En molande smärta i ländryggen. Diffus smärta i bäckenet. Min första tanke var att jag slarvat med styrketräningen.

Eller kanske sprungit för mycket den senaste tiden..? Fel löparskor? Men…eftersom jag brukar föra dagbok över hur kroppen känns varje dag kunde jag snabbt bläddra tillbaka i tiden och se ett mönster. Denna molande smärta koncentrerad till mellangärdet återkom med stor regelbundenhet, närmare bestämt var 28:e dag…

Ägglossning! Gah! Jag som redan med hjälp av dagboken konstaterat att jag dagarna före mens har drabbats av en liknande, fast ännu mer intensiv smärta i samma område. Så nu har jag alltså garanterat två smärtperioder att se fram emot varje månad, tjohooo… Har ju knappt upplevt detta tidigare eftersom jag har ätit hormoner i form av p-piller under större delen av mitt vuxna liv. Men hade jag haft det så här tidigare hade jag helt klart pratat om det och sökt hjälp.

Frågan är varför man inte hör eller läser mer om det här? Och då särskilt kopplat till träning. För den här smärtan är så massiv att jag helt tappar energin i min träning, känner mig ”svajig” och har svårt att koncentrera mig på det jag håller på med. Har jag letat på fel ställen? Är det tabu att prata om mens i träningskretsar? Eller är det rentav så att det ofta är så att löptränande kvinnor inte har någon mens?

Tillbaka till mina egna problem. Är sjukt less på hormoner och läkare som inte vill/kan se hela människan utan enbart behandlar (läs: trycker ner) symptomen. Nu är det så många som har talat sig varma för Jenny Koos och andra yrkesverksamma med liknande, funktionsmedicinsk inriktning att det nog är dit jag kommer att söka mig. Det låter nämligen vettigt att min svåra, mensrelaterade värk beror på obalanser i kroppen. Borde jag kanske äta annorlunda, har jag brist på något, är jag för stressad – svårt att avgöra själv eftersom man ju som bekant sällan är särskilt bra på att se objektivt på sig själv. Så ett gäng tester tror jag hade varit toppen.

Vänta, nu vet jag! Att jag sällan läser om det här är nog för att de flesta löptränande kvinnorna jag följer i sociala medier eller läser om sällan är över 35 år. Någon enstaka har passerat 40, men majoriteten är runt 30. Och även om jag (oftast) inte känner mig en dag äldre än 20 och Garmin tycker att jag har konditionsålder som en 20-åring så har ju denna kropp ändå existerat liiite längre. Kan det vara så att många kvinnor som börjar få besvär med tilltagande PMS kanske slutar att träna på grund av just smärta, eventuellt ihop med ökad livsstress?

Bara spekulerar här. Ett väldigt intressant ämne detta, inser att jag bara har skrapat på ytan… Kom gärna med era egna funderingar i ämnet. Gissar att några av er läsare inte heller ”längre är 20”? 😉 

Jag har fått testa Flowpillow Heat, Sveriges populäraste massagekudde som påskyndar din återhämtning och har visat sig vara effektiv vid en rad olika löparbesvär. Så här tyckte jag om den!

Det borde vara lika självklart för en löpare som att lämna in bilen på service, men det är det tyvärr inte. Jag är inget undantag. Det jag pratar om är förstås massage. I bästa fall går jag på idrottsmassage 2-3 gånger per år, men oftast mer sällan än så. Samtidigt känner jag ju tydligt att jag verkligen skulle behöva massage oftare, mer än någonsin nu när man inte är 20 längre. Jag tror nämligen att de flesta av er som läser det här upplever att kroppen känns stelare och mer ”trögstartad” idag än för säg 10-20 år sedan.

Men de goda nyheterna är att det inte alls behöver vara så. Flowpillow Heat från svenska Flowlife anses av många vara marknadens bästa komplement till mänskliga behandlingar och jag kan bara instämma. Och då ska jag villigt erkänna att jag var rätt skeptisk inledningsvis, jag vet ju hur sällan jag fick till egenmassage med foamroller. Jag tror att det största problemet med foamrollern var att den krävde en aktiv insats av mig, något som jag inte riktigt orkade med efter en intensiv dag med jobb, träning och jakt av litet, aktivt barn.

