Det kom ett meddelande på Facebook som berörde mig och satte igång många tankar hos mig. Här kommer delar av det:

Hej Petra!

Har så många gånger tänkt skriva till dig utan att det blivit av. Nu när jag lyssnade på Maratonpodden så fick jag äntligen tummen ur! Jag har lyssnat på podden sen start. I början sa jag ”Bra podd, intressanta gäster – men inte så förtjust i Petra”.

Anledningen var att jag tyckte det var mycket fokus på utseende, springa hårt, springa snyggt, mer yta, mindre djup. Sen tycker jag att du bara växer och växer och växer! Älskar nu både podden och dig!! 💕

Så…fortsätt framåt, fortsätt vara den du är med så mycket glädje, men också en del av mindre glädje, men det som återspeglas är på riktigt! Så…stort stort tack för att du (och Malin) förgyller sociala medier och ger mig inspiration i min vardag.

Stor kram

Blev väldigt glad över att den här lyssnaren tagit sig tiden att skriva till mig, ett oerhört ärligt och fint meddelande. Och vet ni vad det lustiga är..? Det är att jag har fått rätt så många liknande meddelanden eller mejl den senaste tiden. Det handlar om hur människor tycker sig ha märkt en förändring hos mig som de tycker om. Att budskapet har gått från mestadels yta till något mer och djupare. De uppskattar att jag vågar prata om mer delar av mig själv än bara senaste löppasset, snittfarter och tider – utan också människan bakom ”Maraton-Petra”.

Ni anar inte hur rörd jag blir över att ni faktiskt lägger märke till det här! Och jag vill också berätta lite om anledningen till att det är så lätt att låta innehållet fastna i en linjär och oförarglig fasad. För när jag startade Maratonbloggen på SvD.se fanns det faktiskt folk som inte förstod varför en vanlig motionär utan större talang för löpning skulle få utrymme att skriva om denna ädla sport på en av Sveriges största dagstidningssajter.

Jag kände att jag hela tiden behövde bevisa mitt existensberättigande för såväl mig som ”alla andra”. Ingen skulle minsann få anledning att kritisera mig för att jag var långsam, så jag bet ihop och tränade som en galning för att bli snabbare och snabbare. Samtidigt var jag extremt känslig för vad folk tyckte om mig (HSP, ni vet…) och gick ständigt runt och oroade mig för vad andra kunde tänkas prata om mig när jag inte var med. Det där med att jag ”bara” var journalist och inte personlig tränare, idrottsvetare eller hade någon annan tung träningsutbildning kunde göra mig superstressad. Vad gjorde jag i detta sammanhang, liksom?

Extremt tärande såklart! Och frustrerande, för det är omöjligt att vara älskad av alla. Det förstod jag ju, men kunde inte riktigt stänga ute de där jobbiga tankarna. Tills jag en dag (för det gick faktiskt till så – typ, över en natt) bestämde mig för att aldrig mer låta negativ energi få påverka mig. Så jag dolde alla Insta- och Facebookkonton som fick mig att må dåligt eller tvivla på mig själv och slutade försöka hålla igång vänskapsrelationer där jag var den drivande kraften bakom att vi sågs.

Sa till mig själv att från och med nu ska jag bara skriva om sådant som jag tycker är intressant. Inte vad jag tror att andra vill läsa. Det var urläskigt eftersom jag ju visste att jag på så sätt riskerade att bli avföljd av en massa personer som tyckte att de inte längre fick det innehåll de förväntade sig. Men jag tänkte att det är en risk jag måste ta. Och det kan ju faktiskt komma nya följare också, människor som uppskattar mitt ”nya” sätt att skildra min träning och livet.

Jag lovade också mig själv att aldrig mer försöka förenkla mitt språk för att det inte skulle låta så högtravande och krångligt. Det är ju den jag är, jag uttrycker mig så här och tycker om ovanliga ord – varför dölja det till varje pris? Så, här är jag nu och jag vet att det finns de som älskar det och de som avskyr det. Så är det och det är helt okej. För ingen kan vara älskad av alla, men att ens få vara älskad av människor är ingen självklarhet utan en gåva som jag verkligen vårdar.

Så, TACK till er alla för att ni hör av er och är världens bästa vänner! Ni anar inte hur mycket ni betyder för mig.

