Måste bara få skriva av mig, ber om ursäkt redan nu för att det här blir ett rätt gnälligt inlägg. Men så är ju livet ibland.  Kanske känner någon igen sig, kanske kan vi peppa och stötta varandra. Hur som, här kommer det…

Hua, andra halvan av 2018 har verkligen inte varit någon hit för mig. Först det här med pappa i juni och redan där någonstans kände jag mig tokstressad över att inte räcka till. Att planera en begravning samtidigt som jag skulle springa omkring på event och möten och se glad ut gick ju inte riktigt ihop. Tvingades också ta på mig en massa nytt, tungt ansvar på nolltid och det var jag inte alls beredd på. Det var också en väldigt jobbig erfarenhet att behöva fatta en massa svåra beslut utan att ha något syskon att bolla med.

Så när väl den stormen hade lättat någorlunda började ju de här mensblödningarna from hell, som jag beskrev här. Plötsligt så bara forsade det ut blod och jag kunde inte sitta ner någonstans utan att ha med mig en handduk för att inte bloda ner. Minns särskilt ett jobbuppdrag jag hade då jag under stora delar av dagen skulle sitta på en pilatesboll och prata om vardagsträning. Sprang iväg på toan och bytte mensskydd varje kvart ungefär – och ändå var jag livrädd över att blöda igenom och förstöra den där pilatesbollen.

Fick så småningom reda på att de här kaosblödningarna berodde på myom, som är en muskelknuta i livmodern. Det är en godartad tumör som är väldigt vanlig bland kvinnor, men inte alla får besvär av den. Men om man får besvär så brukar det ofta handla om mycket rikliga blödningar och även galen mensvärk. Yes, för utöver blödningarna har jag en vidrig mensvärk som sitter som en tyngd över tjejmagen och värken är värre än förlossningsvärkar. Jag vet, för jag har ju fött barn utan epiduralbedövning. Jag skämtar inte om jag säger att dessa värkar ibland är värre.

Plågade mig igenom sommaren, käkade järntillskott och hoppades att eländet skulle gå över. Gick till läkare som undersökte mig och skrev ut en medicin som skulle minska blödningarna. Väntade en månad och så kom blödningen from hell igen. Och ännu värre mensvärk. Har i perioder knappt orkat träna, vilket är extremt trist av många anledningar. Bland annat för att motion dämpar värken. Men jag har känt mig så orkeslös och matt, flåsar som en hund bara jag går uppför en trapp. Så mer avancerad träning än promenader har jag knappt mäktat med.

Gick för ett tag sedan till en annan läkare för en second opinion. Då kom vi överens om att jag skulle testa en annan p-pillersort som ofta brukar hjälpa kvinnor med myom. Myomet satt nämligen eventuellt lite dumt till för att en spiral (som annars hjälper många) skulle kunna fungera. Ni kan ju tänka er själva hur det kändes när jag en tid senare återigen fick en kaosblödning som höll på i TVÅ VECKOR. Kunde knappt lämna hemmet under flera dagar, då det bara forsade ut blod – helt hejdlöst.

Så i morse ringde jag med gråten i halsen till läkarmottagningen. Hade turen att få en återbudstid bara någon timme senare. I desperation åker jag dit och när jag får komma in till läkaren kan jag inte hålla mig längre. Tårarna bara sprutar. Allt känns så hopplöst, krafterna är slut och jag orkar varken vara en glad mamma/partner eller företagare. Jag är bara sur, trött och irriterad. Jag vill inget hellre än att få leva ett vanligt liv utan att behöva gå omkring med en arsenal av bindor och tamponger i handväskan. Är så j-a trött på det här.

Läkaren ser min desperation och försöker trösta mig. Hon nämner en ny metod där man kan operera bort myom på ett så skonsamt sätt att man kan gå hem samma dag. Och mitt myom sitter tydligen på ett ”bra” sätt för att en sådan operation ska komma ifråga. Men först ville hon skriva ut en medicin som krymper myomet inför en eventuell operation. Ska hämta ut medicinen senare idag och för första gången på mycket länge känner jag hopp. Äntligen en läkare som är insatt i senaste rönen i detta ämne (tro mig, man blir besatt av att googla efter information när man är så här desperat) och äntligen en läkare som verkade bry sig. På riktigt.

