Snälla, säg att jag inte är ensam om det här beteendet. Men det är så att jag har en massa saker jag måste bocka av innan jag kan börja jobba här från hemmakontoret. Ett exempel: jag kommer hem efter att ha poddat på förmiddagen. Sambon har jobbat hemifrån och är nu ute på något ärende. Redan när jag kommer in genom ytterdörren börjar saker och ting hopa sig. Bokstavligen. För i hallen är det små jord- och sandhögar. I diskhon ligger det en trave disk och på diskbänken står det tomma och halvfulla mjölkpaket. På köksgolvet ligger det lite havregryn och brödsmulor. En intorkad gurkbit också. Går vidare in i vardagsrummet. I soffan ligger det en strumpboll och sonens avkastade pyjamas. Blir ännu mattare när jag går in i det kombinerade sovrummet och hemmakontoret och ser svarta luddprickar på den vita heltäckningsmattan.

Pust!

Och jag kan helt enkelt inte börja jobba utan att först ha dammsugit, plockat in disken i diskmaskinen, torkat diskbänken och städat undan kläderna i soffan. Det tar energi och tid. När jag sätter mig vid datorn är jag fortfarande lite irriterad på att det känns som att jag ”alltid städar” här hemma. Troligtvis eftersom jag är den som har minst lägstanivå vad gäller nedsmutsning.

Här skulle kanske någon antyda att ett externt kontor hade varit bra för mig. Men nej. Restiden dit, kostnaden och det faktum att ett kontor ofta känns onödigt är det som avskräcker. Det är bara det att de där gångerna då jag vill kunna fokusera hemma ett par timmar kommer jag alltid på mig själv med att torka bort tandkrämsstänk från badrumsspegeln istället för att göra det jag ska. Det vill säga jobba.

Lite smart input och sympati är nog det jag mest är ute efter. Tror jag. Är det möjligen någon som känner igen sig i det jag just har beskrivit? Och i så fall, hur tacklar du det hela?

Igår hos terapeuten insåg jag det: jag suger på att berömma mig själv! Och samtidigt lägger jag alldeles för mycket energi på att fundera över vad andra tycker om mig.

När jag började springa 2009 fastnade jag snabbt för löpningen. Den var mätbar och enkel att förstå sig på, det tilltalade prestationsmänniskan Petra. Men lika snabbt insåg jag också att jag inte hade samma talang för löpning som jag hade när jag höll på med simning under uppväxten. Jag hade istället en annan sorts talang och det var att skildra löpning ur ett motionärsperspektiv, men den talangen tyckte jag inte var lika mycket ”värd”.

I stort sett hela mitt liv har jag mest fått bekräftelse för mina prestationer. 5,0 i snittbetyg i plugget, alla rätt på proven och så vidare. Det har gjort att jag har fått för mig att människan Petra liksom inte har särskilt många kvalitéer. Det är det jag gör som betyder något. Den senaste tiden har jag med terapins hjälp försökt att bli mer medveten om människan Petra. Vad behöver jag? Vad vill jag? Vem vill jag vara?

Inte alltid helt lätta frågor att besvara. Men en sak har jag lärt mig: att vara stolt över mig själv! Både människan och företagaren Petra! Bara för att jag inte dagligen får höra vilken bra människa jag är så betyder det inte att jag är dålig. Självklart för somliga, supersvårt för andra. Jag övar på detta dagligen, lika mycket som jag övar på att hålla humöret uppe trots snöfri Stockholmsvinter med dominerande gråväder.

Hur är det med dig? Hur ofta berömmer du dig själv? Kram!

Foto bilden ovan: Luca Mara

”Influencer? Du menar en sån där som klipper in sig själv i utlandsbilder och tjänar en massa på det?” Ja, suck. Jag trodde att vi kanske hade kommit lite längre idag, år 2018, men icke.

Fortfarande är det förbluffande många som inte alls förstår hur vi som försörjer oss på att blogga, instagramma, youtuba, snapchatta och såvidare arbetar. Förbluffande många har fortfarande fördomen att det är något slags glidar- och glassarjobb där man får betalt för att resa runt i världen och se snygg ut.

Nästan alltid när jag möter lite äldre personer (ofta män 50+)  i olika sammanhang dyker den där frågan upp: ”Vad tjänar man egentligen på det där bloggandet?” Och jag blir alltid lika irriterad. Slits mellan första impulsen att skälla ut människan för en så nedlåtande fråga och en annan röst som säger till mig att ignorera. Att personen förstås inte har en susning om hur en influencers vardag ser ut och att han nog inte skulle förstå mer om jag försökte förklara.

