I flera avsnitt av vår löparpodd Ewerlöf & Månström har min programledarkollega Malin Ewerlöf talat sig varm för den gröna supersmoothie som hon gör i stort sett varje morgon. Bland annat i det senaste avsnittet.

Perfekt för att enkelt få i sig en massa viktiga fibrer, mineraler och vitaminer – inte minst så här i vabruari. Har själv varit tokförkyld i en vecka och har hunnit dra i mig MÅNGA glas av den. Fler av er som lyssnar har hört av sig och önskar receptet på smoothien, så här kommer det:

Hacka och skär mindre bitar av olika grönsaker, till exempel:

Paprika, morot, grönkål, svartkål, selleri, spenat, broccoli eller vad du har hemma och gillar.
Tillsätt ett hackat äpple
Skala och skär en citron i mindre bitar
Skala och hacka en ordentlig bit ingefära, tillsätt eventuellt en bit färsk gurkmeja
Lägg i frysta hallon
Fyll upp ca halva blendern med apelsinjuice

Mixa ordentligt. Klart!

…och som en bonus kommer här receptet på min egen favorit, Piggelindrinken (bild nedan):

(1 rejält glas eller 2 ganska stora glas)

1 msk Risenta sojamjöl
1 dl fryst mango
½ banan
1/4 gurka
1 kiwi
1 apelsin
1-2 tsk färsk ingefära
En skvätt limesaft
Ev lite vatten eller juice

Att toppa med:

Risenta kokosflakes

Gör så här:

1. Dela frukten i mindre bitar.
2. Mixa alla ingredienser släta.
3. Späd med vatten eller valfri juice om du vill.
4. Toppa med kokosflakes.

Foto bilderna ovan: Petra Månström

Vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Det är så mycket jag vill få ur mig. Så det är väl lika bra att bara börja, så får vi se vart det här tar vägen…

Spelade in podd tidigare idag, något jag verkligen älskar att göra. Men det som var mindre bra är att jag har fått någon slags virusinfektion i halsen som har satt sig på stämbanden. Hade panik igår kväll och i förmiddags. Visste att det inte skulle gå att ställa in idag, då det var en gäst som inte bodde i stan och som har bokat biljetter, hotell och annat just för vår intervju idag. Vi skulle dessutom ta tillfället i akt och spela in två avsnitt på raken. En jättebra idé förstås, om jag hade varit frisk. Men nu växte som sagt paniken och jag oroade mig för hur det här skulle gå. För som egenföretagare ska det mycket till innan man sjukskriver sig. Det krävs typ sjukhusinläggning, knappt ens det. Beklagar mig verkligen inte, jag har själv valt det här livet. Vill mer bara förklara hur verkligheten är.

Kom till studion och första avsnittet gick helt okej att spela in. Men en bit in i avsnitt två började det klia i halsen. Det kliade helt sjukt mycket! Fick tårar i ögonen, panik och tvingades rusa ut i korridoren och ”hosta färdigt” ett antal gånger. Stackars intervjuperson, säger jag bara. Om han klarar sig trots att ha bombarderats av mina baciller i två timmar så blir jag galet imponerad!

”Hur mår du egentligen? Du är väldigt stressad, eller hur? Det kanske är dags att börja varva ner lite?” 

Orden kommer från gästen och han tittar mig rakt in i ögonen när han säger det. Och ja, visst har han ju rätt. Men varva ner, hur gör man det? Dagarna är ju fyllda av måsten: sköta företaget, fixa gäster till podden, svara på mejl, göra i ordning avtal, ragga nya samarbeten samt skicka statistik på tidigare… Visst hade det varit toppen med en assistent, men då ökar utgifterna markant och dessutom vet jag inte riktigt vilka olika arbetsuppgifter en assistent skulle ha… Sedan har jag ju min familj inklusive en mamma som nyligen förlorat sin livskamrat. Och träningen vill jag ju hinna med, utan den fungerar ingenting. Hur kan folk tycka att man surfar fram på en räkmacka? Att man typ är ”ledig” på dagarna..?