Nu drömmer jag om ett liv utan en mens som aldrig tar slut. Jag drömmer om att orka träna för fullt igen och att våga bära annat än svarta byxor. Håll gärna en tumme eller två. Och sorry igen för gnälligt inlägg. Det var oerhört skönt att få skriva av sig. Stor kram!

Minns hur det snurrade i huvudet och flimrade för ögonen när jag förtvivlat försökte göra en armhävning. Gick ner på knä men orkade ändå inte. Armarna var helt kraftlösa, kroppen hade noll energi.

Minns det där som om det var igår, men det är faktiskt över 20 år sedan. Jag gick på gymnasiet, naturvetenskaplig linje, och försökte förtvivlat passa in i klassen. Vi var nästan bara tjejer och alla pluggade frenetiskt. Alla ville alltid ha alla rätt på alla prov och alla var dessutom smala och snygga. Tyckte åtminstone jag. Mitt sätt att hantera all den där pressen var att sluta äta. Jag åt knappt någon frukost, käkade fil till lunch och petade i middagen. Gick ofta och lade mig tidigt för att bli av med hungerkänslorna och jag hade bara ett mål framför ögonen: att bli så smal att jag kom i de där supersmala jeansen som några tjejer i klassen hade.

Men allt det där bantandet gjorde mig inte bara yr och trött, dessutom kände jag mig svag. Och det ville jag ju inte vara! Jag ville ju känna mig stark och frisk. Så jag sökte mig till det nyöppnade, flashiga gymmet mitt i stan och provtränade. Fick syn på en galet snygg instruktör och slog till på ett gymkort. Bokade också raskt in mig på en av hans klasser, ett riktigt tufft fyspass som var en kombination av styrke- och konditionsträning. Men redan några minuter in i passet måste han nog ha sett hur det stod till med mig. Jag orkade ju absolut ingenting, utan svävade mest runt som en förvirrad dammtuss.

– Tjejen, äter du något överhuvudtaget? Du kommer aldrig orka med det här passet om du inte äter. Jag ser ju att du inte orkar med det här, så det bästa du kan göra nu är att avbryta och åka hem och äta.

Instruktörens ord ekade i mina öron. Minns att jag skämdes som en hund när jag lämnade aerobicssalen och hasade mot omklädningsrummet. Skämdes för att jag inte orkade, för att jag hade gjort bort mig inför den där snygga instruktören och för att jag gjorde så här mot min kropp. Jag hade bantat så hårt att jag förlorat min mens och tyckte på riktigt att det bara var skönt (!) Jag tänkte inte på vilka följderna hade kunnat bli. Benskörhet, stressfrakturer och annat elände senare i livet… Mens är för fasen naturligt, mens är viktigt! Jag vill ha tillbaka min mens, minns jag att jag tänkte. Och så ville jag orka med det där tuffa passet. Målbilden var att jag skulle känna mig superstark och orka varenda övning utan att krokna.

Hur det gick? Jo, instruktörens ord blev vändpunkten. Jag gick faktiskt hem och åt en riktig middag. Och sedan dess har jag ätit: frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Jag bar upp vågen på vinden och lovade mig själv att aldrig mer hålla på och väga mig. Det var slut med det där. Nu skulle mitt friska, starka liv börja. Visst har jag haft bakslag och visst ekar den där destruktiva rösten inom mig ibland. Men det bästa är att jag nu vet hur jag ska agera på den där rösten. Jag konstaterar att den är där, jag skäms inte för den – utan visualiserar bara hur jag knövlar ihop den likt ett papper och slänger i papperskorgen.

Mensen kom tillbaka och några månader senare gjorde jag en massa armhävningar på det där passet. På tårna. Och fick en tröja med gymmets logga av den där snygga instruktören. Den tröjan har jag kvar än idag. 

Fler här som har erfarenhet av ätstörningar? Dela gärna dina tankar, om du vill. Kram!

Foto bilden ovan: Luca Mara

Det känns som att alla är eller nyligen har varit förkylda just nu. Ett knep jag brukar ta till för att försöka jaga bort bacillerna är att fixa den här piggelindrinken, en härlig och god vitaminboost fylld med nyttigheter.

(1 rejält glas eller 2 ganska stora glas)

1 msk sojamjöl
1 dl fryst mango
½ banan
1/4 gurka
1 kiwi
1 apelsin
1-2 tsk färsk ingefära
En skvätt limesaft
Ev lite vatten eller juice

Att toppa med:

Kokosflakes

Gör så här:

1. Dela frukten i mindre bitar.
2. Mixa alla ingredienser släta.
3. Späd med vatten eller valfri juice om du vill.
4. Häll upp på glas och toppa med kokosflakes.
5. Njut!