Så det var fantastiskt att kunna hänga Flowpillow Heat på stolsryggen och luta sig tillbaka. Eller sätta sig på yogamattan och lägga upp vaderna på massagekudden. Och så vidare. Det blir en perfekt kombination av avkoppling och återhämtning. Du kan välja mellan tre olika hastigheter, så att du kan få allt från rejäl, snabb sportmassage till långsammare triggerpunktsbehandling. Kan avslöja att till och med en hardcoreperson som min kära poddkollega Malin Ewerlöf tyckte att den snabbaste hastigheten var rätt så plågsam. Då fattar ni vilken kapacitet den här produkten sitter inne på! 😉

Jag upplever att den ”kramar runt” musklerna på ett riktigt bra sätt. Nej, det är inte jätteskönt hela tiden – men ”gott ont”. Det känns verkligen att behandlingen är effektiv och det är som sagt underbart att bara kunna luta sig tillbaka i sängen, i soffan, på golvet eller var du nu vill vara och låta massagekudden göra jobbet. Infravärmen (som går att stänga av) gör också behandlingen mer effektiv. Den drivs förresten av uppladdningsbara batterier så att du slipper sladdtrassel. Älskar du löpning och vill få bästa möjliga återhämtning så rekommenderar jag verkligen att du slår till på en Flowpillow Heat.

Kan nog faktiskt inte hitta några nackdelar med den. Eller tja, det skulle väl vara priset då. Men med tanke på hur segt det kan vara med onödiga skador och oändlig rehab så är det ändå en bra investering. Priset är ungefär i nivå med ett par bra löparskor och just nu kan du dessutom köpa Flowpillow Heat till kampanjpris. Och du, det är inte bara löpare som har användning av den här smarta manicken. Trötta kontorsmuskler gör den också underverk med – fråga bara min sambo!

Här shoppar du Flowpillow Heat!

Fler som har testat eller kanske blev sugna på att testa? 

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

Jag kände att jag bara måste få skriva av mig. För det är något med hela den här skruvade situationen som kastar mig mellan total harmoni och ångest, flera gånger om dagen. Några fenomen just nu som jag gärna snabbt scrollar förbi just nu:

• Visdomsord på Instagram om att man kan lära sig något av allt som händer och att vi alla borde ta vara på den här tiden och meditera oftare. Allt detta i kombination med bild på någon som sitter i lotusställning eller står leende i solen med en takeawaykaffe i handen.
• Influencers som visar upp sin ”quarantine outfits” och delar rabattkod till hajpad webbshop.
• Influencers som tipsar om att ”fördriva tiden genom att testa ett nytt löshårsmärke”
• Människor som har permitterats eller är ekonomiskt oberoendee och gödslar fyller sociala medier meed klämkäcka saker som att ”Tjohoo, äntligen har jag mer tid över till att baka!”
• Företag som uppger svävande saker i stil med ”I dessa osäkra tider…” för att pausa samarbeten…fast de samtidigt säger att deras bransch inte påverkas nämnvärt av virusutbrottet…

Anledning? Att min verklighet ser helt annorlunda ut. Jag vill inte meditera, jag vill inte kisa mot solen med kaffe i handen och nästan tro att jag har semester…jag vill bara att det här ska vara över och att mitt företag inte ska gå under…

Har insett att det här intensiva flödet av nyheter om det där viruset i kombination med min personlighetstyp som redan i grundläget har nära till ångest inte är bra. Så har försökt begränsa nyhetsintaget, men har märkt att det inte hjälper särskilt mycket. Och den nästan totala radiotystnaden i inkorgen skrämmer mig. Vad gör folk just nu? Jobbar de, eller sitter de liksom jag halvt apatiska hemma vid datorn och funderar över när allt det här ska vara över?

