Vemdalen Fjällmaraton

Myrar, stenskravel och en galet brant slalombacke. Vemdalen Fjällmaraton är ett lopp som inte lämnar någon oberörd. Under helgen som gick gav jag mig på 24-kilometersvarianten för andra året i  rad.

I starten hade jag all anledning att vara nervös. Jag har knappt sprungit en meter i terräng sedan förra årets lopp i Vemdalen och än mindre har jag tränat backlöpning. Närmare bestämt ett futtigt backpass har jag kört på typ ett år. Hmm. Men nu har jag ju släppt det här med prestation och fokuserar till 100 procent på upplevelsen och glädjen. Planen var att springa på så gott det gick på de löpbara partierna och gå så fort det kom en backe. Med det upplägget tänkte jag att det borde väl funka att ta sig i mål även i år.

Grinig och febrig son bidrog till att sömnen natten före loppet blev lidande. Sedan försov vi oss på morgonen och jag fick stressa med frukost och packning av utrustning. Ingen optimal uppladdning, men det är ju så det är när man har småbarn. Bara att gilla läget och se fram emot lite egentid ute på fjället, hehe. Precis när starten för 44-kilometaren gick klockan nio kom vi till startområdet och fem minuter senare var det start för 24-kilometaren. Hann knappt bli nervös, bara att köra. Solsken och svag vind, några plusgrader – kan det bli bättre förutsättningar för löpning? Tror inte det, nu kör vi!

Vemdalen Fjällmaraton

Vemdalen Fjällmaraton

Vemdalen Fjällmaraton

Jag visste ju som sagt vad som väntade. Ganska snart efter start brantar det på och så följer en rätt lång och sugande långbacke. Sedan en kortare bit på en hyfsat ”flack” led och därefter svänger man in på en skoterled som sommartid helt enkelt är en myr. Och att springa på myr är en rejäl utmaning för benen, mjölksyran kommer väldigt fort om man är ovan och man får skärpa till sig för att inte snubbla eller halka.

Efter kampen ute på myren kom lite av en ”belöning” i form av en rejäl backe upp mot första energistationen vid Jaktstugan. Visst, det var uppförsbacke och många valde att gå, men jag kände att jag hade lite krafter kvar och joggade lätt – det gjorde också att jag upplevde att lite av all den mjölksyra som fanns i benen efter myrlöpningen transporterades bort och benen var inte längre så stumma.

Efterlängtad energikick uppe vid Jaktstugan med sportdryck, Pepsi, chips, saltgurka, godis och en massa annat gott. Nytt för i år var att pappersmuggarna vid kontrollerna slopats, istället fick samtliga deltagare med sig en hopvikbar kåsa ihop med nummerlappen som man skulle ha med sig under loppet. Kändes väldigt mysigt och familjärt när funktionärerna hällde dricka i kåsan åt dig istället för att bara rycka åt sig en mugg!

Vemdalen Fjällmaraton

Vemdalen Fjällmaraton

Vemdalen Fjällmaraton

Efter Jaktstugan följde en lite småbackig löpning upp till ett pass och sedan kom den där saftiga nedförsbacken som jag personligen nästan tycker är värre än att sedan bestiga slalombacken. Nedförslöpning är verkligen en konst i sig, det är lätt hänt att man bromsar upp steget för att det inte ska gå för fort och då tar lårframsidorna sjukt mycket stryk. Ni kan ju tänka er hur den här tjejen, som bedrivit 95 procent av sin träning på flack asfalt eller bana, kände sig i benen efter att jag hade pussat på familjen nere vid Hovdeliftens dalstation och hade slalombacken framför mig. Puh.

Att försöka springa uppför den där backen var bara att glömma. Vet inte om elitlöparna i täten av Vemdalen Fjällmaraton springer i slalombacken, men i motionärsleden var det rask uppförsgång som gällde. Händerna på låren för att avlasta lite, gå i serpentiner för att spara lite på benen, tänka på andningen. Ett, två, tre – heja, heja! Målbilden var att få se familjen uppe vid toppen av backen, ångrade för varje plågsamt steg att jag inte ägnat någon tid åt bättre förberedelser. Ja ja, lätt att vara efterklok, inget att göra åt nu.

Vemdalen Fjällmaraton

Vemdalen Fjällmaraton

Vemdalen Fjällmaraton

Två saker jag var väldigt tacksam för under var att jag ändå har fjällvandrat en hel del i mitt liv, så terrängen i sig är inte ovan. Jag har plockat hjortron på myrar, gått över stenskravel och balanserat med tung ryggsäck på ryggen över stora stenblock. Sedan var jag glad över min uthållighet, att jag liksom inte ger mig. Jag är definitivt inte snabb, men jag vågar påstå att jag är en seg och envis rackare. Har man ställt sig på startlinjen så slutför man, såvida ingen olycka inträffar såklart.

Det blev en hel del gång varvad med lätt jogg upp mot Björnrikestugan. Och där, i backen upp mot stugan, stod den fantastiska människa som i fjol langat en näve underbara hallonlakritsgodisar till mig. Tänk – hon stod där i år igen! Magiskt! Har nog inte smakat så goda godisar som just de där jag fick där och då. Fick faktiskt nya krafter av den där socker- och glädjekicken: när jag såg att det bara var tre kilometer kvar till mål tänkte jag att jag kan ju faktiskt jogga lätt även om terrängen är stökig. Hade tänkt gå, men jogga gick fint. Så jag joggade och joggade, kryssade mellan stenar av olika storlek och kände hur målet närmade sig.

Vemdalen Fjällmaraton

Vemdalen Fjällmaraton

Vemdalen Fjällmaraton

Slutklämmen av Vemdalen Fjällmaraton är en nedförsbacke som heter duga. Någon tycker kanske att det låter lätt, men det är en utdragen plåga att springa utför när lårframsidorna är mer eller mindre söndertrasade av alla prövningar tidigare under loppet. För mig låg fokus på att hålla mig upprätt och inte snubbla och skada mig, att dra på fartmässigt var inte att tänka på.

Men känslan när skylten ”1 km kvar!” dyker upp är gränslös glädje. Sista biten in mot mål går på en grässluttning, så då kan man i alla fall ta ut steget en liten aning. Armarna i skyn och glädjetjutet: YES!!! Jag klarade det, i år också!!! Sökte upp familjen, pussade på sambo och son och sedan myste vi med öl, snacks och en massa annat gott i solen. Det kunde inte ha varit bättre förutsättningar för löpning och efterföljande folkfest än det var i Vemdalen i lördags. Banketten efteråt var också den riktigt härlig med god mat och livemusik. Och hade vi inte haft en kinkig och febrig son hade vi lätt tagit oss till Martin Stenmarcks konsert på Passet efteråt. Stenmarck sprang förresten även han 24-kilometaren under Vemdalen Fjällmaraton, riktigt starkt jobbat!

Vemdalen Fjällmaraton

Vemdalen Fjällmaraton

Till arrangörerna av Vemdalen Fjällmaraton vill jag bara säga GRATTIS! Ni är fantastiska, vilket grymt bra arrangemang! Jag kommer definitivt tillbaka nästa år, då kanske jag vågar mig på 44-kilometaren. Men då tänker jag vara bättre förberedd, i synnerhet när det gäller backträning 😉 Puss också till min underbara familj som supportar mig i vått och torrt, ni är bäst!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen & Petra Månström

Dela: