”Vad modigt av dig att våga intervjua dina konkurrenter! Är du inte orolig för att de ska få ännu fler följare när de är med i Maratonpodden?”

När jag fick den frågan för första gången blev jag väldigt förvånad. Förstod inte vad de menade. För mig har ju det viktigaste alltid varit lyssnarna. När jag planerar innehållet i Maratonpodden har jag alltid lyssnarna i bakhuvudet. Och är det en person som jag tycker känns inspirerande och som jag tror kan berika lyssnarna så är det självklart att hon eller han ska vara med – om hen vill. ”Konkurrent” eller ej.

Och på tal om konkurrenter. Vad betyder det egentligen? Någon som också poddar om löpning? En sociala medier-profil som har löpning som fokus? Eller kanske rentav en löpartidning? En person som jobbar som jag gör är ju liksom ”allt i ett”, som ett minimediehus. Men vet ni vad? Jag har aldrig betraktat varken tidningar om löpning, andra löparpoddar eller andra löparinstagrammare som konkurrenter. Och om jag hade gjort det känner jag att det största problemet hade varit jag själv. För jag tror att det är extremt begränsande att gå omkring och oroa sig för verkliga eller inbillade konkurrenter.

På den tiden jag jobbade på Aftonbladet, Expressen och senare SvD blev det där så tydligt. Hur konkurrenterna liksom hämmade kreativiteten. Man ägnade så mycket energi åt att analysera och dissikera vad konkurrenterna gjorde att man lite tappade bort sig själv. Särskilt det där med att vara först med en nyhet var ju bara en prestigegrej som betydde något för tidningen i fråga. För läsarna brydde sig ju inte, de tyckte ju att det viktigaste var att rapporteringen var intressant och engagerande.

Mina år som journalist på kvälls- och dagstidningar har lärt mig något väldigt viktigt: att stirra sig blind på vad andra gör hämmar bara kreativiteten. Att känna att man inte kan bjuda in eller jobba med personer som har en fot inne på ens eget område tror jag är en onödigt paranoid handling. Om en viss person är den som jag anser vara bäst lämpad och mest inspirerande att uttala sig i ett visst ämne så kontaktar jag hen, oavsett vad den jobbar med. Oavsett om hen råkar vara chefredaktör på Runner’s World eller ha ett stort Instagramkonto om löpning. Eller något annat.

Som sagt: att du som lyssnar ska få bästa möjliga lyssnarupplevelse när du lyssnar på mina poddar är fokus för mig. Jag kommer aldrig att ta detta ifrån er genom att inte ”våga” bjuda in ”konkurrenter”. För i mina ögon är de inte konkurrenter, utan inspirerande kollegor som berikar. Om vi bara kunde tänka mer i termer av kollegor och potentiella samarbetspartners tror jag att inte minst tränings- och löparbranschen skulle bli oerhört mycket roligare och mer mångfasetterad. Vi är verkligen inte där än, men jag tänker att någon måste ju våga börja…

Eller vad säger du som läser det här? 🙂

Foto bilden ovan: Evelina Sigetty

I flera avsnitt av vår löparpodd Ewerlöf & Månström har min programledarkollega Malin Ewerlöf talat sig varm för den gröna supersmoothie som hon gör i stort sett varje morgon. Bland annat i det senaste avsnittet.

Perfekt för att enkelt få i sig en massa viktiga fibrer, mineraler och vitaminer – inte minst så här i vabruari. Har själv varit tokförkyld i en vecka och har hunnit dra i mig MÅNGA glas av den. Fler av er som lyssnar har hört av sig och önskar receptet på smoothien, så här kommer det:

Hacka och skär mindre bitar av olika grönsaker, till exempel:

Paprika, morot, grönkål, svartkål, selleri, spenat, broccoli eller vad du har hemma och gillar.
Tillsätt ett hackat äpple
Skala och skär en citron i mindre bitar
Skala och hacka en ordentlig bit ingefära, tillsätt eventuellt en bit färsk gurkmeja
Lägg i frysta hallon
Fyll upp ca halva blendern med apelsinjuice

Mixa ordentligt. Klart!

…och som en bonus kommer här receptet på min egen favorit, Piggelindrinken (bild nedan):

(1 rejält glas eller 2 ganska stora glas)

1 msk Risenta sojamjöl
1 dl fryst mango
½ banan
1/4 gurka
1 kiwi
1 apelsin
1-2 tsk färsk ingefära
En skvätt limesaft
Ev lite vatten eller juice

Att toppa med:

Risenta kokosflakes

Gör så här:

1. Dela frukten i mindre bitar.
2. Mixa alla ingredienser släta.
3. Späd med vatten eller valfri juice om du vill.
4. Toppa med kokosflakes.

Foto bilderna ovan: Petra Månström

Det här måste jag bara få ur mig, en grej som jag har gått och stört mig på ett bra tag. Nämligen folk som skämtsamt fast med ett tydligt sting av allvar antyder att jag borde skynda mig om jag vill ha fler barn. Detta har inte bara drabbat mig utan även många andra jag har pratat med.

Och med ”folk” menar jag allt från okända människor och ytliga bekanta till ganska närstående personer. Eftersom jag har fått höra det där så himla ofta den senaste tiden har jag börjat fråga varför man bör ha två barn. Har bland annat fått följande svar:

– Det är bra att ”säkra upp” med ett barn till så att man inte blir ensam om ett av barnen skulle dö
– Det är viktigt för barns utveckling att ha ett syskon, så att de lär sig att hantera konflikter och annat viktigt i livet
– ”Du vill väl inte ta ifrån ditt barn den fantastiska känslan att få uppleva en fin syskonrelation?”
– Du minimerar risken att bli ensam och övergiven på äldre dagar, båda barnen lär ju knappast flytta till Australien

Och hur spåniga rätt många av svaren ovan låter så kan jag försäkra att de som ligger bakom svaren har varit helt allvarliga. Det går alltså inte att skoja bort.

Men desto svårare är det att få ur folk mindre bra saker med att ha två barn. Trots att jag ofta hör föräldrar med flera barn beklaga sig över att de inte hinner med sig själva, att de inte har någon egentid, att de inte längre har råd att åka på roliga semestrar, att matkontot skjuter i höjden, att de känner sig tvungna att skaffa en stor bil, att de inte hinner få kvalitetstid med sin partner… Men när de väl får frågan så är allt bara så himla bra.

Vad kan det bero på? Att livet med två barn inte blev som man hade tänkt, men nu finns det ingen väg tillbaka och då vill man gärna att alla andra också ska ha det lika jobbigt? Att människor som, frivilligt eller ofrivilligt gör på ett annat sätt, betraktas som ett hot? Har funderat mycket på det där. Men en sak vill jag bara betona: du kan aldrig veta varför ett par ”bara” har ett barn. Eller noll barn. Det kan ligga mycket annat bakom än enbart egoism. Som att man inte kan få fler barn, hur mycket man än försöker. Att man kanske inte orkar kämpa med IVF eller adoption. Eller något helt annat.

Så snälla, sluta dra upp detta ämne i tid och otid. Det gör knappast någon glad. Prata hellre om vädret 😉 Fler tankar i ämnet? 

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Det finns många ”sanningar” om löpning. Vi möter dem hela tiden: i fikarum, i omklädningsrum, i start- och målfållor och så vidare.

Till dem hör den ganska utbredda uppfattningen om att om man är en så kallad ”riktig löpare” så bryr man sig inte om hur man ser ut. Man bara drar på sig sina kläder och skor och ger sig ut. Minsta lilla tecken på fåfänga, som till exempel att vilja löparskor som matchar kläderna, anses vara ytligt och ett tydligt tecken på att man inte har i den fina löparcommunityn att göra.

Får en känsla av att ju mindre man bryr sig, desto finare är det. Vilket jag tycker är extremt synd, med tanke på att det finns exakt lika många drivkrafter och källor till träningsmotivation som det finns löpare därute. Några tycker faktiskt att passet blir både roligare och mer effektivt om de turkosa skorna matchas av ett turkost pannband. På riktigt alltså: de springer med bättre teknik och ofta även snabbare eftersom självförtroendet är på topp. Ytligt? Absolut. Men so what, om det är avgörande för att somliga överhuvudtaget ska ta sig ut?

Jag själv har alltid haft fina träningskläder och löparskor som en stark motivator. Nej, jag står inte och sminkar mig inför mina pass, men har jag av någon anledning sminkat mig tidigare under dagen så tvättar jag inte bort det när jag ska ut och springa. Tvärtom, jag tycker om att känna mig fin och se fräsch ut. Helt enkelt: se ut som jag känner mig inombords. Och ibland kicka igång insidan och få den sugen på löpning.

Har funderat en hel del på vad det där kan bottna i, att många automatiskt förkastar och kanske rentav förlöjligar folk som sätter ett värde i hur de ser ut när de springer. På samma sätt som att det finns en klick löpare som anser att man måste klara av att snitta ett visst tempo på distanspassen för att räknas som löpare och inte bara en sketen joggare.

Jag fattar och köper rakt av att många ser sin löpning som en frizon, där utseendehets, kroppshets, tidshets och vilken annan hets du kan komma på lyser med sin frånvaro. Men folk ÄR olika. Några kommer alltid att värdesätta sin prestation allra högst, några kommer alltid springa för att gå ner i vikt, några kommer alltid vilja ha matchande kläder. Nej, man springer inte med färgen på löparskorna (som jag fick höra av en expedit på en stor löparskokedja för några år sedan) – men det blir fasen så mycket roligare. För mig i alla fall.

Hur tänker du? Vad motiverar dig i din löpning? Berätta gärna!

Foto bilderna ovan: Evelina Sigetty

Vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Det är så mycket jag vill få ur mig. Så det är väl lika bra att bara börja, så får vi se vart det här tar vägen…

Spelade in podd tidigare idag, något jag verkligen älskar att göra. Men det som var mindre bra är att jag har fått någon slags virusinfektion i halsen som har satt sig på stämbanden. Hade panik igår kväll och i förmiddags. Visste att det inte skulle gå att ställa in idag, då det var en gäst som inte bodde i stan och som har bokat biljetter, hotell och annat just för vår intervju idag. Vi skulle dessutom ta tillfället i akt och spela in två avsnitt på raken. En jättebra idé förstås, om jag hade varit frisk. Men nu växte som sagt paniken och jag oroade mig för hur det här skulle gå. För som egenföretagare ska det mycket till innan man sjukskriver sig. Det krävs typ sjukhusinläggning, knappt ens det. Beklagar mig verkligen inte, jag har själv valt det här livet. Vill mer bara förklara hur verkligheten är.

Kom till studion och första avsnittet gick helt okej att spela in. Men en bit in i avsnitt två började det klia i halsen. Det kliade helt sjukt mycket! Fick tårar i ögonen, panik och tvingades rusa ut i korridoren och ”hosta färdigt” ett antal gånger. Stackars intervjuperson, säger jag bara. Om han klarar sig trots att ha bombarderats av mina baciller i två timmar så blir jag galet imponerad!

”Hur mår du egentligen? Du är väldigt stressad, eller hur? Det kanske är dags att börja varva ner lite?” 

Orden kommer från gästen och han tittar mig rakt in i ögonen när han säger det. Och ja, visst har han ju rätt. Men varva ner, hur gör man det? Dagarna är ju fyllda av måsten: sköta företaget, fixa gäster till podden, svara på mejl, göra i ordning avtal, ragga nya samarbeten samt skicka statistik på tidigare… Visst hade det varit toppen med en assistent, men då ökar utgifterna markant och dessutom vet jag inte riktigt vilka olika arbetsuppgifter en assistent skulle ha… Sedan har jag ju min familj inklusive en mamma som nyligen förlorat sin livskamrat. Och träningen vill jag ju hinna med, utan den fungerar ingenting. Hur kan folk tycka att man surfar fram på en räkmacka? Att man typ är ”ledig” på dagarna..?

Tankarna flyger genom skallen i ljusets hastighet. Så många måsten, så mycket som är roligt men som sammantaget blir för mycket. Särskilt när virus attackerar kroppen och försätter mig i undantagstillstånd. Dra utomlands, någonstans till solen och värmen, och bo där några månader är en tanke som har slagit mig. Men just ja…jag har ju sambo med fast jobb här i stan. Son som har kompisar han inte vill lämna. Och en mamma som nog inte skulle gilla att jag bara drog iväg. Jag är typ fast, mer eller mindre. Älskar min familj, men utan tvekan har allt ett pris. På gott och ont. Man kan inte bara dra…

Så många måsten, så mycket som är roligt men som sammantaget blir för mycket. Känner mig spänd i nacke och axlar, stressad över alla tankar som ständigt attackerar. Att som jag dessutom vara högkänslig ovanpå alltihop är hur kasst som helst. Det känns som att varenda por i min kropp suger in ångesten och stresskänslorna. Folk säger åt mig att sluta stressa, att varva ner. Men HUR? Kan någon tala om det för mig? Snälla..?

Nu blir det Netflix och en rejäl skopa Ben & Jerry’s. Sonen har somnat och sambon lagar mat i köket. Just för stunden har axlarna åkt ner en bit. Håller tummarna för att det lättar snart…

Foto bilden ovan: Evelina Sigetty

Gillar du att baka eller kanske söta kaffet, men vill inte få i dig onödigt socker? Då vill jag tipsa om ett gäng grymt bra produkter från Nick’s!

Det ska sägas med på en gång: att jag försöker minska på sockret i min vardag har inget att göra med att jag jagar kalorier. Tvärtom, eftersom jag lever ett aktivt liv och tränar mycket behöver jag få i mig ordentligt med kalorier varje dag. Anledningen till att jag vill få bort onödigt socker är effekten som sockret har på hälsan.

Vill inte komma med någon skrämselpropaganda, utan konstaterar bara att jag mår så mycket bättre när jag skär ner på raffinerat, vitt socker till vardags. Men samtidigt gillar jag ju söta smaker. Och då finns det ett gäng grymma produkter från Nick’s som jag gärna vill tipsa om.

Nick’s Use like sugar (bilden ovan) är en sockerersättare för till exempel matlagning och bakning. Den består av en mix av erytritol, xylitol och steviolglykosider och du doserar det på exakt samma sätt som vanligt socker.

Sedan har vi Nick’s Fiber Syrup och Nick’s Fiber Syrup with honey flavor. Perfekta på frukostyoghurten, pannkakorna eller för att söta kaffe eller te. Att förpackningarna är så snygga och färgglada att man gärna har dem framme som en inredningsdetalj är ett extra plus!

Jag vill också passa på att tipsa om Nick’s grymma receptbank med en massa härliga recept, kika gärna in där! Och här är ett tidigare inlägg där jag skriver mer om min syn på olika sötningsmedel och varför jag föredrar dem som Nick’s använder i sina produkter.

Hur tänker du kring socker? Berätta gärna! Och kul också om du som har testat någon av produkterna här i inlägget vill berätta om vad du tyckte!

Varning för gnäll! Är du känslig för gnäll kan du sluta läsa nu 😉 Men idag kände jag att jag bara inte orkar mer. Jag måste ge en känga till det eländiga ”vinterväder” som har regerat här i Stockholm sedan typ oktober. Kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är, men mörkret dränerar både kropp och huvud på energi.

Den korta tiden över jul som vi var i Kiruna var helt magisk. Kände verkligen i hela kroppen hur allt blev roligare och lättare, bara för att det var en massa snö som lyste upp. Trodde inte att jag påverkades så här mycket av vädret, men det gör jag tydligen. Femtio nyanser av brunt, grått och svart är inte min grej.

Visst, det är väl positivt för löpning utomhus att man slipper halka eller massvis med snö som gör det svårsprunget. Men jag står hellre ut med det och springer med dubbskor eller på löpband istället för att kämpa runt i motvind på osopade gator just nu. Det är till och med så att jag hellre går in på gymmet och springer på löpband för att det är ljusare där…

Fler här som lider av gråvädret? Eller är det kanske snö där du är? Lyllos, i så fall! Och har du tips på hur man överlever Lars Norén-vädret, berätta gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen, från en härlig vinterdag 2019!

Nytt år, nya mål! 💪🏼😍 Går det segt med löpningen, eller är du nybörjare och vill komma igång? Då vill jag tipsa om att du just nu kan klicka hem min nya onlinekurs Kickstarta din löpning för endast 295 kr!