Tankarna flyger genom skallen i ljusets hastighet. Så många måsten, så mycket som är roligt men som sammantaget blir för mycket. Särskilt när virus attackerar kroppen och försätter mig i undantagstillstånd. Dra utomlands, någonstans till solen och värmen, och bo där några månader är en tanke som har slagit mig. Men just ja…jag har ju sambo med fast jobb här i stan. Son som har kompisar han inte vill lämna. Och en mamma som nog inte skulle gilla att jag bara drog iväg. Jag är typ fast, mer eller mindre. Älskar min familj, men utan tvekan har allt ett pris. På gott och ont. Man kan inte bara dra…

Så många måsten, så mycket som är roligt men som sammantaget blir för mycket. Känner mig spänd i nacke och axlar, stressad över alla tankar som ständigt attackerar. Att som jag dessutom vara högkänslig ovanpå alltihop är hur kasst som helst. Det känns som att varenda por i min kropp suger in ångesten och stresskänslorna. Folk säger åt mig att sluta stressa, att varva ner. Men HUR? Kan någon tala om det för mig? Snälla..?

Nu blir det Netflix och en rejäl skopa Ben & Jerry’s. Sonen har somnat och sambon lagar mat i köket. Just för stunden har axlarna åkt ner en bit. Håller tummarna för att det lättar snart…

Foto bilden ovan: Evelina Sigetty

Tröttnat på att ständigt få träningen saboterad av förkylningar som aldrig vill gå över? Har du kanske mer än en gång tvingats ställa in planerade lopp på grund av hosta, feber och snorig näsa? Då ska du läsa detta!

1. Du tar upp träningen för tidigt
En klassiker som de flesta har gjort sig skyldig till. Det är ju så kul att springa och du har ju tvingats vila så länge, lika bra att ”springa bort” det sista av den eländiga förkylningen. Men ledsen, det går inte. Det enda som med största sannolikhet kommer att hända är att du snart insjuknar igen eftersom ditt immunförsvar redan är försvagat. Det absolut värsta du kan göra är att köra ett tufft pass det första du gör, det näst värsta är att springa överhuvudtaget innan feber och hosta är borta. Lätt snorig näsa är klurigare, där får din egen känsla avgöra. Men du: promenader i frisk luft funkar alltid! Och påskyndar faktiskt tillfrisknandet.

2. Du tränar för hårt
Den totala belastningen på din kropp och ditt psyke är summan av jobb, stress, sömn, eventuell relation, träning med mera. Tränar du hårdare måste du alltså ”offra” andra delar din livsekvation för att återhämtningen inte ska bli lidande. Som till exempel att lägga mer tid på sömn, planering av maten och så vidare. Förkylningar som aldrig tar slut är ofta ett tydligt tecken på att du har misslyckats med att balansera dina olika pusselbitar i livet.

3. Du får i dig för lite energi och näring
För att kroppen ska kunna återhämta sig på ett bra sätt behöver du återföra den energi du har förbrukat under träningen. Energiminus under längre tid brukar ofta resultera i såväl sämre återhämtning som uteblivna resultat. Och ständiga förkylningar. Förutom själva energin, glöm inte heller att se till att du får i dig tillräckligt med näringsämnen som proteiner, kolhydrater, fett, fiber, vitaminer och mineraler. Magnesium är till exempel ett ämne som förbrukas i stor mängd vid träning men också vid stress och något jag märker hjälper mig att hålla mig hyfsat skonad från förkylningar.

4. Du äter för lite frukt och grönt
Hänger delvis ihop med punkt 3, men tål att upprepas. Personligen är jag inte alls bra på det här med frukt och grönsaker, det måste jag jobba med aktivt för att inte glömma. Smoothies är ett smart sätt att smidigt få i sig frukt och grönt! För vuxna och barn över tio år är det bra att äta cirka 500 gram frukt och grönt varje dag, ungefär hälften frukt och hälften grönsaker. En dagsranson kan vara tre frukter och två rejäla nävar grönsaker. Det är bra om hälften av grönsakerna är grova, som morötter, broccoli och vitkål.