Löpning har en väldigt bra inverkan på mitt humör, men det går ju inte att springa varje dag. Efter ett längre distanspass i söndags var jag helt slut och Garmin ansåg att jag var nertränad och behövde flera dagars vila. För en gångs skull kände jag att kroppen och klockan var överens – dags att vila och våga möta ångesten som träningen hållit i schack…

Så där, färdiggnällt! Vad skönt det var att skriva av sig, bara att få ner orden på pränt fick mig att må lite bättre. Att bara konstatera att saker och ting suger just nu gör det lättare att härda ut i stunden. Hur mår du precis just nu? Dela gärna dina tankar.

Foto bilden ovan: Evelina Sigetty

Jag har påbörjat otaliga peppiga blogginlägg om hur du inreder ditt hemmakontor, hemmajobbsguide for dummies och vad man kan hitta på så här i ”typ karantän”–tider. Men det är något som skaver, något som tar emot. Det känns liksom inte bra i magen att skriva de där inläggen. Vet inte riktigt varför, men mest är det nog att det känns konstigt att försöka måla upp en glad fasad när man inombords pendlar så mycket i känslostämningar.

Igår var jag ute och sprang en sväng för att förhoppningsvis jaga bort lite ångest. Det var eftermiddag, vardag – och smockat med folk ute! Ungefär lika mycket folk i rörelse som en solig helgeftermiddag i Stockholm. De flesta verkade på strålande humör, vilket ju är jättebra. Men så slår det mig att vi kanske är lite för naiva i det här landet? Borde vi verkligen slappna av så mycket som vi verkar göra? Är det rätt att hålla sig cool? Jag vet inte riktigt. Gripas av panik är ju absolut inte konstruktivt, men att bete sig så här…känns lite konstigt. Det gör det.

Jag hörde talas om en tjej som fått kritik på Facebook för att hon firat sin födelsedag. Sånt där är ju helknasigt, folk måste ju få fira sin födelsedag. Vi kan inte bete oss som om domedagen är här, men kanske skulle myndigheterna kunna vara lite tydligare och mindre svepande i sina riktlinjer och budskap? Funderar högt nu bara, har inte tänkt klart utan skriver ner exakt det jag tänker på. Men något känns som sagt inte bra i magen när jag ser folk sitta tätt, tätt på uteserveringar. Skåla och skratta som om ingenting har hänt. För något har ju faktiskt hänt…

Hur tänker du som läser det här om allt som händer just nu? Dela gärna dina tankar!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen, fotograferad vid lunchtid på Sergels torg

Har loppet du tränat till så länge ställts in eller skjutits på framtiden? Brottas du med sviktande träningsmotivation när dina träningsmål försvinner? Och hur bra för immunförsvaret är det egentligen att träna hårt?

Coronapandemin har vänt upp och ner på tillvaron för många av oss som älskar att springa. I många länder får man inte ens springa utomhus just nu. Dagligen pumpas alla möjliga vinklar på virusutbrottet ut till oss i media, men jag har saknat vettig information till oss som tränar ofta. Därför har jag gjort ett extrainsatt avsnitt av Maratonpodden, där jag fokuserar på att just förmedla kunskap, inspiration och förhoppningsvis lite pepp till dig som gillar att springa.

Avsnittet är indelat i två delar. Den ena handlar om immunförsvaret, hur det fungerar och hur vi med hjälp av kost, eventuella kosttillskott, sömn och anpassad träning kan hålla det så starkt som möjligt. Jag ställer också frågan om det ens går att ”boosta” immunförsvaret – en del sakkunniga menar ju att det inte går. Till min hjälp här har jag Peter Martin, läkare och en av landets främsta företrädare för så kallad funktionsmedicin, en medicinsk inriktning där man identifierar och behandlar de bakomliggande orsakerna till ohälsa. Tilläggas bör att intresset för funktionsmedicin på senare tid har ökat dramatiskt och många ser det som det nya, medicinska paradigmet.

I den andra delen diskuterar jag virusutbrottets effekter på oss träningsmänniskor ur ett idrottspsykologiskt perspektiv. Till min hjälp här har jag Göran Kenttä, idrottspsykolog vid GIH som har arbetat med flera av våra främsta elitidrottare. Vi tar bland annat upp hur man kan anpassa sin träning när ens träningsmål tillfälligt har försvunnit – och kommer faktiskt också in på en rad viktiga och bra lärdomar som den här situationen kan lära oss och som vi kan ha nytta av i vår träning framåt, oavsett om vi är elit eller motionär.

Lyssna direkt i spelaren nedan eller i poddapparna. Hoppas att du gillar avsnittet! Hör gärna av dig och berätta vad du tyckte om det!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Senaste avsnittet av Maratonpodden kunde inte ha en mer lämplig gäst med tanke på vilken dag det är idag. För Emma Svensson levererar verkligen girl power så det heter duga. 

Sex veckor efter deras storslagna bröllop dumpas Emma av sin nyblivne make. Livet så som hon hade tänkt sig är plötsligt över och krisen som följer leder in henne på något helt nytt. Från att ha varit en av våra främsta modefotografer med enligt egen utsago kass fysik blev hon plötsligt första svenska att bestiga den högsta bergstoppen i samtliga europeiska länder på ett år. 49 bergstoppar! Nu är siktet inställt på att bli bästa svenska kvinnliga alpina bergsklättrare genom tiderna – och sin Tinder har hon inställd på Chamonix. Vill du ha en svindlande knuff närmare mot din dröm? Vill du veta hur man tränar för att vara i alpin toppform (yes, löpning ingår!) Vill du lyssna på en av de mest inspirerande personerna jag har intervjuat i den här podden? Då får du inte missa det här avsnittet! Garanterat 110 % inspiration! Lyssna i poddapparna eller direkt i spelaren nedan! Berätta gärna också vad du tyckte om avsnittet sedan.

Kram!

”Vilken kille har tutat i dig att du ska göra det där nu då?”

Så lät det väldigt ofta när jag växte upp. Eller, rättare sagt, när jag insåg att jag inte behövde plugga till läkare bara för att jag gick ut gymnasiet med 5.0 i snittbetyg (yes, på forntiden när jag gick i skolan hade vi sifferbetyg…) och istället fick upp ögonen för livet utanför skolbänken. Fick upp ögonen för bergsklättring, fjällvandring och paddling och skaffade en helt ny vänkrets av likasinnade. Gjorde tältturer både sommar och vinter, bland annat korsade jag en vinter Sareks nationalpark med 35 kilo startpackning på ryggen. Fick för mig att jag skulle gå en klätterkurs i Chamonix och sedan bestiga västra Europas högsta berg, Mont Blanc. Kom på att jag ville lära mig att åka telemark och gick en telemarkskurs i Norge. Blev sugen på att klättra i Lofoten, anmälde mig och åkte dit. Fick en annan ingivelse att jag skulle paddla den outforskade och obefolkade norra sidan av fjällsjön Torneträsk och direkt efteråt fjällvandra i två veckor (inte med kajaken på ryggen då, den stod parkerad i Abisko).

Jag var omättlig på äventyr i naturen, kom ständigt på nya saker jag ville testa och nya platser att upptäcka. Inser nu i backspegeln att det där var min försenade tonårsrevolt.

Men det var faktiskt aldrig någon kille som påverkade mig att ge mig på nya saker. Det var hela tiden jag själv som höll i kompassen och hittade nya stigar att svänga in på. Men med tanke på hur jag var när jag växte upp kan jag i och för sig inte klandra mina föräldrar för att de inte trodde att jag var kapabel att själv ta initiativ till äventyr. Jag var ju pluggisen, lärarnas favorit, ”5.0-Petra”. Läshuvud, hette det. Men någon äventyrstjej såg ingen mig som.

