Petra Månström

Har länge funderat på om jag ens vill eller borde skriva det här inlägget. Men tidigare, en del flera år gamla, händelser i kombination med saker som hänt den senaste tiden fick mig på andra tankar.

Låt oss skruva tillbaka tiden ett par-tre år. Jag står i ett presstält och laddar upp inför ett millopp här i Stockholm. I närheten sitter en manlig löptränare som jag känner igen. Våra blickar möts och en stund senare hör jag honom säga till sitt sällskap, högt så att jag hör:

”Ja, i dessa tider kan tydligen vem som helst få sponsring med både skor och kläder utan att ens springa snabbt. Tänk så det kan bli!”

Jag kände ett sting av obehag och kastades tillbaka ytterligare ett par år i tiden, då jag precis hade startat Maratonbloggen på SvD.se och chefredaktören fick ta emot en del mejl från missnöjda läsare som tyckte att tidningen nu hade nått en ny lägstanivå när man haft mage att ta in en löparbloggare som inte ens var snabb. Varför inte ge utrymme åt någon av våra duktiga, svenska elitlöpare istället? Låta någon som tar sin löpning på allvar dela med sig av sin träning istället för en fånig, långsam och ytlig snärta.

Den där typen av pikar, oftast från män, har återkommit med regelbundenhet genom hela min karriär som löparinspiratör. Pikarna handlar nästan uteslutande om att mitt budskap är löjligt, att jag inte borde få utrymme eftersom jag inte är någon ”riktig löpare” och att jag är patetisk som tränar och jobbar ihop med löparstjärnor som Malin Ewerlöf och Anders Szalkai. Visst är det så att många blir provocerade när en kvinna tar plats, inte minst i en traditionellt manlig sport som löpning – och dessutom tjänar pengar på det.

Jag tror på det jag gör och älskar att inspirera andra och förmedla kunskap om löpning till motionärer som ser sin träning som en härlig guldkant i tillvaron. Inte som det enda de lever för. Jag tror på att vara snäll och att vara inkluderande och det tänker jag fortsätta med.

Varför skriver jag det här? Jo, för att jag vill sätta ljuset på att problemet finns. Inte minst mot bakgrund av fjolårets #metoo-händelser känns det extremt forntida att det här ens existerar. Den senaste tiden har det dessutom hänt saker som har gjort mig mer uppgiven än ledsen. Uppgiven därför att det är vuxna människor, som dessutom är föräldrar, som ligger bakom det här trista beteendet. Tänker absolut inte ge dem utrymme, av den enkla anledningen att det förmodligen är just det de vill.

Men just för att det här unkna beteendet existerar måste vi prata om det och uppmärksamma det. Prata om varför det är så här och att det inte är okej att bete sig så här. Inte någonstans.

Foto bilden ovan: Emma Shevtzoff

Share: