Som ni kanske har sett så har var hela familjen inklusive treåringen nere i St Johann in Tirol, Österrike på skidresa i förra veckan. Här kommer en liten reseberättelse med en hel hög bilder!

På mitt Instagram har jag lagt upp en hel del inlägg och Stories om vår resa och omställningen att plötsligt inte själv få bestämma hur mycket skidor man ska åka under en skidresa. Särskilt när solen sken från blå himmel och backarna var nypistade gjorde det lite ont i skidhjärtat över att inte bara få kasta i sig frukosten och sedan komma med första liften upp. Men men, livet är som det är. Och åren går ju, precis som många av er skrev i kommentarerna. Rätt vad det är lär sonen åka ifrån mig så det sjunger om det…

Men St Johann in Tirol måste vi prata om! Orten ligger i östra delen av Alperna, på nordsidan av Kitzbüheler Horn, omkring 10 mil från flygplatsen i Innsbruck. Vi hade hört att det var en familjevänlig skidort och det stämde verkligen. Nedfarterna är härligt breda och de flesta pisterna är antingen blåa eller röda. Det finns också över 20 backrestauranger i skidområdet (Berggasthaus Grander Schupf har till och med rutschkana ner till toaletten, snacka om given succé hos kidsen!), plus en massa mysiga restauranger och barer i byn.

Men jag tycker att St Johann även funkar toppen om man inte är en barnfamilj. Eftersom jag åker telemark gillar jag blåröda, breda pister allra bäst – annars orkar man inte så många åk innan det sprutar mjölksyra ur benen, hehe. Kan man som jag varenda citat ur Lasse Åbergs klassiker Sällskapsresan II – Snowroller är det extra roligt att grannorten heter Kirchberg, att alla hälsar på en med ett glatt ”Servus!” och att det faktiskt står ett liveband med tyrolerhattar och spelar umpa-bumpa-musik på uteserveringarna.

Som sagt, det är en utmaning att åka på skidresa med ett litet barn. Kanske skulle vi ha väntat några år, eller teamat upp med en annan barnfamilj med kids i Adrians ålder. Lite enklare att få loss tid till ”vuxenskidåkning” då. Men trots allt är vi väldigt nöjda. Adrian fick stå på skidor för första gången i sitt liv och verkade gilla det – ibland i alla fall. Vi fick turas om att åka medan den andra passade sonen och det funkade helt okej. Och framför allt så är St Johann en himla mysig plats att skidsemestra på, dit vill jag gärna åka fler gånger. Målbilden är att vi alla en vacker dag ska susa nedför pisterna tillsammans. Ja, om inte Adrian tycker att vi är för gamla, långsamma och mossiga då förstås 😉

Fler som åkt skidor i Österrike? Kanske till och med i St Johann in Tirol? Eller har du erfarenheter av skidresor med småbarn? Berätta gärna!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen & Petra Månström

Att ha en högkänslig personlighet och bo på en sisådär 40 kvadrat ihop med en treåring och en man som har en helt annan lägstanivå vad gäller stökighet… Det kan vara…utmanande 😉

Jag har bloggat om min HSP (High Sensitive Personality) tidigare och det är ett personlighetsdrag som på många sätt har hjälpt mig. Men att gå omkring med de där hypersensitiva känselspröten gör också att jag tar in saker och påverkas av saker på sätt som andra inte ens kan föreställa sig.

Ett exempel – och jag är medveten om att det kanske låter fånigt för somliga, men jag berättar det ändå: hur knäppt och osmart det än låter så har jag extremt svårt för leksaker och andra prylar som ligger framme. Och då kan jag ändå säga att jag har jobbat väääldigt mycket med mig själv sedan jag blev sambo (och mamma), så lägstanivån nu är en helt annan än förr. Då skulle allt vara helt perfekt och pennorna måste ligga kant i kant med bordskanten för att jag skulle känna lugn…typ.

Så är det inte alls nu, tack och lov. Men fortfarande, det är en utmaning att stuva undan saker så att det inte blir kaos i huvudet. Och ska jag jobba hemifrån måste jag ägna minst en halvtimme åt att städa och plocka undan saker innan huvudet är tillräckligt ”rensat” för att jag ska klara av att jobba utan att tankar på hur det ser ut omkring mig tar över.

Puh! Leksaker, små stenhårda legobitar, brödsmulor, jordnötter, chipsrester i soffan, saftfläckar på bordet, kladdiga juicefläckar. Och vår gamla kyl/frys som nu står i vardagsrummet efter köksrenoveringen i somras och som vi inte riktigt klarar av att göra oss av med. För det är ju så praktiskt med en extra kyl/frys. Men den tar plats och är ful, haha 🙂

Det är säkert hormonernas fel delvis, men ibland kan jag bli handlingsförlamad av frustrationen över hur det ser ut här hemma. Att det inte ser ut som jag vill och att vägen till det hem jag vill ha känns i stort sett omöjlig… I-landsproblem? Javisst! Men ändå.

Någon som kanske känner igen sig och har lite klokskap att dela med sig av? Kram och ha en fin start på veckan!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen. Bilden är tagen i närheten av där vi bor, en avskalad plats vid vattnet där jag alltid känner mig lugn 🙂

Alltså, puh! Vet att det här är super-tabu att skriva om, men flera gånger under dagarna som har gått har jag verkligen velat avgå som småbarnsförälder.

Jag har fått gosedjur kastade i huvudet när ”gullungen” inte fått en tredje backning på plättar och nutella på frukosten. Jag har blivit gallskriken på när jag tyckt att det räcker med skärmtid för dagen. Och det värsta är att jag vet att det är ”så här det är”. Det är liksom inget nytt att barn blir förbannade på sina föräldrar. Det är bara så jäkla jobbigt att vara måltavlan för det här. Extra jobbigt också i den situationen jag befinner mig i, när jag måste hantera supertrotsigt barn samtidigt som jag försöker bearbeta mina känslor kring första julen utan pappa i livet.

Har också fått extremt mycket skuldkänslor när jag tänker tillbaka på hur jag själv behandlade min pappa när jag var yngre. Jag vet att jag kunde vara riktigt jobbig och krävande, vilket oftast slutade med att han drog sig undan för att inte vara i vägen. Och nu gör jag likadant! Nu har jag dragit mig undan upp på hotellrummet där jag sitter och gråter över att vara bortvald och övergiven. Visst vet jag att det här sitter i huvudet, att det är min puck att jobba med. Jag kan ju bara jobba med mig själv, det kan ingen göra åt mig.

Men ändå, det är galet jobbiga känslor att tackla. Hur gör ni andra som är i liknande situation? Alltså försöker tackla föräldraskap samtidigt som andra känslor behöver jobbas med? Uppskattar verkligen all input jag kan få – kanske kan vi hjälpa och peppa varandra?

Det är lustigt hur man från en minut till en annan kan gå från att vilja sälja gullungen på Blocket…till att glida fram i ett magiskt vinterlandskap i Funäsdalen och alla är glada och harmoniska. Men, som sagt, inget är tydligen omöjligt!

Har ju skrivit en hel del om hur extra svår julen känns i år. Det hade känts jättekonstigt att fira hemma som vi brukar, det skulle kännas så påtagligt att någon fattas. Att pappa fattas. Med sin underfundiga humor och sitt bullriga skratt. Så jag ville göra något helt nytt, något som jag tidigare aldrig trott skulle hända. Nämligen att resa iväg någonstans över jul.

Letade med ljus och lykta efter något bra ställe att åka till och efter ett tag hittade jag Funäsdalen. Det lät mysigt, barnvänligt och inte så stressigt som Åre. Det är ju tystnaden och lugnet jag var ute efter, möjligheten att få sortera tankarna och landa i allt som har hänt under året. För nej, 2018 är ingen större hit i min bok. På ett sätt vill jag helst att det tar slut fort så jag kan börja om med ett nytt, oskrivet år.

Men njuta av årets sista dagar ville jag ändå och därför är jag glad att familjen nappade på min idé om fjällen över jul. Den första dagen här i Funäsdalen började med kaotisk hotellfrukost då sonen vägrade sitta still utan sprang omkring med myror i baken. Det fortsatte med son raklång på golvet i skiduthyrningen. Vi fick muta honom med pepparkakor för att han skulle sluta skrika och gå med på att sätta sig i bilen och åka till liften.

Efter mycket om och men var vi i alla fall i liften. Vi tog gondolen upp till Toppstugan och sedan åkte vi runt med Adrian i vagnen och njöt av storslagen utsikt över snöklädda berg och granar. Och ljuset! Decemberljuset är verkligen underbart. Sedan blev det fika i Toppstugans café och lite brottning i snön innan sonen blev missnöjd igen. Så då åkte vi ner igen med liften och tog oss tillbaka till hotellet för lite after ski-öl. En bra dag ändå, livet med småbarn blir ju något helt annat än när man var barnfri och alltid var först i liften på morgnarna.

En annan tid, ett annat liv, en annan jul. Är det fler här som har fått ”omarbeta” sina jular – berätta gärna! Och: stor kram och GOD JUL!