Har du fler huskurer mot förkylningar? Tipsa gärna!

Foto bilden ovan: Petra Månström

Träna för att det är så himla roligt och för att man mår bra av det? Eller träna för att passa in i ett ideal, där man aldrig känner sig nöjd?

Blir uppriktigt ledsen när jag läser en rapport om en undersökning som Friskis & Svettis har låtit göra. Där får man bland annat reda på att:

• 26 % av unga vuxna mellan åldrarna 18-29 år upplever prestationshets från sin omgivning kopplat till träning och motion.
• Varannan ung kvinna (55 %) som tränar regelbundet anger att de påverkas negativt av samhällets, medias och träningsindustrins ideal – i jämförelse med snittet på 22 %.
• 70 % av unga kvinnor som redan tränar regelbundet, vill träna i större utsträckning, jämfört med snittet på 57 %.
• 31 % av kvinnorna påverkas av samhällets kroppsideal, i jämförelse med 12 % av männen.

Men vänta nu…träning ska ju få folk att MÅ BRA? Dagligen får man höra hur den psykiska ohälsan bland framför allt unga ökar lavinartat och alla vet ju vad motion gör för välmåendet… Men om man nu mår ännu sämre av att träna, vad fasen gör man då?

Blir helt uppgiven när jag läser det här och lika uppgiven när jag tänker på hur jäkla tufft det måste vara att vara ung vuxen idag. Särskilt att vara ung tjej i det här sammanhanget. När jag var ung vuxen fanns det inga sociala medier, visst påverkades jag av bantningstips i olika tidningar – men lät man bara bli att köpa de där tidningarna så fredade man sig på något vis mot all den där hetsen. När jag var runt 16-17 år började jag träna på gym och älskade det. Älskade vad endorfinerna gjorde med mig och min självkänsla, älskade att trots att träningen (och maten jag började äta på grund av träningen) gjorde att jag gick upp 10-15 kilo så blev jag SÅ pepp av att se mig själv i spegeln. Kände mig frisk och stark.

Men idag, när kroppshetsen ligger och lurar bakom nästa Instagraminlägg – hur sjutton gör man då? Vågar knappt tänka på vad som kunde ha hänt med mig om jag hade varit ung vuxen idag. Det är ju perfekta, solbrända och supervältränade kroppar precis överallt. Helt ärligt: hur fasen gör ni unga vuxna idag för att stå emot all den här pressen? Och ändå, känner visst hopp över att det verkar avta med stigande ålder. Men vete sjutton om kroppshetsen någonsin försvinner helt?

Sedan måste jag tillägga (utan att jag får betalt för det) att jag är glad att jag tränar på Friskis & Svettis. Har provtränat på andra gym men absolut inte känt mig lika avslappnad där. Så jag tycker ändå att de lyckas väldigt bra på att dels ha en skön mix vad gäller både kön och ålder, samt att anställa bra tränare med vettig inställning. Guldstjärna på det!

Vad tror du? Det här känns som ett superviktigt ämne som inte kan diskuteras nog mycket. Hur ser du själv på din egen kropp? 

Länk till hela rapporten.

Foto bilden ovan: Luca Mara

Instabilden från glöggminglet drog ner rullgardinen fullständigt. Trots att det är flera år sedan nu minns jag fortfarande den där vidriga känslan. Känslan av att vara ensammast i hela världen och den enda utan helgplaner.

Det pratas mycket om ensamhet just nu, att den är lika farlig som alkoholism eller rökning. Allt fler verkar inse att ensamhet är ett stort hot mot vår folkhälsa och det tycker jag är väldigt bra. För ofta är det inte vård folk behöver – utan någon att prata med. Känslan av att få tillhöra en gemenskap, att vara behövd.

I lördags var jag säkert inte den enda som blev berörd av Linnea Henrikssons tolkning av ”Den stora dagen”. En väldigt vacker låt, men samtidigt så sorgligt att många har det precis som damen som den handlar om. Hur inget av hennes barn har tid att uppvakta henne på hennes födelsedag. Och jag vet ju själv hur det är, att vara där mitt uppe i ekorrhjulet av familj, barn och jobb och inte riktigt ha energi över till allt. Men tänk att hamna där som äldre? I samma sits som damen i sången…

Varje gång det pratas om ensamhet kastas jag i tanken tillbaka några år i tiden. Det var som allra värst när jag var 35-37 år, sedan stabiliserade det sig lite. Men ett par år där var jag riktigt under isen. Anledningen? En som jag tror att många känner igen sig i. Att vara 30-nånting och inte ha familj och barn eller ens sambo gjorde att man automatiskt inte kvalificerade sig till några parmiddagar och ofta blev bortglömd när det var festdags.

Och vänner skaffar åtminstone inte jag bara så där i en handvändning. Det tar många år för mig att bygga upp en vänskapsrelation och just under de där åren är ju också trycket utifrån på att man ska ”träffa någon” stort. Minns att jag ofta kom på mig själv med att känna mig helt utsjasad efter en dag med jobb, kanske någon dejt och kanske också ett försök att etablera en vänskapsrelation. Då ville jag bara lägga mig ner i soffan och få andas. Så mycket press och förväntningar – både från mig själv och omgivningen. Puh!

Löpningen har gjort massor för mig när det gäller att bygga upp såväl vänkrets som självförtroendet att jag faktiskt är en kul och rolig person som är värd att ens ha vänner. För så tokigt tänkte jag faktiskt ett tag, att jag nog var lite konstig och inte var värd vänner. Tur att jag blev överbevisad. Att ha något att samlas kring, som till exempel löpning, underlättar massor om man vill ha nya vänner.

Tänker att det här med ensamhet är ett galet viktigt ämne som vi måste prata mer om. Ta bort fördomarna om att ensamma människor är knepiga kufar och så vidare. För nej, de kan se ut precis som vem som helst.

Eller vad säger du? Berätta gärna om din egen syn på och erfarenhet av ensamhet! Kram!

Foto bilden ovan: Luca Mara

Har knappt bloggat sedan inlägget om min meltdown på BVC i förra veckan. Det beror delvis på att jag har haft fullt upp med annat, men också för att det som hände skapade en massa nya tanketrådar i huvudet som jag behövde tänka färdigt.

Först och främst: om någon har missat det så är jag det man brukar kalla en kontrollmänniska. Jag tycker inte att det ordet enbart ska förknippas med något negativt. Jag har hittills i mitt liv haft både större och mindre nytta av att vara på det sättet. Och just därför att jag tycker om att ha kontroll blev jag lite rädd för mig själv där i måndags. Vad är det som händer med mig, liksom? Så läskigt när kroppen och huvudet kör sitt eget race och man själv hamnar i baksätet…

En annan grej som har skrämt mig rejält är hur ens förråd av vitaminer, mineraler, fetter och andra näringsämnen påverkas av stress. Det har verkligen skakat om mig. Ni som lyssnar på Maratonpodden kanske har lyssnat på avsnitten där jag gör något som kallas ”Sportprofiltestet” och där tar man ett blodprov som sedan analyseras med avseende på ämnen som är särskilt viktiga att ha tillräckligt av för oss som tränar mycket. OCH har en hektisk livsstil, bör tilläggas.

I början av året testade jag mig för första gången och då hade jag i stort sett perfekta värden. Blev faktiskt själv lite chockad, eftersom jag ju inte direkt är familjen Mandelmann och odlar all min mat själv. Dessutom stressade jag en hel del då också. Men uppenbarligen inte i närheten av det stresspåslag jag haft de senaste månaderna. För test nummer två som jag gjorde i augusti visade på flera brister. Till exempel hade jag nästan helt slut på magnesium, ett mineral som är mycket viktigt för tränande människor. Jag hade också brist på flera fettsyror – något som i värsta fall kan orsaka depression.

Kostmässigt hade jag ätit ungefär likadant som inför det första testet, träningen såg nästa likadan ut också. Förutom att jag under våren dragit upp farten en aning på mina långpass inför maran i Prag och samma med intervallpassen. Men sedan kom kraschen i mitten av juni och efter det orkade jag knappt träna, slarvade med maten ett tag men kom sedan ikapp igen. Men uppenbarligen kom inte kroppen igen, för den har i stort sett varit förkyld eller halvförkyld sedan september.

Rejält knäckande och lägg till andra krämpor på det så kanske den där meltdownmorgonen inte var så otippad. SÅ – hur går man vidare? Är ändå glad att jag gjort de där testerna, så att jag fått en förklaring till varför jag mår som jag mår. Och dessutom: hur jag kanske kan vända skutan åt rätt håll igen. Jag jobbar på det, men det är fasen inte lätt. Men kroppen och hälsan är det viktigaste jag har, så jag måste ha tålamod.

TÅLAMOD.

Så. Jäkla. Svårt.

Och nej, livet är inte jämngrått hela tiden. Det vill jag verkligen poängtera. Det finns ljuspunkter och jag älskar dem. Kloka tankar tas som vanligt gärna emot! Stor kram från mig. 

Måste bara få skriva av mig (igen). Så tacksam för att jag har den här bloggen, för att skriva hjälper verkligen att rensa huvudet och sortera tankarna. Den här gången handlar det om min totala meltdown på BVC i morse. 

Lite bakgrund: har ju haft en rätt så fet svacka sedan pappa gick bort i somras och allt känslomässigt och praktiskt som följer med en sådan tragedi. Jag har dessutom aldrig varit något fan av mörker och grårusk, för varje år som går frågar jag mig varför jag envisas med att bo i det här landet. Men svaret är väl att de människor jag älskar och värderar högst bor här och ja, då blir det som det blir.

Ovanpå detta har jag ganska nyligen fått reda på att jag lider av myom, som lite kortfattat är en muskelknuta i livmodern som gör att man får extremt riklig mens. Varje månad måste jag i över en veckas tid använda tredubbla bindor och trots detta blöder jag igenom och måste gå upp flera gånger på natten för att byta. Har sökt hjälp hos gynekolog och fick då cyklokapron utskrivet, alltså tabletter som skulle minska blödningarna. Men det har inte funkat alls. Alternativet fick jag då veta var att operera bort livmodern. Ehh…det är jag inte så sugen på heller. Finns det inget annat alternativ..?!

Inte nog med att blödningarna sabbar för mig big time såväl på jobbet som socialt, dessutom har jag ingen energi över till att träna (på grund av järnbristen som följer av blödningarna). I helgen när jag sprang långpass med Mia i ett tempo som för mig bara för ett tag sedan var krypfart tyckte pulsklockan (och mitt flås) att jag körde ett tufft pass. Orkar knapp gå uppför en trappa utan att flåsa ihjäl mig och trots att jag äter järntillskott så känner jag mig extremt kraftlös och trött. Skrev jag förresten att min hemsida kraschade igår? Så det skulle jag troubleshoota också, såklart. Puh.

Men BVC i morse, var det ju jag skulle skriva om… Jag skulle på treårskontroll med sonen och han befinner sig nu i värsta trotsåldern. Han vägrar alltid att klä på sig, ta på sig skorna, borsta tänderna, äta eller vad helst annat vi kan tänkas vilja få honom att göra. Superjobbigt såklart när man dessutom redan är låg på energi och går på knäna. Inne på BVC levde han rövare, sprang omkring, tog sönder saker och höll på. Och när vi äntligen skulle bege oss därifrån stängde han in sig på toaletten och vägrade gå ut. Lade sig på golvet och gallskrek. Försökte tala honom tillrätta, utan resultat. Brotta ner honom i vagnen var omöjligt då jag knappt har någon kraft i musklerna på grund av järnbristen.

Där någonstans rann bägaren över för mig. Kände hur tårarna sprängde fram i ögonen och snart grät jag hejdlöst. Då började såklart sonen också gråta eftersom han blev rädd och säkert överraskad för att jag grät. En BVC-sköterska kom springande och tröstade mig, hämtade en gigantisk kopp kaffe och lite vatten och bad mig sätta mig ner en stund. Hon klädde på sonen medan hennes kollega kom springande.

– Den här mamman behöver kaffe och en paus.

Och ja, kaffe och en paus var verkligen exakt det jag behövde. Andrum, att få pusta ut lite utan att behöva ha ögon i nacken. Utan att behöva argumentera med en trotsig treåring och aldrig känna att jag kommer i tid någonstans eller räcker till. Ta semester från alltihop och åka iväg själv, är det egoistiskt eller kanske rentav supersmart? Är det möjligen någon som känner igen sig? Då får du hemskt gärna skriva något, då skulle jag bli jätteglad. Och till er underbara BVC-människor som såg mig och tröstade mig: NI ÄR BÄST! Heja Mama Mia i Hornsberg!!!

Stor kram från en trött mamma som behöver ännu mer kaffe och en låååång paus.

Träningspasset är avklarat, man kommer hem och magen kurrar. Men vad ska man äta? Vill du ha ett alternativ som är växtbaserat, hållbart, bra för hälsan – och framför allt: GOTT, då måste du spana in Fazer Yosa!

Att välja ett växtbaserat alternativ till mjölk blir ju allt vanligare idag och fördelarna är många. För min egen del är bakgrunden att jag länge hade problem med magen och kände att jag aldrig riktigt kunde lita på den, särskilt under mina löpturer. Ska inte gå in på detaljer, men ni kan ju gissa själva 😉 Efter att ha pratat med löparkompisar med liknande problem som med goda resultat hade bytt ut mjölkprodukterna mot växtbaserade alternativ kände jag att jag också måste prova. Och jag kan verkligen säga att det har funkat superbra! Magen är betydligt lugnare och jag kan lita på den, även när jag springer tuffa pass eller har det stressigt på jobbet. Det gör otroligt mycket för välbefinnandet!

Fazer Yosa-produkterna är fermenterade vilket innebär att råvaran har jäst i en kontrollerad process, de innehåller probiotika vilket särskiljer Fazer Yosa från andra havreprodukter på marknaden. Havre innehåller även betaglukan som har flera positiva hälsoeffekter, vilket bland annat fastställts av EU. Att äta havre kan även associeras med lågt kolesterolvärde och ett friskt hjärta. Havre innehåller E-vitamin- och omega-6. Att äta havre är ett hållbart sätt att få i sig fibrer och protein.

Havre är verkligen ett superspannmål och eftersom hälsofördelarna är så många kan den gärna ingå i många av veckans mellanmål, frukostar, luncher och middagar. Själv tar jag gärna med mig ett par Overnight oats eller Oat snacks med granola i topplocket i väskan före och efter träningen, eller bara när man helt enkelt är sugen på något. Oat snacks skogsbär (som du ser på bilden högst upp) är en storfavorit, den smakar supergott och kan pimpas med till exempel skivad banan, müsli och kokos. Oat drink Rich funkar superbra i kaffet. Till matlagningen finns Oat for cooking, som funkar jättebra istället för matlagningsgrädde.

Fazer har malt havre vid sin kvarn i Finska Lahti sedan 1971 och 2016 förvärvades även Fazer Kvarn i Lidköping, tidigare Frebaco Kvarn. Fler Fazer Yosa-nyheter är att vänta framöver, vilket känns väldigt spännande. Det absolut bästa med den här produktserien är att jag inte känner att jag äter ett alternativ till något, utan att det är ett självklart förstahandsval. På grund av smaken, på grund av innehållet, på grund av hälsofördelarna. Läs gärna mer här.

Fler här som har testat havreprodukter? Tankar och åsikter? Berätta gärna!

Foto bilderna ovan: Petra Månström & Jonas Hansen

Imorgon är det Alla helgons dag och när jag tänker på det blir jag ledsen. Förra året minns jag att jag gick genom stan, såg alla tända ljus och blev glad av det. Men nu när jag själv nyligen har drabbats av sorg känns det bara svårt och obegripligt.

För det är ju så. Innan någon riktigt nära anhörig har gått bort fattar man inte riktigt att döden finns. Man vet med huvudet att den finns, men den där känslomässiga polletten trillar inte ner förrän det är ett faktum. Det här blir första Alla helgons dag utan pappa i livet och jag vet inte om jag kommer att klara av att besöka graven imorgon. Bara tanken på det gör mig, just nu i alla fall, obehaglig till mods. Kanske för att jag då kommer att bli ännu mer påmind om alltings förgänglighet och att inte heller jag är odödlig.

Sedan pappa gick bort i juni har mitt liv varit kaos. Det kanske inte har synts så mycket i mina sociala medier, men det har varit väldigt tufft. Dels har min hälsa fullständigt klappat igen och förkylningarna har avlöst varandra, fast jag äter i stort sett som innan allt det här hände. Men det i sig gör ju att jag inser hur mycket stress (dels då den privata men också stressen med egenföretagandet) och avsaknad av träning gör för hälsan. För min träning, om vi ska prata en stund om den, har gått mycket trögt.

Mellan förkylningarna har jag ändå lyckats ta mig ut ibland, antingen på en löptur eller ett gympass. Men det finns ingen kraft, varken mentalt eller fysiskt, till att riktigt orka. Kommer på mig själv med att till och med tröttna på promenader och gå hem och lägga mig i soffan istället. Och då sköljer de där negativa tankarna över mig, tankarna om att all den träning jag gjort innan pappa dog har varit meningslös.

