UV-dräkt, eller solskyddsdräkt som den också kallas, är en uppfinning som är lika självklar som genial.

Har fått väldigt många frågor från läsare som är nyfikna på vår kryssning i Karibien med MSC Cruises, allt från om det fungerar att ta med sig sin bebis till hur löparvänligt det är ombord på ett kryssningsfartyg.

Som småbarnsförälder har du helt säkert kommit i kontakt med vitamin D-droppar. Jag skulle vilja berätta om de droppar som vi har valt att ge till vår son Adrian, varför vi väljer att ge det till honom och varför det är så viktigt med vitamin D.

Du kanske redan vet detta men vi tar det en gång till: Vitamin D är det vitamin som vi bildar vid exponering av solljus och till viss del får från kosten. Solen står för den största delen då vi under en högsommardag runt lunchtid kan bilda ca 10 000 IE (internationella enheter) vitamin D på ca 30 minuter.

Vitamin D finns även i kost som fet fisk (lax, sill, makrill, gös), ägg, kyckling, kött, mjölkprodukter samt vild svamp. Dock innehåller dessa livsmedel mycket små mängder vitamin D och du behöver äta stora mängder för att få i dig rekommenderad daglig dos. Till exempel behöver du äta ca 9 ägg för att få i dig 10μg (400 IE) vitamin D, vilket Livsmedelsverket rekommenderar för att fylla dagsbehovet. Många forskare anser dessutom att både vuxna och barn behöver betydligt mer än 10μg vitamin D för att fylla dagsbehovet.

Den absolut bästa källan till vitamin D är därför sommarsolen, förutsatt att du exponerar bar hud för solen, inte använder solskydd, inte sitter i skuggan och att solen står tillräckligt högt. Då vi bara kan lagra vitamin D under sommarmånaderna här i Norden, säger vissa att vi egentligen bara har två alternativ att välja mellan om vi ska undvika att få D-vitaminbrist under vinterhalvåret: åk på solsemester en vecka per månad eller ät kosttillskott. Vid bristsymtom kan du till exempel uppleva trötthet, nedstämdhet, muskelsvaghet med mera. Det är därför det är fler och fler som tar tillskott av vitamin D året om, främst i Norden, för att vara säkra på att täcka dagsbehovet.

Barn rekommenderas ett tillskott av vitamin D redan från födseln via droppar för att säkerställa normal skelettutveckling. Man vet genom forskning att barn kan ”ärva” vitamin D brist från mamman, därför kan det vara en idé att be din vårdcentral att kolla om du har tillräcklig mängd vitamin D när och om du är gravid. Det gör man genom ett enkelt blodprov. Vitamin D hjälper kroppen att absorbera det kalcium som behövs för fostrets skelettutveckling. Detta är extra viktigt under graviditetens sista tre månader, då behovet av kalcium och vitamin D är som störst. Vitamin D behövs även för att nervsystemet och immunsystemet ska kunna utvecklas normalt på fostret.

Visste du att många barn i Sverige har brist på vitamin D? En studie av förskolebarn i Umeå visade till exempel att en fjärdedel av alla ljushyade barn och närmare hälften av alla mörkhyade barn hade otillräckliga nivåer av vitamin D i blodet. Vitamin D är ett hormonliknande vitamin som är inblandat i många funktioner i kroppen. Vitamin D är nödvändigt för att ett barns benstomme (skelett) ska växa och utvecklas normalt. Vitamin D bidrar dessutom till immunsystemets normala funktion, upprätthåller normal muskelfunktion och normala tänder och en hel del annat. Extrem brist på vitamin D hos barn kan ge Engelska sjukan, d v s rakit, som leder till mjukt och missformat skelett som medför flera problem. Dessutom kommer tänderna sent och utvecklas dåligt, och barnet kan bli lättretligt och trött.

De dropparna med vitamin D som vi har valt att ge till Adrian kommer från varumärket Holistic och de innehåller: D3-vitamin (kolekalciferol) samt d-alfa-tokoferol (naturlig E-vitamin) i ekologisk olivolja. Det jag tycker är positivt med de här dropparna är att de innehåller ekologisk olivolja och inga konserveringsmedel.

Hur man vill göra är upp till var och en, men jag tycker att det är bra att det finns ett ekologiskt alternativ. Hur tänker du kring D-vitamindroppar till ditt eller dina barn?

(Bilderna ovan: Holistics D3-vitamindroppar samt K2+D3-kapslarna i kokosolja som jag själv tar. Foto: Petra Månström)

//

En god vän till mig fick nyligen en son och ett par veckor efter förlossningen checkade hon in på ett gym och lade ut detta på Facebook. 