5. Du sover inte tillräckligt
Hur ofta har vi inte hört kända personer säga att de klarar sig på väldigt lite sömn? Ja, vad ska man säga. Hur mår de där personerna om säg tio, femton år? Någon som har kollat? Förmodligen inte jättebra, gissar jag. För sömnen är extremt viktig, särskilt för oss som tränar mycket och gärna vill utvecklas. Känner du att du måste gå upp supertidigt för att hinna träna? Eller klämmer du in ett pass sent på kvällen, fast du egentligen skulle vilja sova? Fundera på hur mycket de där ”i ren desperation inklämda passen” egentligen tillför. Är det värt priset du kanske får betala i form av ständiga förkylningar eller en konstant stress för kroppen som på sikt kan leda till andra sjukdomar? Värt att tänka på i alla fall. Och det går att göra mycket för att öka kvalitén på sömnen också: bort med mobiltelefonen, sova i svalt rum, använda tyngdtäcke (fungerar mycket bra för många), ha tillräckligt stor säng för att tvingas till konstig sovställning på grund av eventuella småbarn i sängen. Och så vidare 😉

Varmt lycka till! Och har du fler tips, kommentera gärna!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

Gillar du att baka eller kanske söta kaffet, men vill inte få i dig onödigt socker? Då vill jag tipsa om ett gäng grymt bra produkter från Nick’s!

Det ska sägas med på en gång: att jag försöker minska på sockret i min vardag har inget att göra med att jag jagar kalorier. Tvärtom, eftersom jag lever ett aktivt liv och tränar mycket behöver jag få i mig ordentligt med kalorier varje dag. Anledningen till att jag vill få bort onödigt socker är effekten som sockret har på hälsan.

Vill inte komma med någon skrämselpropaganda, utan konstaterar bara att jag mår så mycket bättre när jag skär ner på raffinerat, vitt socker till vardags. Men samtidigt gillar jag ju söta smaker. Och då finns det ett gäng grymma produkter från Nick’s som jag gärna vill tipsa om.

Nick’s Use like sugar (bilden ovan) är en sockerersättare för till exempel matlagning och bakning. Den består av en mix av erytritol, xylitol och steviolglykosider och du doserar det på exakt samma sätt som vanligt socker.

Sedan har vi Nick’s Fiber Syrup och Nick’s Fiber Syrup with honey flavor. Perfekta på frukostyoghurten, pannkakorna eller för att söta kaffe eller te. Att förpackningarna är så snygga och färgglada att man gärna har dem framme som en inredningsdetalj är ett extra plus!

Jag vill också passa på att tipsa om Nick’s grymma receptbank med en massa härliga recept, kika gärna in där! Och här är ett tidigare inlägg där jag skriver mer om min syn på olika sötningsmedel och varför jag föredrar dem som Nick’s använder i sina produkter.

Hur tänker du kring socker? Berätta gärna! Och kul också om du som har testat någon av produkterna här i inlägget vill berätta om vad du tyckte!

För två veckor sedan var det äntligen dags för operationen jag väntat så länge på. Har tänkt skriva ett inlägg om hur det har gått, men inte hunnit tidigare. Men nu så.

En kort tid efter att pappa gått bort 2018 så byttes min hyfsat normala mens ut mot en störtflod. Blev vettskrämd och trodde först att jag hade blivit allvarligt sjuk. Riktigt läskigt. Gick till gynekolog som gjorde ultraljud och konstaterade myom. Det är en muskelknuta i livmodern som är väldigt vanlig hos kvinnor, men som inte alltid ger några symptom. Men får man symptom så handlar det ofta om mycket riklig mens, som dessutom kan pågå i flera veckor. Om det leder till järnbrist och orkeslöshet? YES! Det var precis vad jag råkade ut för.

Men vad sa gynekologen då? Jo, att jag borde testa spiral. Om det fungerade? NEJ. Det blev bara värre. Blödningarna tilltog och vid några tillfällen blödde jag igenom tredubbla bindor på mindre än en kvart. Situationen blev ohållbar och blödningarna inverkade nu mycket negativt på min livssituation. Kunde knappt sitta i en timme och intervjua folk i poddstudion utan att sitta på ett liggunderlag eller en hög handdukar. Träningen gick såklart uselt. Såväl ork som motivation var som bortblåst, kroppen hade liksom inte energi över till träning.