Många som har drabbats av att en nära anhörig eller vän har gått bort känner säkert igen sig. Sorg är ett förlamande knytnävsslag i ansiktet som får dig helt ur balans. Mycket av det du tidigare uppskattat och sett fram emot saknar plötsligt mening. Alla tankar om livet och döden fullständigt ockuperar huvudet och det blir svårt att tänka klart. Jag märker på mitt arbete att jag tenderar att skjuta upp saker och att jag även glömmer bort en hel del. Måste skriva massvis med listor för att inte helt tappa det och det går åt en massa energi för att hålla uppe koncentrationen.

Jag märker att jag också ofta funderar över varför man i det här landet förväntas ha “sörjt klart” efter typ tre månader. Att något som hände i juni påverkar mig i november tycker många är märkligt. Prat om döden och sorg tycks göra människor obekväma och det är något jag verkligen förstår. För det är mycket svårt att veta hur man ska möta en människa i sorg. Även om man själv har upplevt sorg så hanterar ju olika människor saker olika. Därför kan man inte heller dra paralleller till egna upplevelser och tro att den informationen kommer att lindra.

Nej, det är nog bara att rida ut alltihop. Får se hur dagsformen är imorgon. Har bokat fjällen till jul, det blir första julen på resande fot men jag kan inte tänka mig en mer helande och fridfull plats att åka till. Lite som himlen på jorden – fast vad vet jag egentligen 😉

Fler tankar kring träning när livet är tufft? Kommentera gärna!

Svenskar och norrmän är fixerade vid maxprestation, medan danskarna har en betydligt mer avslappnad syn på det här med motion. Där är gemenskapen och glädjen i fokus, snarare än antalet kilometer och tempo.

Det var den danske hjärtläkaren Peter Schnohr som i en intervju fascinerades över att svenska och norska motionärer har ett elitidrottsliknande tänk som ideal, till skillnad från danskarna som är lite mer avslappnade. I en något färskare intervju med Schnohr läser jag dock att danskarnas inställning till träning nu börjar likna svenskarnas och norrmännens:

– Det börjar nog komma här också. Vissa, som till exempel lägger 20 timmar per vecka på att träna för triathlon, glömmer fru, barn och sina riktiga jobb. Det har inget med min forskning att göra, men jag konstaterar att det inte är nyttigt.

Min egen kommentar till ovanstående citat är väl att det lika gärna kan vara en fru som glömmer man, barn och sina riktiga jobb till förmån för sin träning. Eller så har folk separerat och kan ägna sig helhjärtat åt träning (och lite jobb då) varannan vecka.

Men hur som helst: varför har vi maxprestation som ideal när det inte ens är sunt? Samme Schnohr har ju en en stor studie visat att lugn till måttlig jogg några gånger i veckan är idealet ifall optimal hjärthälsa är målet. När jag är ute och leder pass möter jag ofta motionärer som oroar sig för om de ska ”klara passet”, alltså vara tillräckligt snabba för att duga. Jag brukar då förklara att för mig innebär inte intervallträning per definition måste handla om blodsmak i munnen och en massa mjölksyra. Mina intervallpass handlar istället om att hålla ett något högre tempo än distanstempot, att utifrån dagsform och nivå lära sin kropp att använda fler växlar i löpningen.

Efter de här passen brukar de som först tvivlade på sig själva komma fram och stråla av glädje. Och tala om att så här roligt har de inte haft på ett löppass på många år och de tackar mig för att jag gett dem sitt löparsjälvförtroende tillbaka. Det är alltid lika fantastiskt att få vara med om det här! En dröm jag har är att vi i framtiden ska få en annan syn på träning. Visst kan man ha prestation som mål, det säger jag inget om, men säg för guds skull inte att det handlar om hälsa och friskvård. För det gör det inte. Tvärtom, mycket tuff träning över en längre tid kan vara lika skadlig för hjärtat som ingen träning alls.

Så min tanke är att fler borde reflektera över VARFÖR de tränar. Och om man inte ens tycker att de där stentuffa passen är roliga, kanske ska man då helt enkelt skippa dem? Och öka chanserna att leva längre… Dela gärna med dig av din tankar i ämnet! Hur uppfattar du att synen på motion och träning är i Sverige idag?

Foto bilden ovan: Jonas Hansen