Vi förflyttar oss framåt i tiden cirka tio år. Passionen för naturen, bergen och äventyret fanns fortfarande där, men nu hade jag också börjat snegla på löpning. Tidigare hade jag gjort nästan all träning inomhus, på Friskis & Svettis jympagolv, men jag hade ju mött löpare utomhus och såg hur roligt de verkade ha. Och vilken frihet löpningen innebar, man slapp ju passa tider och vara bunden till en viss plats. Så till slut såg ödet till att jag i slutet av 2009 började skriva Maratonbloggen på SvD.se – och the rest is history 😉

Men ett stort problem som jag upplevde på det personliga planet var att de flesta killar verkade vara livrädda för mig. Det var sällan några problem att få till dejter, men så fort dejten märkte att jag drog iväg tidigt på helgmorgnarna för att springa långpass eller prioriterade träning framför att ses någon kväll så blev det tjafs. Att jag valde att springa i flera timmar – frivilligt dessutom! – en helgmorgon (och andra dagar med) skrämde skiten ur 99,5 % av killarna. Minns en underhållande dejt då snubben tyckte att vi skulle springa backintervaller och jag ba ”Absolut”. Men av någon konstig anledning fick han kramp en bit in i passet och ville absolut inte bli tröstad eller daltad med. ”Låt mig bara gå!!” utbrast han och det lät jag honom såklart göra…

En del polare tyckte att jag borde tona ner min träning lite, annars skulle jag skrämma bort varenda snubbe som kom i min väg. Men jag vägrade. Kände att jag lever hellre singel resten av livet än tonar ner en stor och viktig del av mig. Vilken kille skulle förresten mörka ett stort fritidsintresse som tar mycket tid? Exakt!

Och uppenbarligen finns det ju visst coola dudes som inte har några problem med att jag gillar att springa. Det gillar vi. Skål för att alla ska få vara sig själva, alltid!!!! Och trevlig helg!

Ett nytt avsnitt av Maratonpodden finns ute! Och redan några timmar efter släpp har jag fått oerhört fin respons. Inte så konstigt egentligen, med tanke på vilken grymt inspirerande människa och löpare hon är, Sofia Norgren!

När Sofia sprang i mål på sin första halvmara 2014 började hon se suddigt på ena ögat. Hon trodde då att det berodde på att hon hade tagit ut sig under loppet, men när det hade gått några dagar utan att suddigheten visade några tecken på att avta sökte hon läkarvård. Det visade sig att hon hade drabbats av MS, multipel skleros som är en allvarlig neurologisk sjukdom.

2019 sprang Sofia i mål som snabbaste dam från Dalarna på Stockholm Marathon, hon kallar träningen för sin andra medicin vid sidan om bromsmedicinerna och i år har hon siktet inställt på bland annat Boston Marathon och hennes tränare är ingen mindre än Sveriges maratonguru Anders Szalkai. Ett inspirerande samtal om beslutsamhet, järnvilja och en gränslös passion för löpningen. Det här vill du inte missa! Lyssna i poddapparna eller direkt i spelaren nedan och låt dig inspireras!

Kram och trevlig helg!

Foto bilderna ovan: Erik Flyg

Säg hej till kontorets nya snackisar! Hur coola är inte skrivbordscykeln och gåbandet!?

Perfekt för oss löpare att öka blodcirkulationen i kroppen och på så sätt påskynda återhämtningen och skapa bästa möjliga förutsättningar för nästa pass! Att köra kontorsfys några gånger om dagen är ett superbra sätt att hålla sig pigg och fokuserad – och som sagt redo för nästa pass 👌🏼😉🏃🏽‍♀️ Här är förslag på upplägg:

✔️ 1 minut skrivbordscykel
✔️ 1 minut knäböj på balansplatta
✔️ 1 minut gåband

Gör så många varv du vill, den bästa vardagsmotionen är den som blir av! 💪🏼 Och blev du nyfiken på produkterna i klippet så hittar du dem på www.ajprodukter.se.

