Jag får en hel del mejl där man efterfrågar tips och råd på hur man ska bli av med sina ”mammakilon” och få tillbaka den kropp man hade innan man blev gravid.
I ett tidigare blogginlägg försökte jag dela med mig av det som jag tror att dessa frågeställare efterfrågade. Men idag, efter att ha läst ett mycket tänkvärt inlägg på Annica Bottne Melanders blogg, känner jag att jag vill skriva mer i ämnet. Fast på ett helt annat sätt.
För: vad är det egentligen man vill ha tillbaka? Vill man egentligen sopa igen alla spår efter vad ens kropp har varit med om? Så här i efterhand kan jag faktiskt komma på mig själv med att sakna den där hormonranden mitt på magen, den var ju rätt charmig ändå. Den visade att jag gick runt och bar på ett litet underverk. Och låren har fått sig en rejäl dos nya ytliga blodkärl, något som jag länge tänkte att jag borde åtgärda. För det kändes inte så kul att gå runt i korta shorts där den nya dekorationen på mina ben avslöjades.
Magen då? Det är en sån där punkt som är väldigt känslig för blivande och nyblivna mammor. Ja, den tänjs ut under graviditeten och ja, det är klart att man inte kan förvänta sig att den ska återgå till sin tidigare form på direkten. Sedan har vi återigen den där frågan: vill man ens att den ska bli exakt som förut? Numera känner jag mycket stor respekt inför mammamagar. Jag tycker att min egen mage är jättefin och det tyckte jag verkligen inte innan jag blev gravid. Under graviditeten var det också jobbigt att se magen växa – jag gjorde allt för att dölja den med olika kläder. Men nu känner jag att fasen, jag borde ha visat upp den mer! Det är ju sanslöst COOLT med gravidmagar!
Det häftiga är att jag har gjort en rejäl mental resa efter att Adrian kom. Tidigare kände jag stor oro och rädsla inför att bli gravid, rädsla för att tappa kontrollen över kroppen. Plötsligt skulle ju kroppen intas av en massa hormoner som jag inte varit i närheten av tidigare, hur skulle det gå? Men nu känner jag en lättnad och stolthet över att jag vågade ta risken att råka ut för hormonstormar och andra okända saker. Jag har kommit ut på andra sidan och för första gången i mitt liv är jag galet stolt över min kropp. Den rockar!!!
Tack, Annica, för ditt inlägg och stor kram på er underbara läsare!
Vill man ens ha tillbaka sin gamla kropp?!
Taggar
17 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
-
Isak Nyqvist om skitövningar och avsaknaden av humor i träningsbranschen
Isak Nyqvist är den personliga tränaren som på...
-
Modicförändringar, Modicklinikken och antibiotikabehandling del 3
Det här är del tre i bloggserien om behandlingen...
-
Modic typ 1 och Modicförändringar: vittnesmål från patienter
Modic typ 1, eller Modicförändringar. Så löd...
-
Spring bättre och lindra smärta naturligt med Feldenkraismetoden
”Så när jag kom upp och ställer mig så bara...
-
Vinterbad och kallbad: utrustning, tips och råd
Vinterbad, eller kallbad om du hellre vill, blir...
Jag känner liknande. Vill gärna tillbaka till min gamla styrka och stabilitet, men utseendemässigt? Nej. Gillar de nya formerna. Trodde alltid att det bara var en tom klyscha, men nej – den här kroppen skapade ju mitt lilla barn! Vad finns det att inte gilla?
Exakt!!
Vad var det som du tyckte var jobbigt med att magen växte? Var det kommentarerna, eller första tiden när man inte ser riktigt gravid ut, eller hela graviditeten? Menar du fysiskt jobbigt eller psykiskt?
Jag fick aldrig någon negativ kommentar om kroppen, det var mer att jag kände mig obekväm med att tappa kontrollen..
Ok. För mig har det varit jobbigt att ständigt höra hur eeeenooooorm magen är, trots att jag inte gått upp mycket och magen ligger precis på kurvan eller strax under. Känns konstigt att folk aldrig tröttnar på att kommentera sådant.
Det där är så tröttsamt. Folk ska väl bara ge blanka fasen i storleken på ens mage, de hade väl knappast kommenterat den om det inte legat en bebis därinne…
Jag HATAR verkligen det där JÄVLA tjatet om hur ”stor” magen är! Kommer typ alltid från män eller folk som inte har barn själva. Föräldrar överlag verkar ha lite mer chill inställning till att en graviditet faktiskt syns, utan att det är så jäkla konstigt 🙂
Alltså jag är liksom en rätt liten person och magen kom sent – och ÄNDÅ så har jag fått så jäkla mkt synpunkter med ”glimten i ögat” – vill bara höra att jag är fin, eller inget alls.
Min teori är att ”folk” inte har något bättre att säga, men vill säga något om magen eftersom den finns där och så blir det något som de själva inte fattar är plumpt och onödigt.