LÄS OCKSÅ: Inte alls farligt att springa under graviditeten

Reaktionerna? Många glada tillrop förstås, men ofta med tillägg som:

”Du är väl rädd om dig?”
”Ska du inte prioritera bebisen nu?”
”Ta det lugnt så att du inte får foglossning, det fick jag.”
”Måste du verkligen träna så här tidigt? Kan du inte bara njuta av din bebis?”

De här kommentarerna fick mig att fundera. Och så tänkte jag tillbaka på vilka reaktioner jag själv fick när jag skulle sätta igång med träningen igen efter att Adrian föddes, då handlade det också mycket om att jag skulle ta det lugnt och njuta av min bebis.

Det som förvånade mig mest var att kommentarerna ofta kom från folk jag knappt kände, eller inte haft kontakt med på evigheter. Mitt aktiva post förlossning-liv tycktes helt enkelt engagera de mest slumrande hörnen av min Facebookvänkrets – fascinerande!

Skrev ett peppande Facebookmeddelande till min vän ovan och hon bekräftade samma sak: uppmaningarna om att hon borde ta det lugnt kom från de mest oväntade håll, ofta från människor hon knappt kände. Vilket såklart var lite irriterande eftersom de inte hade en aning om hennes träningsbakgrund. Precis som jag har hon tränat sedan barnsben och har mängder av maraton och andra långlopp i benen, hon känner med andra ord sin kropp väldigt väl. Hon kunde träna genom hela graviditeten och lyssnar självklart noga på kroppen nu när det är dags att starta upp igen.

Visst kan man tänka att syftet med kommentarerna om att ta det lugnt handlar om ren omtanke. Men hur kommer det sig då att det krävs en förlossning och att träning ska finnas med i bilden för att folk man knappt känner ska engagera sig? Eller finns det kanske också något annat med i bilden än endast den eventuella omtanken?

Hur kommer det sig att tränande mammor väcker så mycket känslor? Är det något nedärvt, dammigt könsrollsmönster som handlar om att kvinnor enbart borde fokusera på barnet då de har blivit mammor?

Vad tror du? Och vilka är dina egna eventuella erfarenheter i det här ämnet? 

(Foto, bilden ovan: Jonas Hansen, minuterna inför start i Norrköpings Stadslopp 10 km)

Jag har ju sprungit två lopp med Adrian, samt mängder av träningspass. Han har alltid somnat ganska tidigt in i löpningen och verkat stortrivas i vagnen.

Men idag, på Norrköpings Stadslopp, ville guldklimpen annat. Men vi tar det från början. Inom ramarna för loppet går både ett 5 km- och ett 10 km-lopp. Tävlingen sker på en fem kilometer lång varvbana och Adrian och jag var anmälda till milloppet.

LÄS OCKSÅ: Här är min nya poddkollega!

Allt var frid och fröjd fram tills att jag började ta de första löpstegen på den inledande kullerstenen. Försökte springa så lugnt som det bara gick, men jag misstänker att Adrian blev rädd av det ofrånkomliga guppandet och börja stortjuta. Och då menar jag STORTJUTA.

LÄS OCKSÅ: Träningsresan 2.0 är äntligen här!!

Funderade ett tag på att bryta direkt, men då tystnade han och verkade ha somnat. Till saken hör att Adrian ofta stortjuter precis innan han ska somna, men brukar bara hålla på i en halv minut eller så. Jag sprang på och försökte manövrera vagnen så smidigt som möjligt för att sonen skulle ha det bra, men vid ungefär tre kilometer vaknade han till och började skrika igen.

”Jag tror inte att han vill åka mer vagn” hojtade någon klyftig person i publiken.
”Vet du, det tror inte jag heller!” svarade jag mellan flåsningarna och försökte komma på något genialt sätt att lugna ner gullungen på.

LÄS OCKSÅ: Testa dig själv – är du redo för maran?

Ni som har erfarenhet av småbarn känner säkert igen den där paniken som sprider sig och får kinderna att blossa och hjärtat att gråta när bebben börjar tjuta. Och nu var det dessutom folk överallt som vände sig om när vi ångade fram. Jag stannade flera gånger och försökte muta med majskrokar, plockade upp och tröstade. Men inget funkade.

Panik!!!

Försökte tala lugnande till Adrian, insåg att det enda vettiga är att försöka hålla ut fram till varvningen och hoppas att Adrians pappa skulle kunna ta honom då.

”Älskling, snart är vi framme hos pappa och då slipper du sitta i vagnen mer!!” försökte jag så lugnt och sansat som jag kunde, men det gick så där.

Väl framme vid varvningen efter 5 km (Mustafa Mohamed sprang för övrigt i mål ungefär samtidigt!) ringde jag sambon och hoppades på att få svar. Han svarade och var i närheten! Gudskelov!! Räckte snabbt över vagnen med Adrian i till honom och gav mig ut på andra varvet på egen hand.

LÄS OCKSÅ: Kolla på HOT MAMA!!

Benen var helt paja efter det inledande varvet. Kullersten och långa, sega motlut är utmanande även utan barnvagn – ännu värre med. Så jag kämpade på allt vad jag orkade och noterade att ingen sprang om mig under andra varvet. Det var en peppande känsla att i alla fall plocka lite folk och få känna sig snabb.

Samlade de sista krafterna i en målspurt, fick ge målgångsintervju till superduktiga speakern Jessica Falkman som hade noterat barnvagnsöverlämnandet vid varvningen och undrade hur det hade gått. Sedan medalj och krama om familjen. Adrian? Han var på strålande humör. Puh!

Tack till arrangörerna för en härlig löparfest! Det gjorde ni bra! Kan meddela att pizzan, vinglaset och den hemgjorda jordgubbssorbeten på Enoteket efter loppet smakade UNDERBART!!!

Vad har du hittat på idag?

(Foto bilderna ovan: Jonas Hansen)

Igår öste ett mycket vackert filmregn ner över Stockholm. Satt inne en bra stund och försökte vänta ut regnet, men det ville aldrig upphöra.

Så Adrian och jag gav oss ut ändå, vagnen har ju regnskydd… Blev en härlig tur runt Kungsholmen – garanterat mygg- och folkfritt! Bra generalrepetition inför morgondagen, då planen är att Adrian och jag ska delta i Norrköpings Stadslopp och köra milen. Ska bli spännande att få vara med i det loppet, som jag har hört mycket positivt om!

Fler som ska springa? Hoppas vi ses!

När Mama ringde och ville ha Adrian och mig på omslaget tänkte jag först att ”Hjälp! Jag är ju inte den där klassiska omslagstjejen, vågar jag det här??!”

Efter att ha bollat med pojkvän och några nära vänner kom jag fram till att fasen, man lever ju bara en gång! Och bara för att man inte fick till klassfotona i plugget betyder det ju inte att man aldrig kan få till det. Så, sagt och gjort, i nya numret av Mama som landar i butik den 4 augusti hittar du en stor intervju med mig om entreprenörskap, graviditet, träning, föräldrarollen, kärlek, 40-årskris och mycket, mycket mer.

Dessutom har jag sammanställt ett löpprogram exklusivt för Mamas läsare, så missa inte 😉 Hoppas du gillar!

Glansig blick, inte lika sprallig som han brukar vara, otröstlig… Och termometern visade 40,1 grader. 

Mammahjärtat går sönder när barnet är febrigt. När man ser honom ligga där i sängen helt matt och man känner sig maktlös. Alvedon har vi gett och den söta mangojuicen gick hem. Men ändå! Usch, så jobbigt. Har ni underbara läsare kanske några smarta tips att ta till när barnet är febrigt?

Alltså, jag vill INTE åka hem!

Man börjar ju vänja sig vid att vakna långsamt, köra ett litet morgonträningspass och sedan släntra iväg till den underbara frukostbuffén laddad med färsk frukt, grönsaker, nybakat bröd, honung från Madagaskar, hemkokad marmelad och andra läckerheter… Eller färskt kokosvatten direkt ur kokosnöten!

Är det en tid på året som är klockren för besök här på Mauritius med små barn så är det nu på deras vinter. För temperaturen stiger aldrig över 25, det är lägre luftfuktighet men vattnet är fortfarande helt okej i temperatur. Många, många bebisar här så man märker att fler föräldrar tänker som oss.

Nu strax utflykt till ett närbeläget vattenfall och sedan romdestilleri. Och ikväll tänkte jag äntligen ta tag i att skriva en race report om förra söndagens halvmara, då man knep ett brons! Ha en riktigt fin dag!

Många har hört av sig, framför allt på Instagram och mejl, och undrat hur det är att resa så här långt bort med ett litet barn. 

Svaret på den frågan är att visst är det utmanande, speciellt eftersom bebisen behöver mer stimulans nu än under vår förra långresa till Seychellerna. Flygresan var dryg, särskilt slutklämmen på delen mellan Dubai och Mauritius, då Adrian var övertrött och grinig (men det var ju vi också, så inte så konstigt…)

Jag tänker att vi har ju själva valt att göra den här resan och man får inse att det inte kommer att bli samma sak som när vi reste utan barn. Så länge barnet mår bra är allt frid och fröjd, resonerar vi. De flesta människor vi möter här är dessutom väldigt barnkära, så vi får väldigt bra service och Adrian får smarriga fruktpuréer, gröt och annat gott till varje måltid.

Men visst, ibland skulle man bara vilja lägga sig ner och slippa vakta Lillemans irrfärder. Nåväl, det finns tid för allt… Hur resonerar du inför långresor med barn? Hur har det gått?

(Bilderna ovan: jag med Adrian i solnedgången på Tamassa Resort och längst ner Adrian och taxichauffören som körde oss till Mauritius Halvmarathon. Foto: Jonas Hansen.)