Jag är nämligen lite bränd sedan den gången då jag faktiskt försökte förklara hur en arbetsdag kan se ut: 

– Dagen kan börja med att jag åker iväg på en pressfrukost som något företag har. Sedan åker jag vidare till studion för att spela in en poddintervju. Efter det lunch i farten och hemfärd för att ägna eftermiddagen åt att fotografera ett samarbete, skriva utkast och skicka in.

Personen såg helt frågande ut och vände sig sedan skrattande mot sin kompis:

– Få betalt för att äta frukost, det lät inte dumt det!

Nu är ju förstås inte alla så där oförstående. Men just det här med att det är en ny bransch som domineras av yngre kvinnor och där media gärna fokuserar på en klick som tjänar väldigt mycket sticker förstås i mångas ögon. Och nu jag har slutat att ens försöka förklara hur jag jobbar, har insett att det är för komplext för de flesta att förstå. Att en arbetsdag kan se helt olik ut från en dag till en annan verkar också vara svårt att greppa för många.

Men om vi ska sammanfatta: nej, alla influencers klipper inte in sig själva i utlandsbilder. Alla influencers glider inte omkring och tjänar miljoner på att resa jorden runt. Alla influencers har inte agenter som sköter allt säljarbete åt dem. Det finns faktiskt en del som sköter allt själva, som gör det här för att det är så förbaskat roligt – trots att det innebär jobb nästan varje dag. Precis som i alla andra yrken finns det lika många inriktningar som människor.

End of story.

Du som läser det här, vilken är din syn på influenceryrket? Berätta gärna, jag är genuint nyfiken!

5.20 rullar vår taxi iväg från hotellet i Downtown Los Angeles i riktning Venice Beach. Då har jag varit vaken av och till sedan flera timmar. Legat och funderat över hur jag ska lägga upp den här dagen, det som skulle bli min tuffaste (och roligaste) arbetsdag hittills.

2016 är snart slut, ett år som minst sagt har varit händelserikt. Det har varit både toppar och dalar, men i det här inlägget fokuserar jag på det positiva. Här är de 10 bästa sakerna som hände mig 2016:

Jag har alltid grubblat mycket över vad jag vill göra när jag blir ”stor”, aldrig haft någon riktig karriärplan. Och nu när jag liksom borde veta (tycker man!) så är jag osäkrare än någonsin. 

För något år sedan var jag på en konferensanläggning och föreläste om löpning. På samma anläggning hade ett annat företag kick-off och det gick inte att ta miste på att chefen på detta företag var frälst på löpning. 

Han gick omkring med en Ironman Finisher-tröja och pratade vitt och brett med alla som ville höra på om vilka lopp han hade klarat av och vilka han hade inplanerade framöver. Jag hörde honom skryta om hur han lyckades få in sin träning i sitt hårt pressade veckoschema och när någon invände med att det är ju inte fel att bara vila och ta en pralin ibland, då såg han oförstående ut.

Senare på eftermiddagen skulle de ha någon slags cirkelträning i lagform, där armhävningar, löpning och andra ansträngande övningar ingick. Hade företaget varit i träningsbranschen hade jag väl kanske kunnat se en poäng med den här aktiviteten, men nu var det en helt annan bransch det gällde och jag reagerade på hur chefen hetsade några av sina anställda. Vissa hade ju lätt för att utföra övningarna, förmodligen därför att de själva tränade, men några var inte lika snabba och starka – något som den träningsgalne chefen inte var sen att påpeka och pika.

Jag funderade över hur jag hade reagerat om jag hade jobbat på det där företaget. Att tvingas delta i aktiviteter som kräver mycket god fysik och sida vid sida med chefen som sätter din lön, hade det känts okej? Nej, inte alls! Jag är faktiskt inte alls sugen på att svettas tillsammans med min chef, jag sköter helst min träning utanför jobbet. Eller åtminstone utan en chef som manar på mig.

Jag oroar mig för att den här typen av chefer, som jag tyvärr tror att det är gott om i arbetslivet, bidrar till att splittra arbetsplatserna snarare än att förena – vilket väl var grundtanken med en kick-off? Jag vädjar till alla chefer att se bortom din egen passion och sätta dig in i hur andra människor tänker. Visst, det kan te sig obegripligt att inte alla är beredda att offra allt för att få till sin träning. Och visst, det kan förefalla märkligt att en Ironman inte står på alla människors att göra-lista.

Men nu är det så verkligheten ser ut. Vi är alla olika och låt oss få vara det. Personligen älskar jag träning, men hade också ryggat tillbaka inför tuff cirkelträning på en kick-off. Låt var och en få svettas när den vill! Fler åsikter i det här ämnet?

(Foto bilden ovan: Jonas Hansen)