker med.”

”Har många vänner, men saknar riktigt nära vänner man bara kan ligga på soffan med. Saknar även familjen som mor, far och syskon med familjer som bor 30 mil bort, även om jag har en perfekt liten familj här.”

”Jag och min man är ofta själva på lördagskvällarna.”

”Bor själv, ingen partner. Singel i 12 år. Längtar efter att dela hela livet med en andra hälft.”

”Det är alltid jag mot världen, känns det som. Lite som Don Quijote, typ.”

”Inflyttad på en ort sedan många år och svårt att ta sig in i gemenskapen.”

”Även med folk omkring mig känner jag mig ensam. Livet känns inte meningsfullt.”

”Tappat alla vänner när barnen kom och en introvert man som aldrig vill träffa nån.”

”Singel och flyttat till ny stor stad i vuxen ålder. Saknar riktiga vänner och en kärlek.”

”Känner mig ensam i vardagen, att få ihop familjelivet. Min man ser inte vad som krävs med fyra barn…”

”Så få nära vänner som förstår att träna är det bästa sättet att må bra fysiskt och psykiskt. Så jag tränar alltid ensam – så tråkigt.”

”Känns som att ingen någonsin hade velat umgås med mig om jag inte hade föreslagit det.”

”Ensam med mina tankar och känslor, ingen i min närhet som är känslomässigt nära nog.”

”Trots att man har jobb-, löp- och körkompisar är det tråkigt att komma hem till en tom lägenhet.”

”Alla vänner och familj har respektive, startar familj eller flyttar till hus. Jag är singel sedan åtta år och har gett upp hoppet.”

”Blev tyst och en tomhet när min stora son flyttade i augusti.”

”Flyttade till en stad på grund av kärleken. Blev lämnad och har familjen på annan ort…”

”Har inte så många vänner och är rädd att jag ska bli ensam i framtiden.”

”Ensamstående mamma, mycket ansvar och ingen att dela det med.”

”Har inte en enda vän som jag umgås med. Är antingen på jobbet eller med min familj.”

”Bor långt från vänner och isolerad på grund av sjukdom.”

”Samhällets norm är tvåsamhet och när man inte lever så hamnar man lite utanför socialt.”

”Känner ofta att de vänner jag har inte hör av sig, att ingen egentligen är i så stort behov av mig. Det skapar en känsla av ensamhet. Jag önskar att jag vore den där man ville ringa till.”

”Jag bor utomlands och har få vänner.”

Du som läser det här, har du någon gång känt dig ensam? Eller har du kanske lyckats bryta ensamheten? Berätta jättegärna! Och ha en riktigt fin fredag, kram!

Foto bilden ovan: Under Armour Nordics

Hej!

Ända sedan du skrev inlägget om att inte räkna kalorier m m har jag funderat. Jag har alltid önskat att jag kunde göra likadant. Äta det jag är sugen på, inte hela tiden tänka efter. Kunna ta något gott efter maten. Men min kropp verkar tycka annorlunda. Min kropp ser inte ut som din och har aldrig gjort. Jag är byggd på ett annat sätt. Det känns därför alltid som att jag måste hålla koll och att vikten annars sticker iväg… Oerhört frustrerande. Jag har även jag haft problem med ätstörningar. Dessutom har jag en hel del magproblem som krånglar till kosten ytterligare.

Jag är genuint glad för din skull, att du mår bra. Men du ser ju fantastisk ut och har en kropp många strävar efter. Men vi med en annan kropp som kämpar finns också. Vill inte kritisera dig men varje gång någon skriver sådana inlägg och själv ser ut som normen blir det jobbigt. Men fortsätt inspirera! Jag gillar det du gör! Så hoppas inte du tar detta på fel sätt ❤️

Bakgrunden till mejlet är en Q&A jag hade på mina Insta Stories för några dagar sedan, där jag bland annat fick frågan om hur jag ser på mat och balans och om jag räknar kalorier. Uppskattar verkligen mejlskrivarens öppenhet och ärlighet. Det finns en anledning till att jag inte skriver överdrivet mycket om hur jag äter och det är just för att det ÄR oerhört svårt att navigera rätt när det handlar om kost, kropp och träning. Särskilt om man har en, som skribenten uttrycker det, normkropp.

Min nyfikna fråga till dig som läser det här är: hur kan vi göra för att bättre prata om de här så känsliga ämnena på ett inkluderande OCH peppande sätt? Kom jättegärna med dina tankar!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Det kom ett meddelande på Facebook som berörde mig och satte igång många tankar hos mig. Här kommer delar av det:

Hej Petra!

Har så många gånger tänkt skriva till dig utan att det blivit av. Nu när jag lyssnade på Maratonpodden så fick jag äntligen tummen ur! Jag har lyssnat på podden sen start. I början sa jag ”Bra podd, intressanta gäster – men inte så förtjust i Petra”.

Anledningen var att jag tyckte det var mycket fokus på utseende, springa hårt, springa snyggt, mer yta, mindre djup. Sen tycker jag att du bara växer och växer och växer! Älskar nu både podden och dig!! 💕

Så…fortsätt framåt, fortsätt vara den du är med så mycket glädje, men också en del av mindre glädje, men det som återspeglas är på riktigt! Så…stort stort tack för att du (och Malin) förgyller sociala medier och ger mig inspiration i min vardag.

