Women's Health Half Marathon

Igår stod det ”långpass i maratonfart” på maratonprogrammet, men min kära löparkompis Mia är ju på Fuerteventura och leder en ultralöparvecka. Vad göra? Jo, man ställer upp i Women’s Health Half Marathon! Det är fascinerande egentligen vad en nummerlapp på bröstet kan göra med ens löpning.

Jag älskar att springa långt, men är inte jätteförtjust i att springa fort – av den enkla anledningen att jag inte har kört så mycket snabba pass det senaste året. Men mitt mål inför det stundande maratonet i Prag är ju att under så stora delar av loppet som möjligt kunna springa med en lätt och skön känsla. Och för att kunna göra det, ja då måste jag ju utmana mig själv och våga springa lite fortare.

Förr om åren körde jag tuffa intervallpass flera gånger i veckan, vilket såklart hjälpte till att ge en lätt och skön känsla i åtminstone tre fjärdedelar av längre lopp. Den träning jag gör idag är ljusår från passen jag körde förr och det känns såklart när jag springer långa pass och lopp. Istället för det där flytet så känns benen tunga och ”klampiga”.

Men de senaste veckorna har jag försökt få upp farten lite, bland annat körde jag ett snabbt och mjölksyresprutande intervallpass tillsammans med coach Malin Ewerlöf tidigare i veckan. Och målet under Women’s Health Half Marathon igår var som sagt att hålla sig kring den tänkta maratonfarten, vilket gick så där i den kraftiga motvinden.

Först kändes det jättelätt och jag sprang alldeles för fort. Fick mjölksyra och stumnade, hade en mycket tung transportsträcka fram till ungefär 13 km. Då lossnade det igen och under fem magiska kilometer kändes det som att jag flög fram. Det där flytet som jag upplevt på en del lopp innan jag blev gravid infann sig igen och jag njöt i fulla drag. Sedan åkte rullgardinen ner igen efter 18 km och benen stumnade till. Kämpade på så gott jag kunde och försökte ta mig framåt trots kraftig motvind.

Women's Health Half Marathon

Var så stum i benen av all mjölksyra att jag inte ens orkade spurta i mål. Jag som älskar att spurta och avsluta med en bra känsla! Men jag log inombords, var stolt över mig själv att jag klarat av att köra på trots tunga ben och motvind. Intalade mig själv att det här är viktiga lärdomar inför maran i Prag, om det råkar vara iskallt och blåsa motvind då så har jag ju tränat på det!

Knasigt nog sprang jag nästan aldrig i tänkt maratonfart under Women’s Health Half Marathon. Först sprang jag för fort och sedan orkade jag ju inget alls, men det gör ingenting. Jag är jättenöjd med att ha fått utmana huvudet, att klara av att bita ihop och kämpa på trots tuffa omständigheter och känslan efter målgång var underbar. Så stolt jag är över min kropp och över min fina familj som väntade i mål! Tack för ett härligt lopp! Och tack till alla fina människor som kom fram och hejade igår, ni är bäst!

Fler som sprang lopp igår? Hur kändes det? 

(Foto bilderna ovan: Jonas Hansen.)

Dela: