När jag anmälde mig till gårdagens maraton i Prag för snart ett år sedan så tänkte jag innerst inne att jag nog inte kommer att klara av det.
För vem vet hur en kropp som har fött barn för ett halvår sedan mår? Hur mycket löpning skulle jag hinna få till? Och så vidare. Att sedan ställa sig på startlinjen och genomföra utmaningen, det var utan tvekan min största prestation löparmässigt. Någonsin.
Vad var jobbigast? Jo, att dels veta att jag inte hade mer än knappt tre månaders träning bakom mig och dessförinnan ett långt uppehåll, det var jobbigt mentalt. Och på det fysiska planet var utmaningen att det aldrig kändes så där ”enkelt”, det var jobbigt från första löpsteget och in i mål. Det är något jag faktiskt aldrig har upplevt, inte ens när jag började träna inför min första mara 2009.
En längre ”race report” kommer om någon dag, men här är 10 saker med gårdagens mara som jag lovade mig själv att skriva ner innan jag glömmer dem:
- När man är tillräckligt trött kan det kännas som ett oöverstigligt hinder att lyfta fötterna så pass mycket att man tar sig över en tvättsvamp eller pappmugg som ligger på marken.
- En mara är lång. Jag repeterar: LÅNG! Längre än både Ultravasan och Swissalpine, konstigt nog (fast de är typ dubbelt så långa i distans).
- Att komma igång och springa efter att man har varit på toa är STELT.
- Sträckan från 35-36 kilometer och in i mål känns som en halvmara. Minst.
- Man kan aldrig i starten föreställa sig hur trött man kommer att vara när det är en mil kvar och maran börjar på riktigt.
- Att plocka löpare efter löpare mot slutet är en enorm egoboost.
- Att ha både den uppstoppade bananen och japanerna med ballerinakjolar och små påskkycklingar på huvudet bakom sig i mål känns inget annat än SKÖNT.
- När man ”spurtar” och tänker att ”Nu jäklar går det fort” så går det egentligen inte jättefort 🙂
- KÄNSLAN att komma i mål på en mara är galet fantastisk. Det är vi löpare mot distansen och alla dunkar varandra i ryggen. Stort.
- KÄNSLAN när man står i startfållan, känner den där välbekanta doften av liniment och hör gps-klockornas pip när de har hittat satelliterna. Speakern som pratar och helikoptrarna som hoovrar i luften ovanför. Nationalsången som spelas minuterna före start. Mäktigt och något som alla borde uppleva.
Någon som känner igen sig..? 🙂 Race report kommer som sagt inom kort, stay tuned!
Hej Petra. Faan vad jag längtar efter att få springa en mara igen..dina ord inspirerar till träningsglädje och kämpatag. Ska i vecka starta upp träningen efter diskbråcksoperation…och längtar i hjäl mig efter att få ta några små löpsteg igen:)Mvh Mats
Mats, önskar dig varmt lycka till med träningen!! Var rädd om dig.
Grymt bra och starkt jobbat!
Blir så imponerad av din styrka och måste säga att jag blir så inspirerad. Att läsa din blogg gör mig motiverad att sätta upp egna (omöjliga) mål och kan få mig att ge mig ut på det där träningspasset som jag egentligen hade hoppat över!
Ville bara säga tack och fortsätt vara dig själv! Det är uppfriskande och behövs i den här världen.
Tack snälla! Vad roligt att du blir inspirerad! Kram
GRATTIS!!!
Själv tycker jag mest att det är KUL att ha hittat tillbaka till din blogg – var en trogen läsare på SvD länge men din blogg måste ha försvunnit ur min rss-feed för något år sedan, utan egentligen orsak. Igår hittade jag tillbaka och läste jag låååångt tillbaka i historiken och tycker fortsatt din blogg är toppen – och får också passa på att gratulera till allt som hänt i ditt privatliv på kort tid.
Om man skulle ge sig på det där med löpning igen alltså…. =)
Vad roligt! Varmt välkommen tillbaka!
Grattis till en bra prestation Petra!!
(Jag joggade 4 km igår och det kändes ingenting i benet. Flåset däremot ska vi inte diskutera. Fy satan.)
BRA att benet mådde bra! Flåset blir det ordning på snart ska du se!
Men åh fyfan vad du är grym!! Jag längtar till min första mara i höst. Ibland när jag springer femman runt sjön så föreställer jag mig att det är spurten på maran och på hur lätt det kommer att gå, och ibland lever jag mig in i det så mycket att jag nästan blir lite tårögd mot slutet av passet, kan tom höra applåderna och allt! Misstänker att kroppen känns lite annorlunda med 3,5 mil till bakom sig…
– Bravissimo!!! Från första löpsteget, skriver du,
och ända in i mål, var det jobbigt på ett aldrig
tidigare upplevt sätt. Att du då ändå kan gå i mål
med ett snyggt leende i en tjusig Winner pose
kan bara applåderas och beskrivas som: Bravissimo!!!