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

I rent studiesyfte bestämde jag mig för några dagar sedan att jag skulle lyssna på podden Måndagsvibe med Hannalicious och Lojsan. Tänkte att det kunde vara kul att ”kolla in vad ungdomarna har för sig”, typ 😉 Avsnittet med titeln ”Influenceravsnittet” gjorde mig extra nyfiken, så det fick det bli. Det handlade om livet som influencer och gick mest ut på att besvara olika lyssnarfrågor. Någon undrade, om jag minns rätt, om det fanns två läger i influencervärlden: de äldre och de ”coola yngre”. Efter ett tag kom Hannalicious och Lojsan fram till att det fanns det absolut och till det äldre lägret hörde bland annat Petra Tungården, 31 och Michaela Forni, 30.

Satt på bussen när jag lyssnade på det där, så kom på mig själv med att gapflabba. HERREGUD!!! Om en 30-åring är äldre, vad är då jag..? Halvdöd, med ena benet i graven? Hahahah!!! Sedan insåg jag att alla har ju sina referensramar. När jag var 20 kändes 40 väldigt avlägset, jag trodde knappt att folk som var över 40 kunde ta sig fram utan rollator. Och jag har alltid trott att man blir så jäkla uppstyrd och vuxen när man passerar 40, men har inte märkt något alls av det. Känner mig minst lika sprallig som för tjugo år sedan…minst.

Eller förresten. Känner mig faktiskt ännu spralligare och piggare än då, trots att det har hunnit hända många jobbiga saker i livet sedan dess. Men för varje prövning livet utsätter en för, desto mer lär jag mig att uppskatta det jag har. Det är jag väldigt tacksam för.

Hur är det för dig som läser det här? Hunnit få antytt att du är ”gammal”? 😉

Foto ovan: Jonas Hansen

Anna Jönsson Haag har tidigare gästat Maratonpodden två gånger, då tillsammans med maken Emil. Men i det senaste avsnittet kommer hon på egen hand – ”för att få fritt snackutrymme”, som hon uttryckte det i vår sms-konversation inför inspelningen. Det blev ett väldigt intressant samtal där vi kommer in på flera saker.

Vi pratar bland annat om frustrationen att aldrig kunna toppa succén i Vancouver 2010, om att vilja så mycket att effekten blir den motsatta, om den mentala kraschen i fjol och hur hon lägger upp träningen som består av både löpning och hård styrketräning. Vi kommer också in på sociala medier och de signaler hon som före detta elitidrottare sänder ut där, om graviditeten såklart – plus en massa annat.

Avsnittet tillägnas hälso- och träningsinspiratören Terese Alvén, som för en kort tid sedan förlorade kampen mot en aggressiv äggstockscancer. Vi skänker produktionskostnaderna för det här avsnittet till Cancerfondeninsamlingen Spring för Terese. Skänk gärna en slant du också – och fortsätt sprida Tereses budskap om rörelseglädje för alla.

Lyssna direkt i spelaren nedan eller i poddapparna! Önskar dig härlig lyssning!

”När jag slutade plockade jag bort alla lugna pass, jag plockade bort de långa passen och körde bara hårt och mellanhårt. Och så styrka på det. Och som jag har förstått det så är det inte det bästa man kan göra när man har de symptomen i kroppen. Så det spädde på det hela. Jag gick upp tidigt på morgonen, brände av intervaller, stack ut och sprang 12 kilometer så fort jag kunde, körde tunga styrkeövningar för att jag ville behålla styrkan. Allt det där.”

Foto bilden ovan: Erik Flyg

Minns hur jag kunde noja ihjäl mig inför lopp förr om åren, deppa ihop när det inte hade gått som jag hoppats. Trycka in ännu fler pass per vecka för att ”straffa” mig när jag tyckte att jag hade slöat till. Insåg häromdagen att jag inte längre känner så och det är så sjukt skönt!

Det är lätt att säga åt andra att de ska lägga sin energi på rätt saker, att livet är för kort för att slösas bort på onödigheter. Men det är inte så lätt att vänja sig av med det där beteendet förrän livet har skakat om en rejält. Förrän man själv har insett att livet inte är för evigt och att det där timglaset som vändes i samma stund som du föddes hela tiden töms på innehåll. Det är upp till dig att fylla tillvaron med meningsfulla saker som verkligen betyder något för dig.