Har fått många frågor om de fina, leopardmönstrade skidbyxorna och den härliga, turkosa jackan. De kommer härifrån!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen och Petra Månström

En kombination av (vad jag tror är) hormoner och dålig dagsform ställer till det för mig just nu. Det här att känna sig som världens sämsta förälder är nämligen inte särskilt kul.

”Du inbillar dig bara! Det sitter i ditt huvud!”

Ja, ungefär så brukar sambon säga. Och visst, han har säkert rätt. Men ändå – det här är en känsla som har återkommit rätt så ofta sedan Adrian föddes.

Men vi tar det från början så att alla hänger med. När jag blev mamma hade jag aldrig hållit i ett spädbarn, än mindre bytt en blöja. Jag var livrädd för att göra fel, vilket förstås Adrian kände och så började han gråta. Samtidigt som hans pappa hade stor vana av att vara barnvakt och hade bytt en massa blöjor. Från det att Adrian föddes har jag alltid känt att jag varit ”steget efter” när det gäller att vara förälder.

Och det där ”försprånget” som sambon hade från start har jag liksom aldrig kommit ikapp. Känner jag åtminstone. Och ju mer jag känner så, desto värre blir det förstås. Jag har ju aldrig varit den där självklara småbarnsföräldern som älskar att busa och leka. Tvärtom, det kryper i benen på mig efter någon kvart på lekplatsen och det syns ju förstås. Och barnet känner det på sig. Men det är svårt att tvinga sig själv att vara en lekförälder när man har svårt för det. Det blir krystat.

Den här gången handlade det om något så fånigt som julkort. Adrian hade tillverkat egna julkort på förskolan och hade med sig två stycken: ett till sin pappa och ett till – mormor. Jag hade alltså blivit ”bortvald” igen. Usch, de där känslorna är SÅ svåra och tabu! Men kanske är det någon som känner igen sig? Jag tycker att det är supersvårt att intala mig själv att jag gör så gott jag kan och det inte är fel på mig. Att han bara är ett litet barn och inte vet bättre.

Men ändå. Ingen kul känsla. Fast min tid kanske kommer..? En kan ju hoppas. När det blir dags för läxläsning kanske, haha…

Foto bilden ovan: Luca Mara

Måste bara få skriva av mig (igen). Så tacksam för att jag har den här bloggen, för att skriva hjälper verkligen att rensa huvudet och sortera tankarna. Den här gången handlar det om min totala meltdown på BVC i morse. 

Lite bakgrund: har ju haft en rätt så fet svacka sedan pappa gick bort i somras och allt känslomässigt och praktiskt som följer med en sådan tragedi. Jag har dessutom aldrig varit något fan av mörker och grårusk, för varje år som går frågar jag mig varför jag envisas med att bo i det här landet. Men svaret är väl att de människor jag älskar och värderar högst bor här och ja, då blir det som det blir.

Ovanpå detta har jag ganska nyligen fått reda på att jag lider av myom, som lite kortfattat är en muskelknuta i livmodern som gör att man får extremt riklig mens. Varje månad måste jag i över en veckas tid använda tredubbla bindor och trots detta blöder jag igenom och måste gå upp flera gånger på natten för att byta. Har sökt hjälp hos gynekolog och fick då cyklokapron utskrivet, alltså tabletter som skulle minska blödningarna. Men det har inte funkat alls. Alternativet fick jag då veta var att operera bort livmodern. Ehh…det är jag inte så sugen på heller. Finns det inget annat alternativ..?!

Inte nog med att blödningarna sabbar för mig big time såväl på jobbet som socialt, dessutom har jag ingen energi över till att träna (på grund av järnbristen som följer av blödningarna). I helgen när jag sprang långpass med Mia i ett tempo som för mig bara för ett tag sedan var krypfart tyckte pulsklockan (och mitt flås) att jag körde ett tufft pass. Orkar knapp gå uppför en trappa utan att flåsa ihjäl mig och trots att jag äter järntillskott så känner jag mig extremt kraftlös och trött. Skrev jag förresten att min hemsida kraschade igår? Så det skulle jag troubleshoota också, såklart. Puh.

Men BVC i morse, var det ju jag skulle skriva om… Jag skulle på treårskontroll med sonen och han befinner sig nu i värsta trotsåldern. Han vägrar alltid att klä på sig, ta på sig skorna, borsta tänderna, äta eller vad helst annat vi kan tänkas vilja få honom att göra. Superjobbigt såklart när man dessutom redan är låg på energi och går på knäna. Inne på BVC levde han rövare, sprang omkring, tog sönder saker och höll på. Och när vi äntligen skulle bege oss därifrån stängde han in sig på toaletten och vägrade gå ut. Lade sig på golvet och gallskrek. Försökte tala honom tillrätta, utan resultat. Brotta ner honom i vagnen var omöjligt då jag knappt har någon kraft i musklerna på grund av järnbristen.

Där någonstans rann bägaren över för mig. Kände hur tårarna sprängde fram i ögonen och snart grät jag hejdlöst. Då började såklart sonen också gråta eftersom han blev rädd och säkert överraskad för att jag grät. En BVC-sköterska kom springande och tröstade mig, hämtade en gigantisk kopp kaffe och lite vatten och bad mig sätta mig ner en stund. Hon klädde på sonen medan hennes kollega kom springande.

– Den här mamman behöver kaffe och en paus.

Och ja, kaffe och en paus var verkligen exakt det jag behövde. Andrum, att få pusta ut lite utan att behöva ha ögon i nacken. Utan att behöva argumentera med en trotsig treåring och aldrig känna att jag kommer i tid någonstans eller räcker till. Ta semester från alltihop och åka iväg själv, är det egoistiskt eller kanske rentav supersmart? Är det möjligen någon som känner igen sig? Då får du hemskt gärna skriva något, då skulle jag bli jätteglad. Och till er underbara BVC-människor som såg mig och tröstade mig: NI ÄR BÄST! Heja Mama Mia i Hornsberg!!!

Stor kram från en trött mamma som behöver ännu mer kaffe och en låååång paus.

Det är många nya prylar som behöver införskaffas när man får tillökning. Dit hör ofta en bilbarnstol, efter att barnet har vuxit ur babyskyddet.

En vill åka på alligatorsafari eller ta en heldag i ett jätteshoppingcenter, en vill ta någon löptur och sedan bara slappa och ta dagen som den kommer – och en är mest intresserad av att äta, sova och ha en torr blöja.

Ja, du hör ju 🙂 Det är inte helt enkelt att kompromissa på semestern när man är en familj med många viljor. Förra veckan bestod av ganska stora delar jobb och det tog en bra stund att få till inlägg på Instagram och blogg ombord på kryssningsfartyget med uppkoppling via satellit.

Slutklämmen på kryssningen var också rätt så intensiv: upp vid femtiden, packa klart det sista, byta blöja och mata Adrian, ta sig till frukosten och sedan till samlingsplatsen där man går av färjan gruppvis. Sedan vänta på alla femtioelva väskor och ta sig med taxi in till Miami Beach och hotellet. Jag klagar absolut inte, vi har haft det superkul. Men som en följd av den intensiva kryssningen vill jag gärna bara ta det lugnt just nu.

I morse klev jag upp och tog en skön morgonjogg längs stranden, där det var gott om andra löpare. En man i Stockholm Marathon-finishertröja hojtade ”Är det inte du som är Maratonpodden? Grym podd!” Tillbaka till hotellet, dusch och sedan drog vi iväg och åt brunch på Front Porch Café, som jag blivit tipsad om. Den brunchen kan jag rekommendera! Jag slog till på en Front Porch Flip, en härlig smoothie på jordgubbar, apelsiner, honung, yoghurt och banan. Till det en French Toast med lönnsirap och fruktsallad, avrundade med stark espresso. Så himla gott!

Efter det blev det långpromenad längs stranden och en massa fotostopp. Så skönt att bara strosa runt och njuta! Framåt eftermiddagen hittade vi Hotel Surfcombers mysiga bar som lägligt nog hade happy hour, så vi tog varsin Pisco Punch och god plockmat i form av fisktacos och kryddiga kycklingvingar. Hörni, det måste ni testa! Fisktacos, vilken grej! Koriander, lime, chili och svalkande yoghurt – mums!

Nu vilar vi ut på rummet och funderar över hur vi gör imorgon. Megashopping, alligatorer eller bara vara? Någon som har bra förslag? 😉 Hoppas du har en fin dag och kram från Miami Beach!

”Strong is the new skinny!!!”

Ovanstående supertrendiga mening har ni säkert hört eller sett i sociala medier. Och jag är säker på att tanken var god – från början. Men sedan har man snurrat till det, lite på samma sätt som med hashtaggen #aldrigvila.

På Instagram ställer man ofta före- och efterbilder bredvid varandra, den ena när personen är väldigt smal och den andra när samma person har lagt på sig en massa muskler. Och tanken är som sagt säkert god från början. Man vill jobba bort ouppnåeliga ideal och förespråka en mer hälsosam inriktning. Problemet är bara att den där muskulösa kroppen är inget man skaffar sig i en handvändning, det kan tvärtom vara svårare än att ”bara” vara smala för somliga.