När jag var som mest desperat fick jag av en vän rådet att kontakta Helena Kopp Kallner, en läkare som forskat på myom i många år och som just nu gör en studie där man jämför olika så kallade ”icke invasiva” behandlingsmetoder. Jag hade tidigare hört att studien var avslutad och att de inte tog emot fler patienter, men nu hände ett mirakel. Helena svarade på mitt desperata mejl och jag fick veta att studien hade fått några avhopp och att de därför nu kunde ta in en till patient. Min lycka visste inga gränser.

I studien lottades man mellan två olika behandlingsmetoder, embolisering och mikrovågor. Min lott föll på embolisering, som kortfattat innebär att man med hjälp av mikroskopiska plastkulor stryper blodtillförseln till myomet så att det skrumpnar. Allt sker med hjälp av avancerad röntgenutrustning och före ingreppet får man en epiduralbedövning för att dämpa den smärta som uppstår efter operationen när myomet börjar skrumpna. Vill man så kan man få lugnande under själva operationen, då man ju är vaken, men det kände jag inte att jag behövde. Jag tyckte att det var superspännande att faktiskt få vara vaken och både se och höra hur operationen fortskred.

På uppvaket efter operationen märkte jag att det började göra riktigt ont. Fick panik och då kom läkare som konstaterade att epiduralen inte hade tagit som den skulle. Så det blev morfin och ett nytt försök att lägga epidural. Den bet lite bättre, men inte helt och hållet. Fick senare veta att det ibland kan vara så att epiduralen helt enkelt inte biter på alla. Jag var väldigt tacksam över att kunna klara mig hyfsat med smärtstillande medicin och också väldigt glad över att det gick bra att koppla bort epiduralen så att jag kunde åka hem efter en natt på sjukhuset.

Skulle skämta om jag sa att tiden efter operationen var smärtfri. De första tre-fyra dagarna fick jag ta starka värktabletter och smärtan kan beskrivas som förlossningsvärkar eller kraftig mensvärk. Rätt så oskönt och även om jag fått grönt från läkaren att träna utan någon rehabiliteringstid så kändes det ändå inte helt bra att börja springa förrän efter en dryg vecka.

Just nu känns det riktigt bra och jag hoppas av hela mitt hjärta att det håller i sig. Så tacksam över att jag fick möjligheten att delta i den här studien och att det finns engagerade läkare som Helena som verkligen har vigt sitt liv åt att hjälpa myomdrabbade kvinnor till ett drägligare liv. Nu hoppas jag snart kunna gå på min träning för fullt igen och ser fram emot att kunna leva som en människa igen, utan att ha mensen från helvetet två veckor varje månad…

Vill också passa på att tacka alla som hört av sig efter operationen med lyckönskningar, det betyder mycket! Stor kram!

Gillar du liksom jag att äta bars? 😉 Då kan det vara smart att fundera lite på vad dina favoriter innehåller. I det här inlägget berättar jag om varför jag har valt att samarbeta med Nick’s.

Ja, jag erkänner: jag är en riktig ”bar-junkie” och älskar verkligen bars. Förr åt jag bars från alla möjliga märken, men på senare tid har jag blivit mycket mer restriktiv och noga med vad jag väljer. Inte minst eftersom jag ju äter bars så ofta är det viktigt för mig att de innehåller saker som är bra för både mig – och miljön.

Problemet är dock att det inte finns särskilt många långtidsstudier på hur flera av de populäraste sötningsmedlen påverkar oss och vår miljö, inte så konstigt med tanke på att de ofta inte har funnits så länge på marknaden. Sedan så finansieras ju studier på olika sätt och ibland kan det ligga i finansiärens intresse att resultatet blir på ett visst sätt. Det är verkligen en djungel därute och någonstans är ju det bästa att känna efter vad som känns bra för en själv. Och det är det jag har utgått ifrån när jag valde att inleda mitt samarbete med Nick’s.

Varför Nick’s? Jo, för att det är första gången jag har sett en tillverkare av bars som verkligen har ansträngt sig för att ta fram sockerfria produkter som inte innehåller råvaror med lite tveksamt rykte. Visste du dessutom att trots att en produkt är fri från tillsatt socker så kan den höja blodsockret väldigt mycket? Ett exempel är sockeralkoholen maltitol som är en populär ingrediens i många bars. Den har ett GI-värde på 35, medan erytritol som Nick’s använder sig av har ett motsvarande värde på 0. Erytritol har alltså en mycket liten påverkan på blodsockret, medan maltitol har en högre påverkan på blodsockret.

Man kan såklart göra vad man vill med den informationen, men vet man med sig att man påverkas negativt av stora förändringar i blodsockernivåerna så kan det vara värt att kika lite närmare på innehållsförteckningen. En annan grej jag gillar med Nick’s produkter är att de har valt att använda sig av sötningsmedel som i någon mening är ”naturliga”, som steviolglykosider (utvinns ur växten stevia), erytritol (finns naturligt i alger och svampar) och xylitol (utvinns ur björksav). Som gammal kemist vet jag såklart att bara för att något är naturligt så behöver det inte vara bättre än artificiellt framställda varianter, men här går jag på dels min magkänsla om vad jag helst vill stoppa i mig – samt att man som sagt inte känner till hur de artificiella sötningsmedlen påverkar miljön på längre sikt. Blir också lycklig av att slippa se palmolja i innehållsförteckningen.

Uppenbarligen går det alltså att göra bars med ovanstående innehåll utan att det går ut över smaken. FÖR! Sist men verkligen inte minst: är det en sak som jag aldrig kompromissar med så är det SMAKEN. Smakar en bar inte bra så kommer jag inte att äta den, hur bra den än må vara. Även där har Nick’s lyckats riktigt bra och ja, jag kan bara säga hatten av till dem och grattis till ett utbud av produkter som verkligen gör mig glad. Och trygg i förvissningen om att jag inte konsumerar något som man inte vet hur det påverkar miljön på lång sikt.

Men smaken vill jag avsluta med. För den tål att hyllas, om och om igen. Nick’s bars är verkligen beroendeframkallande. Fler som gillar deras bars? Och som kanske har funderat över det här med vad barsen egentligen innehåller?

Foto bilderna ovan: Malin Seijboldt

Det är nästan läskigt. Från en dag till en annan kan jag gå från en svullen, seg kropp som vägrar utföra någon form av fysisk träning till superstark, uthållig och med en känsla av att jag orkar hur mycket som helst. 

Det finns forskning på hur man som kvinna kan anpassa sin styrketräning efter menscykeln. En liknande studie på konditionsträning är på gång, men i väntan på den tänkte jag berätta lite om hur jag själv periodiserar min löpträning utifrån menscykeln. Tilläggas bör att jag ju inte har behövt tänka så mycket på det här förr om åren, då jag dels åt p-piller som ”maskerade” mina egna, naturliga hormoner och dessutom hade jag inga problem med myom som ytterligare förstärker de där klassiska PMS-besvären.

Grundinställningen är hela tiden att jobba med min kropp – inte tvärtom. Och att känna sig trygg i att upplägget fungerar, att det ändå inte är någon idé att pressa på när kroppen stretar emot. Så här lägger jag upp det – observera att det här fungerar för mig och inte på något sätt är ”facit” för alla:

Vecka 1 + 2:
Menscykelns första två veckor känner jag mig oftast väldigt stark och pepp på tuff träning. Här brukar jag passa på att lägga in högintensiv träning, intervaller och längre tröskelpass samt hårdare styrketräning med färre repetitioner och tyngre vikter. Upplever att jag återhämtar mig snabbare och kan lägga in fler tuffa pass på en vecka utan att kroppen loggar ut. Koordinationen är också bättre under dessa veckor för mig, så löpteknikövningar fungerar extra bra att köra nu.

Vecka 3:
Det börjar gå trögare med de tuffaste passen. Känner mig inte lika mycket ”på g”, men lugnare pass fungerar fortfarande bra. Fortsätter med styrketräningen men satsar på lättare vikter och fler repetitioner. Lägger in fler vilodagar och byter ut en del löppass mot promenader.