När livet skakade om mig rejält i samband med pappas bortgång förra året så ändrades faktiskt mina prioriteringar i livet praktiskt taget över en natt. Och idag, ett år senare, är prioriteringarna likadana. Jaga tider och stressa sönder mig för att hinna med ett visst träningspass har jag lagt ner. Fokus ligger istället på att träna på ett sätt som får mig att må bra och som gör mig bättre rustad för de utmaningar som livet ger mig.

Shit, tänk om jag hade vetat det jag vet idag när jag storgrät för att jag hade klappat igenom på något lopp och fått en ”dålig” tid! Det är SÅ lätt att känna att all den träning man har lagt ner har varit i onödan om man inte lyckas prestera det man önskar. Men har man någonsin ångrat all tid man lagt ner på familj och vänner? EXAKT! Men det krävs nog en eller annan seriös smocka i ansiktet för att inse det.

Jag är på ett sätt tacksam över att jag fick förmånen att inse det nu. Jag kommer aldrig mer att ställa in en fika med en kompis för att jag ska träna. Tack, livet, för att du fick mig att fatta att jag inte är Charlotte Kalla 😉 Idag tycker jag om mig själv på ett sätt som jag aldrig tidigare har gjort. Det får mig att må så himla bra, precis här och nu.

Hur tänker du kring livet, prioriteringar och träning? Berätta gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Bor du trångt och har gott om löparskor? Pedanten i mig led länge av röran i klädkammaren, men nu har jag kommit på lösningen på mina förvaringsproblem. Psst…längst ner i det här inlägget delar jag en fin rabattkod!

Det här med att bo två vuxna och ett litet barn i en minitvåa har ju helt klart sina utmaningar. Ett stort problem har länge varit alla mina löparskor. Det blir ju en hel del skor till slut om man jobbar som jag gör. Och är man inte löparinfluencer och har femtioelva par skor själv så kanske man bor med andra människor som också tränar och alltså också har en hel del träningsskor.

Länge ”löste” jag problemet genom att trycka in alla skor i klädkammaren, med resultatet att jag i stort sett alltid bara använde det skoparet som stod i hallen. För tilläggas bör att jag är tidsoptimist och när jag ska iväg på mina pass så är jag oftast så stressad att jag inte har tid att rota runt i klädkammaren, utan tar det paret skor som står närmast.

Men så en dag så surfade jag runt på nätet och hamnade på Gemmas, en webbshop som säger sig ha ”sakerna du inte visste att du saknade”. Och nej, jag visste inte att jag saknade de där supersmarta förvaringslådorna för skor som du ser på bilderna här – men när jag fick upp dem på hyllan i hallen (som sambon och hans kompis snickrat ihop tidigare) så undrade jag hur sjutton jag klarat mig utan dem i alla år. Och plötsligt blev det massvis med plats över i klädkammaren, hehe 😉

Till dig som blev nyfiken på den här smarta skoförvaringen så har jag nu ett fint erbjudande från Gemmas. Med koden petra20 får du 20% rabatt på skolådorna samt alla andra produkter i kategorin Fritid & Hälsa (gäller ej redan nedsatta varor) och shoppar gör du här. Rabattkoden anges i kassan. OBS! Koden gäller till och med söndagen den 30 juni 2019.

OBS! Gemmas har också större skolådor för förvaring av flera par eller stövlar. Du hittar även dem genom att följa länken ovan!

Foto bilderna ovan: Petra Månström

Fler här som har svårt att få till bra mellanmål man står sig hyfsat länge på? Är så glad att jag har upptäckt kvargen, för den boostar verkligen mina mellisar med bra protein samtidigt som den mättar.

Här kommer nu två härliga mellanmål med kvarg som går snabbt att fixa till, innehåller en massa hälsosamma saker – och framför allt: de är galet goda! Funkar såklart även superbra till frukost. Jag har använt mig av naturell och smaksatt kvarg från Lindahls, har alltid minst en sådan burk i kylen hemma.

Kvarg med äpple, kanel och müsli

Lindahls Kvarg Naturell
Kanel, malen
Äpple, skivat
Flytande honung
Valnötter, hackade
Müsli

Häll upp kvarg i en skål och rör om med en sked så att den blir lite fluffig. Häll i mald kanel och honung efter smak och rör om igen. Toppa sedan med skivat äpple, valnötter och müsli. Ät och njut!

Supersmoothie med apelsin, avokado, äpple och kvarg

1 dl Lindahls Kvarg Naturell eller Lindahls Kvarg med hallonsmak
1 apelsin
1/2 äpple
1/2 avokado
Riven ingefära
Apelsinjuice
Ev kokosflak

Blanda alla ingredienser i en blender och mixa. Tillsätt apelsinjuice för att uppnå önskad konsistens. Toppa eventuellt med kokosflak eller något annat du är sugen på och servera genast. Det här blir ett rejält glas eller två-tre mindre, beroende på frukternas storlek.

Foto bilderna ovan: Petra Månström

Tipsa gärna om dina favoritmellisar med kvarg! Och ha en toppendag 🙂

Stretcha eller inte? Åsikterna går isär, men jag hör till de löpare som gärna stretchar efter passet. Här är fyra favoritövningar att testa!

I klippet nedan delar jag med mig av fyra favoritstretchövningar som gör gott för mig såväl i vardagen som i min löpning. Gör jag dem regelbundet så känner jag mig smidigare och jag har lättare att ta ut löpsteget ordentligt. Det är framför allt höftpartiet och baksida lår som lätt stelnar till på mig, så därför har jag fokuserat på dem här. Gör alla övningar eller välj ut några och kör dem så ofta du känner för.

Och när vi ändå pratar om saker att göra efter passet. Förutom att stretcha ut löparmusklerna så vill jag gärna ha något gott och proteinrikt att äta efter passet. Jag vill ha något som är lätt att ta med sig, som smakar gott och innehåller bra saker som förbättrar återhämtningen. Dit hör definitivt kvargprodukter, antingen smaksatta eller naturella som jag sedan toppar upp med frukt, bär, nötter eller något annat gott.

I videoklippet i detta inlägg ser du en favorit just nu, nämligen Lemon Cheesecake ur Lindahls nya Pro-serie. Produkterna innehåller en helt ny typ av kvarg som kombinerar lika mycket snabbverkande vassleproteiner som långsamma kaseinproteiner, vilket är optimalt för att både bygga muskler och hindra nedbrytning efter träning. Inget socker är tillsatt och produkterna är laktosfria. Rekommenderas!

Gillar du att stretcha efter löpningen? Har du några favoritövningar?

Foto och film: Jonas Hansen

Tänk så häftigt när en galen idé blir verklighet! I söndags kördes första upplagan av Thule Barnvagnsjogg – ett fun run speciellt för löparvagnar. 

Världspremiären av Thule Barnvagnsjogg gick i anslutning till MiniVarvet, som min samarbetspartner Thule är ny huvudpartner till. På söndagsmorgonen var vi ett 40-tal löparvagnar med tillhörande barn och förare som hade samlats i Slottsskogen för att springa den 2,4 km långa banan.

Det var en väldigt rolig och annorlunda upplevelse att få vara med om det här loppet. En ny dimension av ett lopp, helt enkelt. Och väldigt praktiskt att ha ”hejaklacken” på plats i vagnen, även om min mest pratade om att han ville ha en glass och leka i det uppblåsbara hopptornet 😉

Här nedan kommer lite bilder från i söndags. Stort tack till alla som var med och tack till Thule som nappade på min idé, hoppas verkligen att det här blir ett stående arrangemang!

Foto och copyright bilderna ovan: Jonas Hansen

Det här är ett inlägg som jag länge har funderat på om jag vågar skriva. Har dragit mig för det eftersom det känns så otroligt självutlämnande.

Men samtidigt så är jag ju rätt säker på att jag inte är ensam om att känna så här och därför bestämde jag mig trots allt för att skriva det. Vad är det då jag vill prata om? Jo, den där jobbiga ångesten som kommer krypande varje gång det är helg och semester. Ångesten när sociala medier-flödet formligen exploderar av bilder på folk som är på båtutflykt med sina vänner, någon får en överraskningsfest på sin födelsedag av en massa vänner och så är det några som har grillmiddag med sina vänner.

Vänner, vänner, vänner. Och det är just vänner det här inlägget handlar om. För varje gång en sån där bild flimrar förbi i mitt flöde kan jag känna: ”Hjälp! Varför har vi nästan inga vänner?!” Brukar fundera mycket på hur folk får ihop allt. Både sambon och jag tappade kontakt med en del vänner i samband med att vår son kom. Inget konstigt egentligen, om man har gått in i en ny fas i livet som det här med barn innebär. Skillnaden är bara att sambon inte lider av det – men det gör jag. Rätt så mycket, faktiskt.

Vill ju så gärna ha en sån där skön klick av nära vänner som överraskar mig på min födelsedag eller kanske ger mig en möhippa ifall vi nu skulle få för oss att gifta oss. Har faktiskt ärligt talat haft rätt så djup ångest när jag tänkt på hur jag skulle känna ifall jag inte skulle få någon möhippa. Visst måste väl det hända en del människor? Och hur mår man då? Snacka om att känna sig övergiven och icke-älskad…

Min 40-årsdag ”löste” jag genom att en Karibienkryssning dök upp. Ärligt talat så lobbade jag faktiskt rätt hårt för att den skulle läggas just över min födelsedag, så att jag slapp gå runt och känna ångest över om jag skulle få en överraskningsfest eller ej. Det var så skönt att bara fly iväg och slippa bry sig, men vill ju inte känna pressen att behöva fly varje gång en födelsedag eller annan högtid dyker upp. Såklart att det här har med mitt kontroll- och bekräftelsebehov att göra. För annars skulle jag väl inte bry mig?

Hur tänker du som läser det här om vänner i vuxen ålder? Är du nöjd med de vänner du har eller skulle du vilja ha fler? Är väldigt nyfiken på dina tankar. Stor kram.

Vad äter du helst direkt efter träningen? Kvarg, gärna ihop med en frukt, är en storfavorit för mig. Gott, lätt att ta med sig, naturligt – och ger fullvärdigt protein.

Kvargen förde i många år en tynande tillvaro på butikshyllorna innan den slog igenom på allvar för några år sedan, som ett populärt mellanmål för folk som tränar. Och glädjande nog händer det hela tiden en massa spännande saker på kvargfronten, idag finns det massvis med alternativ för den som gillar kvargprodukter efter träningen.

Ett återhämtande mellanmål efter träningen tycker jag ska vara enkelt att ta med sig, smaka gott och viktigast av allt: innehålla saker som verkligen hjälper mig i träningen. Eftersom jag är mån om att behålla min muskelmassa som jag kämpat för i gymmet, men samtidigt tränar en hel del långdistanslöpning, så är rejält med fullvärdigt protein viktigt. Och där är kvarg verkligen en klockren produkt.

Lindahls har jag alltid haft ett gott öga till, inte minst därför att jag gillar designen på deras förpackningar. Färgglatt och inbjudande, det låter kanske ytligt men jag vill bli glad när jag öppnar kylskåpet efter passet 😉 Men framför allt så är det ju innehållet jag gillar, det känns bra att veta att det jag äter efter passet verkligen förbättrar min återhämtning och helt enkelt gör träningen roligare.

Ser alltid till att ha en rejäl burk av Lindahls naturella kvarg hemma, så att jag snabbt kan fixa en smoothie eller en bowl med frukter och bär. Men tränar jag på gymmet eller är iväg någon annanstans tar jag gärna med mig mindre förpackningar av deras kvarg.

Och nu har det i dagarna lanserats ett riktigt spännande tillskott till Lindahls kvargprodukter, nämligen den nya Pro-serien. Produkterna innehåller en helt ny typ av kvarg som kombinerar lika mycket snabbverkande vassleproteiner som långsamma kaseinproteiner, vilket är optimalt för att både bygga muskler och hindra nedbrytning efter träning. Inget socker är tillsatt och produkterna är laktosfria. De här produkterna innehåller mer protein än andra kvargprodukter på marknaden. I like!

”Lindahls Pro Kvarg +” kommer i en 150-g portionsförpackning i fyra smaker – Lemon Cheesecake, Strawberry & Lime Pie, Blueberry Muffin och Naturell. Produkterna går att hitta i mejerikylen på ICA, Coop och Bergendahls i hela Sverige från och med vecka 19.

Har ätit mig igenom nyheterna och har verkligen fastnat för den härligt sötsyrliga Lemon Cheesecake, såååå god! Vad äter du helst efter träningen? Och vad tycker du om kvarg?

Foto bilderna ovan: Petra Månström