Summan av kardemumman blir ännu mer prestationsångest och dåligt samvete över att man är misslyckad som inte har disciplin nog att orka styrketräna så pass mycket och äta rätt så att man får den där kroppen. För tro mig, jag vet hur svårt det är att lägga på sig muskler. Som nybliven mamma med sömnbrist och allt som hör till är jag glad om jag hinner ta mig till något gruppträningspass i veckan (blir SÅ uttråkad ensam på gymmet!), eller köra lite med gummiband eller kroppen som motstånd här hemma på vardagsrumsgolvet. För mig blir det en tröskel att ta sig till gymmet, medan någon annan tycker att det är en barnlek jämfört med att ge sig ut och springa. Vi är alla olika.

Samtidigt är jag stolt och tacksam över min kropp, som tillåter mig att springa ett fjällopp på 24 kilometer, halvmara på Mauritius och ge mig ut på en och annan runda med löparvagnen. Jag känner mig starkare och piggare när jag tränar, jag orkar vara aktiv med min son och framför allt så orkar jag lyfta honom, liksom matkassarna i affären. Några muskler har jag inte och kommer aldrig att få, men jag är tacksam över att min kropp finns där och jobbar med mig. Inget man kan ta för givet, tyvärr.

Jag prioriterar min löpning därför att den får mig att må bra. I spåret kan jag rensa skallen på ett helt annat sätt än i gymmet, löparspåret är helt enkelt ”mitt gym”, min fristad. Jag är helt övertygad om att varje människa har sitt ”må bra-läge”, såväl i kroppen som i skallen. Hur mycket eller lite muskler det sedan innebär, det är ointressant. Vi är alla olika med olika förutsättningar.

”Feeling good and loving your body is the new healthy!”

AMEN 🙂

Nu är jag nyfiken på dina tankar i ämnet!

(Bilden ovan har min pojkvän tagit under Mauritis Halvmarathon, det var en fantastisk upplevelse att få springa det loppet!)

En god vän till mig fick nyligen en son och ett par veckor efter förlossningen checkade hon in på ett gym och lade ut detta på Facebook. 

LÄS OCKSÅ: Inte alls farligt att springa under graviditeten

Reaktionerna? Många glada tillrop förstås, men ofta med tillägg som:

”Du är väl rädd om dig?”
”Ska du inte prioritera bebisen nu?”
”Ta det lugnt så att du inte får foglossning, det fick jag.”
”Måste du verkligen träna så här tidigt? Kan du inte bara njuta av din bebis?”

De här kommentarerna fick mig att fundera. Och så tänkte jag tillbaka på vilka reaktioner jag själv fick när jag skulle sätta igång med träningen igen efter att Adrian föddes, då handlade det också mycket om att jag skulle ta det lugnt och njuta av min bebis.

Det som förvånade mig mest var att kommentarerna ofta kom från folk jag knappt kände, eller inte haft kontakt med på evigheter. Mitt aktiva post förlossning-liv tycktes helt enkelt engagera de mest slumrande hörnen av min Facebookvänkrets – fascinerande!

Skrev ett peppande Facebookmeddelande till min vän ovan och hon bekräftade samma sak: uppmaningarna om att hon borde ta det lugnt kom från de mest oväntade håll, ofta från människor hon knappt kände. Vilket såklart var lite irriterande eftersom de inte hade en aning om hennes träningsbakgrund. Precis som jag har hon tränat sedan barnsben och har mängder av maraton och andra långlopp i benen, hon känner med andra ord sin kropp väldigt väl. Hon kunde träna genom hela graviditeten och lyssnar självklart noga på kroppen nu när det är dags att starta upp igen.

Visst kan man tänka att syftet med kommentarerna om att ta det lugnt handlar om ren omtanke. Men hur kommer det sig då att det krävs en förlossning och att träning ska finnas med i bilden för att folk man knappt känner ska engagera sig? Eller finns det kanske också något annat med i bilden än endast den eventuella omtanken?

Hur kommer det sig att tränande mammor väcker så mycket känslor? Är det något nedärvt, dammigt könsrollsmönster som handlar om att kvinnor enbart borde fokusera på barnet då de har blivit mammor?

Vad tror du? Och vilka är dina egna eventuella erfarenheter i det här ämnet? 

(Foto, bilden ovan: Jonas Hansen, minuterna inför start i Norrköpings Stadslopp 10 km)