I kursen får du bland annat:

✔️Mina bästa kläd- och pryltips för olika årstider
✔️Tankeknep när det tar emot
✔️Se mig laga mat i tv för första gången ever 😅
✔️En massa tips på roliga pass och övningar

ERBJUDANDE! 👉🏼 Med koden PETRA100 får du 100 kr rabatt på kursen fram t o m 12/1-2020. Läs mer och signa upp dig här! Vi ses väl i kursen..? I introfilmen nedan får du ett smakprov på kursinnehållet! Varmt välkommen! 🤗

För två veckor sedan var det äntligen dags för operationen jag väntat så länge på. Har tänkt skriva ett inlägg om hur det har gått, men inte hunnit tidigare. Men nu så.

En kort tid efter att pappa gått bort 2018 så byttes min hyfsat normala mens ut mot en störtflod. Blev vettskrämd och trodde först att jag hade blivit allvarligt sjuk. Riktigt läskigt. Gick till gynekolog som gjorde ultraljud och konstaterade myom. Det är en muskelknuta i livmodern som är väldigt vanlig hos kvinnor, men som inte alltid ger några symptom. Men får man symptom så handlar det ofta om mycket riklig mens, som dessutom kan pågå i flera veckor. Om det leder till järnbrist och orkeslöshet? YES! Det var precis vad jag råkade ut för.

Men vad sa gynekologen då? Jo, att jag borde testa spiral. Om det fungerade? NEJ. Det blev bara värre. Blödningarna tilltog och vid några tillfällen blödde jag igenom tredubbla bindor på mindre än en kvart. Situationen blev ohållbar och blödningarna inverkade nu mycket negativt på min livssituation. Kunde knappt sitta i en timme och intervjua folk i poddstudion utan att sitta på ett liggunderlag eller en hög handdukar. Träningen gick såklart uselt. Såväl ork som motivation var som bortblåst, kroppen hade liksom inte energi över till träning.

När jag var som mest desperat fick jag av en vän rådet att kontakta Helena Kopp Kallner, en läkare som forskat på myom i många år och som just nu gör en studie där man jämför olika så kallade ”icke invasiva” behandlingsmetoder. Jag hade tidigare hört att studien var avslutad och att de inte tog emot fler patienter, men nu hände ett mirakel. Helena svarade på mitt desperata mejl och jag fick veta att studien hade fått några avhopp och att de därför nu kunde ta in en till patient. Min lycka visste inga gränser.

I studien lottades man mellan två olika behandlingsmetoder, embolisering och mikrovågor. Min lott föll på embolisering, som kortfattat innebär att man med hjälp av mikroskopiska plastkulor stryper blodtillförseln till myomet så att det skrumpnar. Allt sker med hjälp av avancerad röntgenutrustning och före ingreppet får man en epiduralbedövning för att dämpa den smärta som uppstår efter operationen när myomet börjar skrumpna. Vill man så kan man få lugnande under själva operationen, då man ju är vaken, men det kände jag inte att jag behövde. Jag tyckte att det var superspännande att faktiskt få vara vaken och både se och höra hur operationen fortskred.

På uppvaket efter operationen märkte jag att det började göra riktigt ont. Fick panik och då kom läkare som konstaterade att epiduralen inte hade tagit som den skulle. Så det blev morfin och ett nytt försök att lägga epidural. Den bet lite bättre, men inte helt och hållet. Fick senare veta att det ibland kan vara så att epiduralen helt enkelt inte biter på alla. Jag var väldigt tacksam över att kunna klara mig hyfsat med smärtstillande medicin och också väldigt glad över att det gick bra att koppla bort epiduralen så att jag kunde åka hem efter en natt på sjukhuset.

Skulle skämta om jag sa att tiden efter operationen var smärtfri. De första tre-fyra dagarna fick jag ta starka värktabletter och smärtan kan beskrivas som förlossningsvärkar eller kraftig mensvärk. Rätt så oskönt och även om jag fått grönt från läkaren att träna utan någon rehabiliteringstid så kändes det ändå inte helt bra att börja springa förrän efter en dryg vecka.