Vecka 4:
Värsta veckan i månaden. Myomet luckrar dessutom upp bäckenbotten så jag kissar på mig precis hela tiden då jag tar i under en löptur. Verkligen sjukt hur detta kan inträffa (och sedan försvinna) över en natt! Inga tuffa pass alls den här veckan och jag drar ner ordentligt på löpningen. Lugna pass på max en halvtimme med några avslutande ruscher funkar bäst. Styrketränar inte med vikter den här veckan, utan endast lättare övningar med gummiband eller kroppsvikten som motstånd. Många raska promenader med podd i öronen däremot!

Det här är alltså mina egna, unika erfarenheter. Märker dock när jag pratar med bekanta att många känner igen sig, så det kan funka för dig också. Testa och våga labba lite med din träning! Och du: de flesta träningsprogrammen som finns är skrivna och anpassade för män, så känn dig inte misslyckad om du inte orkar göra allt som står där. Anpassa istället efter ditt kön och dina hormoner så kommer det i slutändan att bli succé.

Viktigast: mer träning är inte alltid bättre. Smart träning är nyckeln! Varmt lycka till och berätta gärna hur det går och egna erfarenheter i ämnet. Kram!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

Vad kan ett täcke göra för skillnad med min sömn? Väldigt mycket, kan jag säga utan att avslöja för mycket. Läs vidare så får du höra om min upplevelse av att sova med tyngdtäcke!

”Min sambo lånade täcket och nu vägrar han lämna tillbaka det!”

”Jag trodde inte att ett täcke kunde ha så stor betydelse för mitt mående.”

”Har inte behövt ta några insomningstabletter sedan jag började med tyngdtäcket.”

Ja, lovorden och solskenshistorierna om tyngdtäcket är många. Jag ska villigt erkänna att när någon produkt blir så där ”superhajpad” så kan jag bli lite skeptisk och ganska så tveksam. Men eftersom jag själv i perioder sover ganska oroligt och ofta ligger och snurrar utan att komma till ro så tänkte jag att varför inte testa. En bra sömn är ju helt livsavgörande för oss människor och finns det något man kan göra för att förbättra den så är det helt klart värt det.

Innan jag går in på min upplevelse av tyngdtäcket tänkte jag berätta lite om Cura of Sweden och täckets bakgrund. Vill du veta mer och även lyssna på grundaren Johan Andersson och hans son och tillika produktexperten Filip Andersson (riktigt inspirerande och intressant!) så rekommenderar jag varmt avsnitt 158 av Maratonpodden. Men i korthet så är det ju så att under större delen av mänsklighetens historia så har vi sovit under tunga täcken. Från djurhudar när vi levde som jägare till täcken fyllda med halm och sedan vadmalstäcken. De där fluffiga och lätta duntäckena som är standard idag har inte särskilt många decennier på nacken.

Inom svensk sjukvård har man framgångsrikt använt tyngdtäcken i drygt 12 års tid, för att hjälpa människor att komma till ro. Många arbetsterapeuter har länge förordat att tryck mot kroppen vid insomning är både avslappnande, rogivande och sövande. Man somnar snabbare, sover längre och vaknar inte lika ofta. Patienter med diagnoser som demens, ADHD, Aspergers syndrom samt psykisk ohälsa har då blivit erbjudna att prova ett tyngdtäcke genom, till exempel genom arbetsterapeut. Det krävs grava sömnsvårigheter för att få ett tyngdtäcke förskrivet och då får man oftast bara låna det under begränsad tid. Priset för ett tyngdtäcke som används inom sjukvården ligger runt 7 000 kronor.

Tyngdtäckena som Cura of Sweden säljer är konstruerade på ett annat sätt än de täcken som används inom sjukvården och har ett betydligt plånboksvänligare pris. De är helt enkelt anpassade till människor med varierande grad av sömnproblem, till och med till dem som kanske inte tycker att de har problem med sömnen – men inser hur mycket högre kvalitet sömnen får med tyngdtäcket. Här är några positiva effekter med tyngdtäcket som framkom i Cura of Swedens pilotundersökning hösten 2018:

• Ökad sömnkvalitet
• Längre tid i djupsömn
• Jämnare andning
• Ökad kroppsuppfattning
• Ökad trygghet
• Piggare under dagtid
• Minskad snarkning
• Snabbare insomning
• Färre nattliga uppvaknanden
• Minskad ångest och oro
• Minskad muskelvärk

Coolt att ett täcke kan åstadkomma allt detta, eller hur? 😉 Ska också nämna att täckena finns i olika färger och de har olika vikt. Mer information om vilken vikt som passar just dig hittar du på Cura of Swedens hemsida.

Nu till min egen upplevelse:

Som sagt så var jag lite skeptisk i början. Täcket är ju dessutom avsevärt mycket tyngre än mitt gamla vanliga flufftäcke i dun. Första natten kändes det ovant med trycket mot kroppen, men andra natten kändes det genast bättre. Jag kom till ro snabbare och slapp dessa ständiga nattliga uppvaknanden. Dessutom märkte jag en stor effekt på min prestationsförmåga under träning, helt säkert på grund av bättre sömn. Även min sambo som påstår sig sova väldigt bra redan från början älskade tyngdtäcket från natt ett. Han ligger helt orörlig, får nästan peta på honom ibland för att försäkra mig om att han lever (!), och har slutat snarka. Och min fyraårige son gillar täcket skarpt, så det är verkligen en toppenprodukt för människor i alla åldrar som vill ta sin sömn till en ny nivå. Rekommenderas! Sägas bör också att täcket går fint att använda även när man ligger i soffan, då brukar jag ha det upp till magen. Så det finns många användningsområden.

***** ERBJUDANDE TILL DIG! *****

Blev du sugen på att köpa ett eller flera täcken, kanske som en lyxig julklapp, så har jag ett fint erbjudande till dig! Med koden maratonpetra30 får du 30 % rabatt på samtliga produkter i Cura of Swedens sortiment. Du shoppar här. Rabatten gäller till och med den 31 december 2019.

Fler här som har testat tyngdtäcket? Eller som blev sugna att prova? Och hur bra sover du idag? Berätta gärna!

Foto bilderna ovan: Petra Månström

Jag gillar verkligen inte sjukhus. Vet inte riktigt varför, men får en obehagskänsla så fort jag ska in på ett sjukhus.

I morse var det dags för magnetkameraundersökning inför min stundande myomoperation. Eller, rättare sagt, det är inte helt hundra än om det blir en operation. Resultatet från magnetkameraundersökningen är avgörande för hur det blir. Sov kasst natten till idag, drömde konstiga drömmar som gjorde mig kallsvettig och vaknade och kollade klockan flera gånger.

Väl på plats fick jag lägga mig på en brits och åkte in i en smal tunnel. Inne i den skulle undersökningen ske och man skulle ligga blickstilla i ungefär en halvtimme. Kanske tur att ingen hade talat om för mig hur undersökningen skulle gå till, för då hade jag garanterat flippat ur och vägrat. Inser att min cellskräck är värre än jag trott. Hua. Det var en mentalt väldigt jobbig halvtimme därinne.

För att göra en lång historia kort: Adrian fick följa med till sjukhuset eftersom det visade sig att ingen personal hade kommit till förskolan när vi skulle lämna honom, så Jonas och han fick sitta i väntrummet medan jag blev undersökt. När jag äntligen var klar i magnetkameran och vi var på väg ut möttes vi av en äldre man i en sjukhussäng som rullades fram i korridoren. Den äldre mannen sov förmodligen, för hans mun var halvöppen och ögonen stängda. Blåmärken på handens ovandel. Det såg rätt så läskigt ut och faktum var att det inte var helt lätt att se om han sov eller om han var död. I samma sekund som jag tänker den tanken ropar Adrian:

– Gubben är ju död!