Stor kram

Blev väldigt glad över att den här lyssnaren tagit sig tiden att skriva till mig, ett oerhört ärligt och fint meddelande. Och vet ni vad det lustiga är..? Det är att jag har fått rätt så många liknande meddelanden eller mejl den senaste tiden. Det handlar om hur människor tycker sig ha märkt en förändring hos mig som de tycker om. Att budskapet har gått från mestadels yta till något mer och djupare. De uppskattar att jag vågar prata om mer delar av mig själv än bara senaste löppasset, snittfarter och tider – utan också människan bakom ”Maraton-Petra”.

Ni anar inte hur rörd jag blir över att ni faktiskt lägger märke till det här! Och jag vill också berätta lite om anledningen till att det är så lätt att låta innehållet fastna i en linjär och oförarglig fasad. För när jag startade Maratonbloggen på SvD.se fanns det faktiskt folk som inte förstod varför en vanlig motionär utan större talang för löpning skulle få utrymme att skriva om denna ädla sport på en av Sveriges största dagstidningssajter.

Jag kände att jag hela tiden behövde bevisa mitt existensberättigande för såväl mig som ”alla andra”. Ingen skulle minsann få anledning att kritisera mig för att jag var långsam, så jag bet ihop och tränade som en galning för att bli snabbare och snabbare. Samtidigt var jag extremt känslig för vad folk tyckte om mig (HSP, ni vet…) och gick ständigt runt och oroade mig för vad andra kunde tänkas prata om mig när jag inte var med. Det där med att jag ”bara” var journalist och inte personlig tränare, idrottsvetare eller hade någon annan tung träningsutbildning kunde göra mig superstressad. Vad gjorde jag i detta sammanhang, liksom?

Extremt tärande såklart! Och frustrerande, för det är omöjligt att vara älskad av alla. Det förstod jag ju, men kunde inte riktigt stänga ute de där jobbiga tankarna. Tills jag en dag (för det gick faktiskt till så – typ, över en natt) bestämde mig för att aldrig mer låta negativ energi få påverka mig. Så jag dolde alla Insta- och Facebookkonton som fick mig att må dåligt eller tvivla på mig själv och slutade försöka hålla igång vänskapsrelationer där jag var den drivande kraften bakom att vi sågs.

Sa till mig själv att från och med nu ska jag bara skriva om sådant som jag tycker är intressant. Inte vad jag tror att andra vill läsa. Det var urläskigt eftersom jag ju visste att jag på så sätt riskerade att bli avföljd av en massa personer som tyckte att de inte längre fick det innehåll de förväntade sig. Men jag tänkte att det är en risk jag måste ta. Och det kan ju faktiskt komma nya följare också, människor som uppskattar mitt ”nya” sätt att skildra min träning och livet.

Jag lovade också mig själv att aldrig mer försöka förenkla mitt språk för att det inte skulle låta så högtravande och krångligt. Det är ju den jag är, jag uttrycker mig så här och tycker om ovanliga ord – varför dölja det till varje pris? Så, här är jag nu och jag vet att det finns de som älskar det och de som avskyr det. Så är det och det är helt okej. För ingen kan vara älskad av alla, men att ens få vara älskad av människor är ingen självklarhet utan en gåva som jag verkligen vårdar.

Så, TACK till er alla för att ni hör av er och är världens bästa vänner! Ni anar inte hur mycket ni betyder för mig.

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

I rent studiesyfte bestämde jag mig för några dagar sedan att jag skulle lyssna på podden Måndagsvibe med Hannalicious och Lojsan. Tänkte att det kunde vara kul att ”kolla in vad ungdomarna har för sig”, typ 😉 Avsnittet med titeln ”Influenceravsnittet” gjorde mig extra nyfiken, så det fick det bli. Det handlade om livet som influencer och gick mest ut på att besvara olika lyssnarfrågor. Någon undrade, om jag minns rätt, om det fanns två läger i influencervärlden: de äldre och de ”coola yngre”. Efter ett tag kom Hannalicious och Lojsan fram till att det fanns det absolut och till det äldre lägret hörde bland annat Petra Tungården, 31 och Michaela Forni, 30.

Satt på bussen när jag lyssnade på det där, så kom på mig själv med att gapflabba. HERREGUD!!! Om en 30-åring är äldre, vad är då jag..? Halvdöd, med ena benet i graven? Hahahah!!! Sedan insåg jag att alla har ju sina referensramar. När jag var 20 kändes 40 väldigt avlägset, jag trodde knappt att folk som var över 40 kunde ta sig fram utan rollator. Och jag har alltid trott att man blir så jäkla uppstyrd och vuxen när man passerar 40, men har inte märkt något alls av det. Känner mig minst lika sprallig som för tjugo år sedan…minst.

Eller förresten. Känner mig faktiskt ännu spralligare och piggare än då, trots att det har hunnit hända många jobbiga saker i livet sedan dess. Men för varje prövning livet utsätter en för, desto mer lär jag mig att uppskatta det jag har. Det är jag väldigt tacksam för.

Hur är det för dig som läser det här? Hunnit få antytt att du är ”gammal”? 😉

Foto ovan: Jonas Hansen