Just nu känns det riktigt bra och jag hoppas av hela mitt hjärta att det håller i sig. Så tacksam över att jag fick möjligheten att delta i den här studien och att det finns engagerade läkare som Helena som verkligen har vigt sitt liv åt att hjälpa myomdrabbade kvinnor till ett drägligare liv. Nu hoppas jag snart kunna gå på min träning för fullt igen och ser fram emot att kunna leva som en människa igen, utan att ha mensen från helvetet två veckor varje månad…

Vill också passa på att tacka alla som hört av sig efter operationen med lyckönskningar, det betyder mycket! Stor kram!

Gillar du liksom jag att äta bars? 😉 Då kan det vara smart att fundera lite på vad dina favoriter innehåller. I det här inlägget berättar jag om varför jag har valt att samarbeta med Nick’s.

Ja, jag erkänner: jag är en riktig ”bar-junkie” och älskar verkligen bars. Förr åt jag bars från alla möjliga märken, men på senare tid har jag blivit mycket mer restriktiv och noga med vad jag väljer. Inte minst eftersom jag ju äter bars så ofta är det viktigt för mig att de innehåller saker som är bra för både mig – och miljön.

Problemet är dock att det inte finns särskilt många långtidsstudier på hur flera av de populäraste sötningsmedlen påverkar oss och vår miljö, inte så konstigt med tanke på att de ofta inte har funnits så länge på marknaden. Sedan så finansieras ju studier på olika sätt och ibland kan det ligga i finansiärens intresse att resultatet blir på ett visst sätt. Det är verkligen en djungel därute och någonstans är ju det bästa att känna efter vad som känns bra för en själv. Och det är det jag har utgått ifrån när jag valde att inleda mitt samarbete med Nick’s.

Varför Nick’s? Jo, för att det är första gången jag har sett en tillverkare av bars som verkligen har ansträngt sig för att ta fram sockerfria produkter som inte innehåller råvaror med lite tveksamt rykte. Visste du dessutom att trots att en produkt är fri från tillsatt socker så kan den höja blodsockret väldigt mycket? Ett exempel är sockeralkoholen maltitol som är en populär ingrediens i många bars. Den har ett GI-värde på 35, medan erytritol som Nick’s använder sig av har ett motsvarande värde på 0. Erytritol har alltså en mycket liten påverkan på blodsockret, medan maltitol har en högre påverkan på blodsockret.

Man kan såklart göra vad man vill med den informationen, men vet man med sig att man påverkas negativt av stora förändringar i blodsockernivåerna så kan det vara värt att kika lite närmare på innehållsförteckningen. En annan grej jag gillar med Nick’s produkter är att de har valt att använda sig av sötningsmedel som i någon mening är ”naturliga”, som steviolglykosider (utvinns ur växten stevia), erytritol (finns naturligt i alger och svampar) och xylitol (utvinns ur björksav). Som gammal kemist vet jag såklart att bara för att något är naturligt så behöver det inte vara bättre än artificiellt framställda varianter, men här går jag på dels min magkänsla om vad jag helst vill stoppa i mig – samt att man som sagt inte känner till hur de artificiella sötningsmedlen påverkar miljön på längre sikt. Blir också lycklig av att slippa se palmolja i innehållsförteckningen.

Uppenbarligen går det alltså att göra bars med ovanstående innehåll utan att det går ut över smaken. FÖR! Sist men verkligen inte minst: är det en sak som jag aldrig kompromissar med så är det SMAKEN. Smakar en bar inte bra så kommer jag inte att äta den, hur bra den än må vara. Även där har Nick’s lyckats riktigt bra och ja, jag kan bara säga hatten av till dem och grattis till ett utbud av produkter som verkligen gör mig glad. Och trygg i förvissningen om att jag inte konsumerar något som man inte vet hur det påverkar miljön på lång sikt.

Men smaken vill jag avsluta med. För den tål att hyllas, om och om igen. Nick’s bars är verkligen beroendeframkallande. Fler som gillar deras bars? Och som kanske har funderat över det här med vad barsen egentligen innehåller?

Foto bilderna ovan: Malin Seijboldt