Jag hade inte vett att börja tycka om min egen kropp ens efter mina barn. Det behövdes en riktig utmattning för att få mig att fatta. När kropp och knopp varken synkar eller funkar på önskat sätt så är man till slut så illa tvungen att börja omvärdera. Och inte bara omvärdera tyckandet om min kropp utan om ALLT. Idag känner jag mig stolt och glad över att jag nu faktiskt gillar den jag ser i spegeln, men det är väldigt sorgligt att det skulle ta 36,5 år att inse det.
Man ska vara både snäll, stolt och varsam med den enda kropp man fått. Kroppen och dess huvudkontor är det viktigt att vårda väl, och inte utsätta för en massa elaka tankar. Att behandla dig själv ( även i tanken) som man behandlar andra är väldigt tänkvärt!
Vilket fint inlägg! Jag har idag gått 10 dagar över bf. Kroppen är liksom sliten 🙂 Huvudet också kan erkännas .. 😉
Men från en stor oro över hur kroppen förändras – som du skriver Petra här ovan, så handlar det mkt om att man helt enkelt förlorar kontrollen över sin kropp som gravid. För mig har det varit väldigt nyttigt. Jag är nu myyyyyycket snällare mot mig själv. Ff inte lika snäll som jag är när jag tittar på andras kroppar. Men helt klart mer tolerant.
Jag LÄNGTAR verkligen efter att få börja promenera och sen träna igen – oj vad jag har saknat det. Slutade med spinning mm i cirka vecka 32 för det började ge för mkt sammandragningar. Cyklar en mil om dagen fortfarande, men då på plana grusvägar hemma och i lugnt tempo med mina hundar.
Låren, magen, brösten har förändrats- men som du skriver – är det verkligen så relevant att gå tillbaka till det som var – kanske dags att skapa en ny bild av sig själv? Jag älskar juatt träna, så jag kommer bli stark och snabb igen det vet jag ju. Och jag kan verkligen se foton nu från alla gravidveckor och se hur fin jag är i ansiktet och hur ögonen lyser av något – och jag är ju gravid, klart att jag är större och tyngre.
Att bli gravid är verkligen att möta sig själv – på alla plan.
Du ser fullkomligt strålande ut nuförtiden (obs har du alltid gjort), och jag tror att det mer beror på hur det glittrar i dina ögon än på din kropp? Som är helt awesome – men som inte definierar ditt värde. Däremot så är det helt grymt att ändå se hur du orkar efter att ganska nyligen fött barn – inspiration!!!!
9 dagar över tiden idag… Håller med om att det sliter på kropp o knopp!
Ja men eller hur!!!!! Vi kan väl hålla tummarna för varandra. Blir lite galen faktiskt.
Ligger och skapar målbilder för att inte bli knäpp 🙂
De flesta får ju barn, men vad många verkar glömma är att kroppen förändras oavsett barn eller inte. Vi kommer alla att åldras med allt det innebär. En graviditet gör bara att man något tidigare måste ta ställning till det som ändå kommer att hända, förr eller senare. Att vi inte ser likadana ut hela livet. Därmed inte sagt att det är lätt att acceptera. Inte så länge vi lever i en kultur som värderar människor efter grad av ungdomlighet i deras utseende… Lurigt det där!
Exakt så! Bara att acceptera livet så som det är 🙂
Jag personligen älskade att se magen växa, vi hade flera missfall och ett barn som föddes alldeles för tidigt för att klara sig så det var som en trygghet när den växte. Nu är min tjej nio veckor och kilona bara rinner av mig. Jag väger två kilo mindre än innan henne, men jag kommer på mig själv med att sakna magen och känslan att bära på ett litet liv. Jag vill ha kvar de spår som gett mig min största lycka och kärlek i livet <3
Så fruktansvärt bra text! Jag fick barn för 8 månader sedan och bygger nu min drömkropp – en stark och hälsosam kropp som orkar leka med min son! 🙂
En drömkropp behöver ju inte förknippas med en slank kropp, som många tror!
Jag har både hormonrand, degig mage och bristningar, men jag bryr mig inte så mycket om det.
Min son, min största kärlek, har grott där inne. Så häftigt <3
Jag har en helt annan respekt och syn nu än innan. 🙂
Jag känner som många andra här att jag vill ha tillbaka styrkan, rörligheten och funktionen som jag hade innan men utseendemässigt har den ju förändrats på ett sätt som inte ”går tillbaka”. Bristningar, ännu mindre bröst osv. Men det är inget som jag lägger så mycket känsla i. Ett konstaterande bara att det är ju här jag ser ut nu. Varken gillar eller ogillar utseendet på min kropp. Den bara är där om ni förstår vad jag menar 🙂 funktionen däremot är jag noga med att få tillbaka och nu snart 7 månader efter förlossningen ska jag testa en fotbollsträning igen och se vad kroppen tycker om det- pepp! 🙂