👉🏼 Just nu får du dessutom 15 % rabatt på hela sortimentet med koden PETRA (gäller t o m 15/3 2020), så passa på att uppdatera kontoret med grymma, aktiva produkter! 😃Kolla in utbudet och shoppa här!.

Jag känner redan nu på mig vad flera som läser det här kommer att tänka och/eller skriva i en kommentar och därför kommer det här på en gång: JA. Jag vet att jag själv då och då lägger ut bilder på mig själv iklädd endast sport-bh och bikini på sociala medier. Men det är inte en enstaka bild på sig själv i sport-bh/kort topp/bikini som jag vänder mig emot i det här inlägget. Det jag har tröttnat på är idealiseringen av kvinnokroppar med låg fettprocent, tydligt definierade muskler och ett stenhårt sexpack.

Missförstå mig rätt: all respekt till dem som med hjälp av träning och diet har fått en låg fettprocent och därmed tydligt definierade muskler. Jag tycker att löpning är den roligaste sporten som finns, andra gillar styrketräning och att deffa fram synliga muskler. Inget konstigt alls, vi är olika. 100 % cool. Men eftersom jag tränar på gym regelbundet och ofta råkar höra diskussioner i omklädningsrummet märker jag att tjejers missnöje med sina kroppar bara verkar öka. Och när jag tar upp detta med vänner så får jag bekräftat att jag inte är den enda som har noterat detta.

Instagram, andra sociala medier och medier har en extremt stor påverkan på mångas kroppsuppfattning. Och just nu är det väldigt mycket fokus på synliga magrutor hos tjejer, samt andra muskelgrupper också såklart. Jag får tydligt känslan av att många tjejer numera har ett kroppsideal som närmar sig bodybuilding, med stora och väldefinierade muskler. Återigen, alla tider har sitt ideal. Jag vill bara prata om min oro över att så många känner att de inte duger som de är. Att det alltid finns något att hålla in eller dölja.

Eller som en tjej sa till sin kompis i omklädningsrummet nyligen:

– Förr räckte det med att vara smal som tjej. Men nu måste man tydligen också ha sexpack på magen!

Ja, suck. Vad säger man. Ribban för vad som ”duger” höjs hela tiden. Därför är det så oerhört viktigt att vi aldrig slutar prata om att det här är just ideal. Det är ingen kroppstyp som majoriteten får naurligt, det ligger extremt mycket jobb och uppoffringar bakom och framför allt: det är inte hälsosamt! Lika lite som elitidrott är hälsa är det bra för hälsan att ständigt räkna kalorier och stressa över om man äter tillräckligt ”bra”.

Och sedan ett annat ”problem”: vi kan inte veta vilka av dem vi följer i sociala medier som har naturligt smala kroppar med låg fettprocent (ja, de finns såklart), vilka som lider av ortorexi utan att antingen veta om det och/äeller vilja stå för det – eller vilka som kämpar som djur för att nå de resultat de vill.  Men de vill gärna få oss att tro att bara vi följer deras kosttips, bara vi dricker samma energidrycker som dem eller tränar efter deras träningsprogram så kommer vi också att se ut så där. Det här är väldigt klurigt som sagt och en bild eller ett videoklipp visar inte hela sanningen!

Så till sist vill jag bara skicka med dig som läser följande:

– Stora muskler är inte nödvändigtvis ett tecken på god hälsa
– Synliga magrutor är inte nödvändigtvis ett tecken på god hälsa
– Väldefinierade muskler är ett tecken på att personen har en låg fettprocent, vilket man kan ha naturligt eller uppnå med hjälp av träning och strikt diet
– Ett kost- och träningsupplägg som fungerar för en person behöver inte alls ge samma resultat på dig
– Vi måste komma bort från missuppfattningen att magrutor och synliga muskler är detsamma som hälsa, det är det inte
– Du är grym och du duger precis som du är, oavsett om du vill träna och äta dig till magrutor eller ej!

Foto bilden ovan: Evelina Sigetty