Jag ville bara sjunka genom golvet. Tänk om mannen hörde det där? Hoppas verkligen att han sov. Samtidigt, barn är ju barn. De säger vad de tänker, rakt ut och ocensurerat. Och visst såg ju mannen död ut. Under några sekunder rullade hela mitt liv fram till nu som en film framför ögonen. Om jag hade varit mannen i sängen, hade jag då känt att livet ändå blev rätt bra? Hur tänker man när man är riktigt, riktigt gammal och sjuk?

På väg ut ur sjukhuset tänkte jag att nu jäklar ska jag fortsätta leva life!!! För det är så himla skört, det här livet. 

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Jag läser att ensamhet skadar vår hälsa och att den är farligare än rökning. Mellan en halv och EN MILJON svenskar är socialt ensamma.

Blir extremt berörd eftersom jag i perioder också känt mig ensam. Gör det fortfarande av och till, plus att jag har en tendens att oroa mig ”i förväg” för hur jag kommer att ha det i framtiden. Kommer jag bli ensam då? Tankar som självklart gör det svårt för mig att vara i nuet och njuta av det som är här och nu.

Ställde nyligen frågan ”Känner du dig ensam?” på mina Insta Stories och 40 procent svarade ”ja”. Fyra av tio alltså. I en följdfråga undrade jag om de kunde precisera på vilket sätt de kände sig ensamma. Här nedan är ett urval av svaren. Visst blir man berörd? Och visst känns det så himla onödigt, varför ska det behöva vara så här?

”Trots att jag har många i mitt umgänge känner jag ofta att jag inte har någon att prata med.”

”Jag har familj, men inga vänner. Saknar någon att vända mig till och göra saker med.”

”Har många vänner, men saknar riktigt nära vänner man bara kan ligga på soffan med. Saknar även familjen som mor, far och syskon med familjer som bor 30 mil bort, även om jag har en perfekt liten familj här.”

”Jag och min man är ofta själva på lördagskvällarna.”

”Bor själv, ingen partner. Singel i 12 år. Längtar efter att dela hela livet med en andra hälft.”

”Det är alltid jag mot världen, känns det som. Lite som Don Quijote, typ.”

”Inflyttad på en ort sedan många år och svårt att ta sig in i gemenskapen.”

”Även med folk omkring mig känner jag mig ensam. Livet känns inte meningsfullt.”

”Tappat alla vänner när barnen kom och en introvert man som aldrig vill träffa nån.”

”Singel och flyttat till ny stor stad i vuxen ålder. Saknar riktiga vänner och en kärlek.”

”Känner mig ensam i vardagen, att få ihop familjelivet. Min man ser inte vad som krävs med fyra barn…”

”Så få nära vänner som förstår att träna är det bästa sättet att må bra fysiskt och psykiskt. Så jag tränar alltid ensam – så tråkigt.”

”Känns som att ingen någonsin hade velat umgås med mig om jag inte hade föreslagit det.”

”Ensam med mina tankar och känslor, ingen i min närhet som är känslomässigt nära nog.”

”Trots att man har jobb-, löp- och körkompisar är det tråkigt att komma hem till en tom lägenhet.”

”Alla vänner och familj har respektive, startar familj eller flyttar till hus. Jag är singel sedan åtta år och har gett upp hoppet.”

”Blev tyst och en tomhet när min stora son flyttade i augusti.”

”Flyttade till en stad på grund av kärleken. Blev lämnad och har familjen på annan ort…”

”Har inte så många vänner och är rädd att jag ska bli ensam i framtiden.”

”Ensamstående mamma, mycket ansvar och ingen att dela det med.”

”Har inte en enda vän som jag umgås med. Är antingen på jobbet eller med min familj.”

”Bor långt från vänner och isolerad på grund av sjukdom.”

”Samhällets norm är tvåsamhet och när man inte lever så hamnar man lite utanför socialt.”

”Känner ofta att de vänner jag har inte hör av sig, att ingen egentligen är i så stort behov av mig. Det skapar en känsla av ensamhet. Jag önskar att jag vore den där man ville ringa till.”

”Jag bor utomlands och har få vänner.”

Du som läser det här, har du någon gång känt dig ensam? Eller har du kanske lyckats bryta ensamheten? Berätta jättegärna! Och ha en riktigt fin fredag, kram!

Foto bilden ovan: Under Armour Nordics